Under gymnasietiden sommarjobbade Kerstin Nilsson som sjukvårdsbiträde på BB, men egentligen ville hon bli textillärare.
– Jag gick en yrkeskurs i vävning och sömnad, men när jag fick vikariera som textillärare kände jag att det inte var min grej, säger Kerstin Nilsson.
I samma veva som hon insåg att textillärare inte var något för henne behövdes det personal till lasarettet och sedan dess har hon inte lämnat vården. Hon har gått från sjukvårdsbiträde till undersköterska, från sjuksköterska till distriktssköterska och från hälsoplanerare till skolsköterska. Sedan 70-talet har hennes karriär varit i konstant utveckling och 2012 nådde hon sin slutdestination.
Trodde hon.
Kerstin arbetade som skolsköterska då hon som 62-åring bestämde sig för att gå i förtidspension, eftersom hon ville gå i pension samtidigt som sin man. Men hon hann knappt landa i känslan innan telefonen plingade till.
– Jag hann vara pensionär i en vecka, säger Kerstin och skrattar.
Ända sedan hon gick i pension har hon återkommande hoppat in för att täcka upp vid sjukskrivningar och diverse luckor. I fjol fyllde hon 69 år och i september var det elfte gången som hon tog en paus från pensionen.
– En anledning till att jag går in är att det finns brist på skolsköterskor, men det är främst för barnens skull jag gör det. Det är jätteviktigt att det finns behörig personal som kan stötta och finnas där för barnen.
Hon förklarar.
– Min huvudsakliga uppgift är att göra hälsoundersökningar och vaccinationer, men det blir väldigt många fler besök än så, säger Kerstin som berättar att hon alltid har dörren öppen för spontanbesök.
Kerstin jobbar gladeligen när behovet uppstår. Det som oroar henne är att bristen på skolsköterskor i längden påverkar barnen. Bristen tror hon kan bero på lönen.
– I förhållande till utbildningsnivån har yrket låg lön, säger hon.
Det är alltså inte lönen, utan det hon får tillbaka i yrket som varit, och ännu är, drivkraften.
– Mötet med så många härliga barn och att bara få vara medmänniska i de här mötena har berikat mig jättemycket.
Just nu jobbar Kerstin Nilsson 3–4 dagar per vecka. Från och med årsskiftet går hon så småningom över till att arbeta en dag varannan vecka på Gårdeby Friskola, en mindre skola på 40 elever.
– Jag vet inte hur länge till jag kommer att orka arbeta, men så länge jag kan hjälpa något barn är det värt det.