" Vi driver också frågan om ett gemensamt journalsystem för vården i hela landet", säger Per Larsson (KD).
Regionvalet
Den nu 43-årige Per Larsson växte upp i Ekholmen i Linköping. Pappan var lärare och mamman socionom och kurator. De var båda engagerade i kyrkan och Per gick i både söndagsskola och barnkör.
– Jag har alltid varit intresserad av samhället och hur det fungerar, men hade inte en tanke på partipolitik. Omtanken om människor i utsatta situationer har jag fått med mig hemifrån. Hur viktigt det är för barn med en trygg familj för att bli trygga vuxna. Det är ju de frågorna som KD sätter högt, men jag tänkte inte på det då.
Engagemanget i kyrkan finns kvar. Sedan många år skriver han för Equmeniakyrkans tidning.
– Jag kommer ihåg när jag arbetade ideellt i kyrkans ungdomskafé. Det kom ungdomar med invandrarbakgrund som tog sig in i delar av lokalerna de inte fick vara i. Vi skärmade av, men fortsatte ha öppet. I slutet av läsåret kom samma ungdomar med ombyte, idrottade i kyrkans idrottshall och fikade. Man såg att de växte och det blev som en social insats i praktiken.
Han utbildade sig inom medie- och kommunikationsvetenskap och tog examen från Linköpings universitet. Samtidigt gjorde han en del informationsmaterial för kyrkan, men så fick han tid för jobbintervju som kommunikatör i en annan kommun. Då ville företrädare för KD, som också var engagerade i kyrkan, ha med honom i partiet.
– De ville ha med en ung kille på listan. Så inför valet 2002 så stod jag på landstingslistan. Det var spännande, men jag trodde inte att jag skulle komma in.
Per stod på plats åtta. Så när partiet fick fyra platser med fyra ersättare efter valet, så kom han med. Sedan blev han politisk sekreterare och 2013 blev han gruppledare.
Vilka frågor är viktigast i det här regionvalet?
– Vi går till val på att kapa vårdköerna. Det finns massor av viktiga frågor, men den är grundläggande. Pandemin gjorde ingenting bättre, men problemen fanns redan innan. Vi saknar vårdplatser och vi saknar personal, främst sjuksköterskor. Vi behöver arbeta för att få in fler sjuksköterskor i verksamheten.
Hur ska det gå till?
– Först måste vi arbeta för att behålla dem vi redan har, men det finns också sjuksköterskor kvar i regionen som lämnat den direkta vården. Även utvecklingsarbetet behöver personal, men det börjar bli lite väl många. Vi måste arbeta för att få tillbaka dem till den direkta vården. Då måste de få bättre arbetsvillkor, arbetsmiljö och lön.
Vad behövs?
– Ett exempel som jag fick höra om är om en klinikchef som höll på med en anställning av två sjuksköterskor, som ville ha lite mer i lön, det handlade om några hundralappar, men HR sa nej. Klinikchefen kunde inte tillmötesgå kraven och det blev inga anställningar, så man tog in hyrsjuksköterskor, vilket blir mycket dyrare. Det jag har uppfattat är att de närmsta cheferna känner sig väldigt begränsade. Vi vill flytta mer ansvar och befogenheter till verksamhetscheferna.
Räcker det?
– Det är ett enormt stort område hur man gör det attraktivare att jobba som sjuksköterska. Jag tror att grunden är att lyssna på dem som jobbar. Vi har en kompetent HR-avdelning, men det är ändå de ute i verksamheterna som vet. Det här är ingenting vi hittat på själva utan som vi fångat upp. Vi driver också frågan om ett gemensamt journalsystem för hela landet. I nuläget är den administrativa bördan stor med allt som ska in i olika kvalitetsregister. Det måste gå att göra enklare. Om det förs in i journalen, borde det kunna fångas upp av systemet.
Vad vill ni med kollektivtrafiken?
– Det viktigaste är att förändra de politiska målen för Östgötatrafiken så att man inte bara betonar resor för studier och arbete mellan stora orter. Vi måste uppvärdera landsbygden som ett eget mål. Där behöver vi också se till besöknäringen. Vi kan bidra genom att det exempelvis finns en buss till populära besöksmål som exempelvis Omberg.
Vad säger du om de linjer och hållplatser som lagts ner på landsbygden?
– Där har man utgått från en trafikutredning som inte tittat på utvecklingen. Det kanske inte var ett helt korrekt underlag. Det finns platser där det byggs nya hus eller där sommarhus blir permanenta boenden. Förutsättningarna förändras och det måste man ta hänsyn till.
Hade ni velat ha kvar dem?
– Jag kan inte säga att alla ska vara kvar, men det är något som brustit. Det har inte blivit korrekt och när fel uppdagas måste vi från politiken göra omtag.