– De är åtminstone värda att få komma till en specialist, fortsätter professorn i onkologi.
Hon möter upp redan i entrén onkologen på US i Linköping där hon jobbar med patienter på heltid. Hon rör sig kvickt. Hennes blick avslöjar både humor och självtillit. Dialekten har inte tvättats bort trots att det var ett tag sedan hon lämnade Skåne. Hon pendlade från Stockholm ett bra tag, men sedan ett år tillbaka har hon satt ned sina bopålar i Linköping. Till äldre kroniskt sjuka cancerpatienters glädje.
Maria Albertsson möter sina patienter med respekt, så som hon själv skulle vilja bli bemött om hon satt i patientens sits. Hon skänker hopp till dem som inga förväntningar har. Hon ger dem ett längre liv, kanske flera år längre än om de inte fått hjälp.
Tarmcancer är den tredje största cancerdiagnosen näst efter bröst- och prostatacancer, det är det inte många som vet. Årligen insjuknar drygt sex tusen svenskar och av dem är ett par, tre hundra bosatta i Östergötland. De flesta är över 65 år gamla när de drabbas. I jämförelse med bröst- och prostata- och lungcancer eller malignt melanom är tarmcancern något det inte talas så mycket om.
– Kanske för att det i högre grad drabbar äldre. Kanske för att det är skambelagt att prata om en sjukdom i transportkanalen för avföring, spekulerar Maria Albertsson.
Det pratas inte, och det forskas mycket lite. Över huvudtaget finns stora kunskapsluckor när det gäller sjukdomar som drabbar äldre.
– Idag är många 70 - 80-åringar väldigt pigga och kan ha många år kvar att leva. Det finns inte längre någon anledning att avstå från behandling på grund av ålder, säger hon.
Maria Albertsson har varit cancerläkare sedan början av 80-talet och hon har länge ägnat just de kroniskt cancersjuka sin uppmärksamhet. Hon berättar om en 84 årig dam som trots dålig prognos fick behandling och därmed flera år till att leva. Eller Josefina 30 år gammal, som med hennes hjälp kunde se sina barn växa upp innan hon avled efter att ha levt i nästan tio år med spridd tarmcancer.
För åtta år sedan kom en äldre man till henne vars cancer spritt sig. Han hade inte fått något hopp om behandling av sina läkare.
– Han ville verkligen leva och var mycket påstridig så jag bestämde mig där på mottagningen, med honom framför mig, för att prova en behandling med cytostatika och biologiska läkemedel i kombination. En låg, daglig dos. När han gick ut genom dörren tänkte jag att jag aldrig får se honom igen, men fyra veckor senare kom han tillbaka. Pigg. Han fick leva en tid till och mådde bra hela tiden.
Utan behandling har patienter med spridd cancer ungefär tre, fyra månader kvar att leva, det varierar förstås individuellt. Maria Albertsson har hjälpt många patienter till ett längre och bättre liv, många gånger flera år och de har kunnat leva med god livskvalitet. Lågdosbehandlingen som Maria Albertsson förskriver har mycket små biverkningar. Många av patienterna har i efterhand beskrivits i så kallade fallstudier. Fallstudierna gör att det finns belägg för att behandlingen fungerar, men inte med en så vetenskaplig säkerhet som krävs för att den fullt ut ska accepteras. Därför har hon i höst inlett en forskningsstudie som motsvarar alla krav på vetenskaplighet. Den beräknas ta tre år. Målet är att 120 patienter deltar i studien. Claes Thollander (se reportaget här bredvid) är patient nummer två som som gett sitt medgivande till att gå med i studien.