Laila Karlsson med ett par av sina blåmärken.
Det var vid lunchtid på valborgsmässoafton som Laila och tiken Chica – av rasen american bully – tog en långpromenad i utmed Bönnern. Hon och hunden hade inte ens hunnit till badplatsen när Chica utan förvarning kastade sig i sjön och drev längre och längre ut. Laila anar att Chica nog aldrig trodde att det skulle vara så pass djupt redan vid strandkanten.
– När hunden inte kunde ta sig tillbaka hoppade jag själv i vattnet sedan jag kastat av mig jackan med mobiltelefonen och nycklarna i. Men jag orkade inte riktigt ta oss tillbaka till land. Dels var det kallt i vattnet, dels var det djupt. Men som tur var kom det två kvinnor som drog upp oss. Det blev vår räddning, berättar Laila.
Hon förklarar chocken när hon hamnade i vattnet, svårigheten att simma med skor och oron när hon inte bottnade.
– Jag kommer ihåg att både jag och hunden hade problem att hålla huvudena över vattenytan eftersom jag bara kunde ta simtag med ena armen. Som tur var fick vi hjälp. Minnesbilden är att kvinnorna var i vattnet för att hjälpa oss. De är mina hjältar!
Traumat blev inte mindre av att hon kände att hon inte bottnade när hon kämpade för att få fäste.
– Jag kom mig inte för att fråga vad de hette eller så. Jag minns heller inte om jag sa tack, men det vill jag verkligen göra.
Laila Karlsson och Chica hade tur när båda hamnade i Bönnerns kalla vatten på valborgsmässoafton. Två kvinnor kom lyckligtvis till deras undsättning.
Minnesbilderna är fortfarande suddiga. Blåmärkena på underkropp och ena överarmen kan dock ge en och annan förklaring.
– Men "lårkakan" är nog värst. Hur skadorna uppkommit vet jag inte. Är det Chica som sparkat mig när vi låg i vattnet eller fick jag skadorna när jag försökte ta mig upp sedan jag fått fäste på sjöbotten? Jag är ju blåslagen på kroppen!
Och nu söker du kontakt med kvinnorna som räddade dig och Chica?
– Ja, först och främst vill jag tacka dem för att de räddat livet på oss men också höra deras version av händelsen. Det var rena turen att kvinnorna kom förbi när vi låg i vattnet, för ingen visste att jag var där. Jag hoppas att minnesbilderna klarnar.
Hur kom du hem?
– Jag gick hem med våta kläder förbi industrierna och över bron mot Högby. Jag var kall och chockad. Om någon såg oss skulle jag verkligen vilja veta det. Jag minns bara att det klafsade om tennisskorna.
Du mötte ingen på vägen?
– Inte som jag minns. Det mesta är vagt men att en av kvinnorna kan ha stått i linne och trosor.
Laila Karlsson kämpade för livet i det kalla vattnet. Hon minns fortfarande inte hur blåmärkena uppkommit.