Vi sitter hemma vid Gunillas köksbord och pratar om skolan idag.
– När jag läste att ni skulle göra en serie om skolan så kände jag direkt att jag vill berätta min historia. Jag känner så starkt för skolan, för barnen, och vill så gärna hitta glädjen igen.
Gunilla är lågstadielärare i Östergötland. Hon heter egentligen något annat, hon vill vara anonym av hänsyn till sig själv, sina elever och sina kolleger.
– Jag älskar skolan. Jag gillar utveckling, att vara med barn, att lära dem saker, att lära mig själv saker. Från mina första år i yrket har jag en underbar bild av hur det var att vara lärare. Då uppfylldes anledningen till att jag utbildade mig till lärare.
– Men om jobbet då var 85 procent undervisning och 15 procent uppfostran så är det precis tvärtom idag, 15 procent undervisning och 85 procent fostran. Det låter kanske knasigt men det är faktiskt så, jag får ta massor av min förberedelsetid för att reda ut konflikter med elever och föräldrar och jag tappar helt arbetsglädjen av det.
– Det är så mycket grundläggande uppfostran som saknas hos barnen idag. Många barn har svårt i det sociala. Att samarbeta, att fungera i kösystem, att fungera i en hall vid påklädning. Det blir konflikter om allt. Vem som stod först, vem som ska ha den tallriken, vem som ska ha spaden, vems tur det är att gunga.
– På rasterna är det väldigt stökigt, bråk om vem som ska leka med vem och mycket tjafs. Det är många arga, frustrerade barn. De har svårt att vara nära varandra och blir jättearga så fort någon råkar nudda dem.
– Värst är det på måndagar. Då har barnen jättesvårt att vara i grupp. Det är en dag som går åt till att samla ihop gruppen igen. Tisdagar och onsdagar är de bästa dagarna. Torsdagar och fredagar blir det sämre, de blir oroliga inför helgen och fredagar är många helt ur balans.
– Sedan måste jag säga, för det är väldigt tydligt, att de som fungerar i grupp också är med i någon gruppaktivitet på fritiden. Barn som fungerar sämre i grupp har oftast ingen fritidsaktivitet eller så håller de på med någon individuell aktivitet. Lagidrott är väldigt fostrande.
– Många barn idag är väldigt egocentrerade. De skriker och slänger i dörrar och är väldigt upptagna av sig själva. De är inte så intresserade av andra, att lyssna på varandra. När man ska berätta något så är de inte så intresserade av att lyssna, men de vill gärna berätta något själva.
Vad tror du det beror på?
– När man som förälder inte orkar är det väldigt lätt att man ger efter. Och det utnyttjar barn till max. Det finns många barn som fungerar jättebra, men det är för många som inte gör det och jag tror orsakerna till att de inte gör det är annorlunda idag. Det handlar mycket om att föräldrar inte orkar ta striderna med sitt barn.
– Där jag jobbar bor det bara medel- och höginkomsttagare. Det är föräldrar som jobbar väldigt mycket, barnen är i skola och fritis långa dagar och är väldigt lite tid med sina föräldrar. Jag tror att när de väl ses är nog både barn och föräldrar trötta efter sina långa dagar och då orkar inte föräldrarna ta striderna med barnen.
Vad säger föräldrarna när ni diskuterar konflikterna i skolan?
– Jag har goda exempel som säger ”vad bra att du hör av dig, jag ska prata med mitt barn” och är öppna för samarbete kring barnet. Det är det bästa, när föräldrar och lärare visar barnet en gemensam linje, att vi vill samma sak.
– Sedan finns en stor grupp föräldrar som tar det personligt, blir aggressiva, skyller på skolan eller läraren, eller på andra barn. Det gör faktiskt en del föräldrar, ”det var inte bara mitt barn som gjorde det”, på samma sätt som barn ofta skyller på andra. När barn skyller på varandra säger vi ”nu pratar vi med dig, sedan ska vi prata med de andra också” och så får vi säga till många föräldrar också. De sänker sig till samma nivå som barnen och de är jättesvåra att samarbeta med.
– Det är mycket föräldrakontakter, både mejl och telefon. Jag skulle vilja ha en telefontid. Det fungerar ju i många andra jobb. Som det är nu är jag tillgänglig nästan jämt. Jag får inte arbetstiden att räcka till. Jag har en klass med så mycket problematik, många av dem är i någon form av utredning, så mina eftermiddagar fylls av olika former av extrainsatser för dem, möten med psykologer, logopeder, talpedagoger, rektor, handlingsgrupp, föräldrar . Det äter upp min planeringstid.
– Mycket av det här är inte min kompetens. Jag är lärare, men det vi talar om är mer på psykologområdet.
Funderar du på att lämna yrket eller söka dig till en annan skola?
– Ibland tänker jag väl på att det vore skönt att byta jobb, ställa sig på ett lager och packa varor så man får vara ifred en stund. Jag vill bara komma bort från konflikter, jag är så trött på att uppfostra andras barn.
Hur tycker du skolan ska agera för att skapa bättre ordning?
– Dagens barn är som de är, det kan inte skolan påverka. Men vi måste hantera det. Skolan är fortfarande en gammaldags institution, hur den organiserar elever och klasser. Jag tror man skulle behöva se över många olika strukturer, skapa större flexibilitet för barnen. Jag tror till exempel att det vore bra med flextid. Jag vet att det finns skolor där man får droppa in mellan klockan åtta och nio. Då börjar man med eget arbete. Då slipper man trycket som blir klockan åtta, kaoset med alla bilar utanför skolan. Många kommer till skolan med andan i halsen.
– Barn är så olika, med olika behov. Man behöver inte lika mycket faktakunskaper idag, inte lika mycket som på 70- och 80-talet. Vi behöver tänka mer på vad barnen behöver lära sig för att klara vidare skolgång. Vi pratar ofta om det i lärarrummet, att det är de här barnen som en dag ska ta hand om oss. Hur ska det gå? När ska de lära sig det sociala? På många arbetsplatser krävs det att du fungerar socialt och kan jobba i team.
– Min stora sorg är att jag inte hinner med de barn som funkar bra. De som är motiverade och framåt bromsas i utvecklingen när så mycket av skolans fokus läggs på konflikter och problem. De vill ha svårare uppgifter men det hinner jag sällan. Jag kan komma hem och tänka ”herregud jag har inte talat med Anna idag”, för det är så mycket annat. Vi tappar många av de fungerande barnen när de börjar mellanstadiet. De går hos oss i ettan, tvåan, trean, men sedan väljer de andra skolor med specialinriktningar.
Många lärare hyllar tvålärarsystemet.
– Ja, det skulle jag vilja ha. Man har ju det på fler och fler skolor. Det är väldigt pressande att vara ensam, både när det gäller administration och konflikthantering. Jag tycker dessutom att skolan borde anställa rastvärdar så att vi lärare kunde förbereda våra lektioner under den tiden. Det är onödigt att använda lärarresurser till att vara rastvakter. Gärna äldre människor eller arbetslösa yngre, i 20-25-årsåldern. Barnen älskar när det kommer unga och gamla människor till skolan.
Mer flexibilitet, tvålärarsystem och rastvärdar – tre idéer som i alla fall skulle förlänga Gunillas tid i läraryrket.
Fotnot: Gunilla heter egentligen något annat.