De känner inte varandra, men dynghögen förenar dem. Anna Jamieson brinner för naturbeteskött, Magdalena Hermelin för grönsaker. Båda för hållbarhet och mångfald.
Å ena sidan: Vilse i pannkakan och vilse i butiken. Aldrig har så många velat äta rätt och aldrig har matutbudet varit så stort.
Å andra sidan: 1970 lade vi 30 procent av vår disponibla inkomst på mat. I dag bara 11 procent.
Maten blir bara billigare och billigare. Men det kan stå oss, djuren och klotet dyrt. Det är Magdalena Hermelin, Skänninge, och Anna Jamieson, Malexander, helt överens om.
Magdalena står med ena benet i grönsakslandet och Anna med ena benet i naturbeteshagen. Hon är dessutom verksamhetsledare i naturbetesköttsföreningen. Båda producerar lokala, certifierade livsmedel.
Det är egentligen väldigt enkelt, enligt dem. Vi får det vi betalar för.
Vi sammanförde dessa två östgötska kvinnor för ett samtal om hållbar matproduktion.
Båda är trötta på ställningskriget mellan animaliskt och vegetariskt.
– Matkriget måste få ett slut. Det ena utesluter inte det andra. Vi behöver både och, säger Magdalena som driver en blandgård tillsammans med maken.
Hon odlar ett 40-tal Kravgrönsaker på 10 hektars frilandsodling och maken odlar färdig gräsmatta, potatis och spannmål på konventionellt sätt över 280 hektar. Hon behöver 17 anställda, han 4.
Av gårdens personal är 75 procent utlandsfödda.
– Vi skulle inte ha några östgötska grönsaker utan våra nysvenskar. De har en energi och en agral bakgrund som många svenskar saknar. Kollektivavtal och schyssta löner är självklarheter, men här krävs också att man jobbar utomhus oavsett väder.
För många är jobbet hos Magdalena deras första i Sverige och merparten har permanent uppehållstillstånd.
Mångfalden på naturbetesmark är enorm och kan innehålla 40 arter på bara en kvadratmeter. Men en hage, som det tagit 500 år för människa och djur att skapa, växer igen på 15 år om den inte betas.
Magdalena och Anna är båda föreläsare inom sina näringar och har setts en gång tidigare, för länge sedan. Lite hårdraget kan man säga att det är gödslet som förenar dem.
– Jag behöver Annas kogödsel för att kunna producera kravmärkta grönsaker, för det naturliga kretsloppets skull, säger Magdalena.
Varför inte konstgödsel (handelsgödsel)?
– Dels därför att det är en ändlig resurs. Fosfor, som ingår, bryts i främst i Marocko, med ca 30 procent av världens reserv. Det beräknas ta slut om 50-100 år. Grönsakerna får istället sin näring från djurgödsel som ju ingår i det naturliga kretsloppet. Det skapar dessutom en bättre struktur och gynnar mikrolivet i jorden.
– Samtidigt kan Olof som är konventionell odlare precisionsgödsla och få en finare näringsbalans i jorden än vad jag kan, fortsätter Magdalena. Det är ju inte så att Olof bryr sig mindre om jorden än vad jag gör bara för att han är konventionell odlare, vi båda lånar jorden av våra barn och vill att den ska vara fin i all framtid.
Tänker många så?
– Ja, det tänket ligger i de flesta lantbrukares DNA, skulle jag säga. Vi äger inte och förbrukar, vi lånar av nästa generation. Jag och Olof har valt att bo på landet och vara lantbrukare för att vi älskar natur och djur. Då är det klart att vi blir förvånade och ibland arga när många som inte har hela bilden av jordbruk ifrågasätter och kritiserar vårt arbete med felaktiga argument eller bristande kunskap, säger Magdalena
Så inga kravgrönsaker utan djur?
– Nej. Allt hänger ihop. Och att inte äta de djur som ger oss gödslet vore ju ett enormt resursslöseri.
Dessutom är inte tillverkningen av konstgödsel problemfri, inflikar Anna.
– Den bildar såväl skadliga metan- som lustgaser.
Kornas metangasutsläpp är väl ändå värst?
– Man kan inte koka ner hela klimathotet till att enbart fokusera på kött, säger Magdalena. Det handlar ju om så mycket mer; hela vår livsstil, hur vi bor, inredning, kläder och om vi talar om mat, så är matsvinnet den stora boven.
– Ja, verkligen, säger Anna. Maten har blivit så billig att vi inte längre bryr oss om den. Kastar och köper nytt. Kastar och köper nytt. Men det är ju också ett svinn om vi inte tar tillvara de produktionsmetoder som Sverige tillhandahåller, som att återställa forna hagmarker som har växt igen.
Polariseringen tröttar dem. Skällsorden från de båda konsumentlägren, men också internt gruff bland producenter.
– Jag säger inget om människor som av moraliska eller etiska skäl inte äter kött. Men om samma person tror sig göra något gott när den skippar skinkmackan för en sojalatte och avocadosmörgås så har man ju missat hela poängen, menar Magdalena.
Både hon och Anna äter mängder av grönsaker. Men också kött.
Nog måste vi minska köttkonsumtionen?'
– Absolut, säger de i mun på varandra. Särskilt vi i västvärlden. Det är därför vi ska skippa fulköttet och äta det bra, som produceras hållbart och lokalt.
Det är betydligt dyrare. Kommer alla att ha råd?
– Ja, menar Anna. Basen ska vara grönsaker och köttet användas som en krydda till grönsaksrätterna, och inte som en huvudbeståndsdel.
– Min egen dotter har blivit vegan och jag har aldrig ätit så rolig, vacker och variationsrik mat som nu. Grönsaker är ju så mycket mer än en kall sallad.
Vi lägger allt mindre pengar på mat. Och får det vi betalar för.
Många väljer det billigaste köttet . . .
– Ja, men vi får den mat vi betalar för, säger Anna. Om vi inte värderar maten högre än 11 procent av vår disponibla inkomst, hur ska då bönderna ha råd att hålla hög kvalitet och hög miljö- och klimatomsorg i produktionen? Här delar vi alla ansvaret. Du inte bara blir vad du äter – du omger dig med vad du äter också!
Hur mycket information orkar vi kunder ta till oss?
– Det där är en knäckfråga. Ibland känner jag att vi som är i branschen alldeles skjuter över målet i vår iver att förklara och underbygga allt vi säger. Samtidigt som det här med trovärdighet är väldigt viktigt.
– Jag retar själv ihjäl mig på alla storföretag som vill få sina produkter att verka ”hantverksmässigt tillverkade” medan de som verkligen producerar på det viset har jättesvårt att nå ut till gemene man. Borde inte digitaliseringen kunna hjälpa till här? Men kanske är framväxandet av allt fler REKO-ringar ett exempel på just det, säger Anna.
Ska vi öka eller minska den svenska köttproduktionen?
– Öka, säger Magdalena. Sverige har en moraliskt skyldighet till det. Vi har resurserna, markerna, vattnet och de stränga djurskyddslagarna. Men vi ska inte äta allt själva, vi ska exportera det.
– Även våra stränga djurlagar betyder mycket ur klimatsynpunkt, skjuter Anna in. Det miljösämsta är ju djur som dör eller skadar sig innan de går till slakt. Då har de kostat, men inte gett något.
Naturbeteskött från Östergötland serveras i allt fler kommunala verksamheter och har två sigill, Östgötamat och Naturbeteskött.
Flera östgötska kommuner har nyligen, efter upphandlingar, beslutat servera lokalt odlade, kravmärkta grönsaker och lokalt naturbeteskött i sina verksamheter.
Vad är egentligen naturbeteskött?
– De hagar och ängar, med sten, träd och gräs däremellan, som vi svenskar älskar att vandra i. De finns inte där av sig själva. De är skapta av djuren som betar där och går inte att tillverka. Utan djuren skulle de växa igen med sly och så småningom skog, eftersom det inte går att odla där.
Alla köttbönder har inte hagmarker.
– Det är inte antingen eller, det är både och, menar Anna. Vi ska tillvarata många olika produktionsmetoder.
– Och alla har sina för- och nackdelar, säger Magdalena. Jag är inte bättre än någon annan. Vi måste sluta se olika produktionssätt som konkurrenter till varandra och istället fokusera på den breda helhet vi kan skapa.
Dessutom, påpekar Anna, går inte djuren på naturbeten hela året, utan halva. Många bönder har det så och skulle kunna ansluta sig till naturbetessigillet (se faktaruta).
Sverige och svenska bönder ska ta till vara alla olika produktionsmetoder, se styrkorna i dem och lära av varandra, inte strida om vad som är "rätt" eller "fel", tycker Magdalena Hermelin och Anna Jamieson.
Men korna själva kanske struntar i var de betar?
– Det tror jag inte, om de har chansen att välja, säger Anna. I hagmark finns olika sorters gräs, skugga, lä och sänkor att ligga i när det blåser.
– Det vore ett oerhört resursslöseri att inte använda dessa marker för humanföda, menar Magdalena. De behövs dessutom för den biologiska mångfaldens skull.
– Precis! På en vanlig vall, eller gräsmatta, finns tre-fyra arter, säger Anna. I betad hagmark kan du på bara en kvadratmeter hitta 40 olika arter och blommor som i sin tur drar till sig insekter, fåglar, däggdjur och kräldjur.
– Här kan du hitta jungfrulin, nattviol, blodrot, gökärt, förgätmigej, solvända . . .
– Åh, solvända, suckar Magdalena.
Plikterna kallar för köttbonden och grönsaksodlaren. Det är ingen stilla månskensromans att vara lantbrukare.
– Vi brinner för djuren och vi brinner för naturen. Så låt oss sluta fred i leden, lära och hjälpa varandra, och låta 100 blommor blomma – både på marken och på marknaden.