Katterna Svea och Hugo var sex år gamla när familjen flyttade. De kom från samma bondgård, en röd/vit och en strimmig i grått och vitt. De var väldigt olika. Hugo, den röda, var lättsam och tog hand om sin ”syrra”. Svea var skyggare men älskade sin familj och ”brorsan”.
– En av de första dagarna i nya huset tog jag Svea i sele och gick ut med henne. Hon blev skrämd av något och kröp in i en buske. Plötsligt kände jag att selen var tom, säger Katarina Järnholt, katternas matte.
Dagarna passerade och familjen sökte på alla möjliga ställen. Inte hade hon gått hem till Linghem och ingen hade sett henne i närområdet. Alltmer kom insikten om att Svea nog aldrig skulle komma tillbaka. Ovissheten var hemsk men var skulle man leta mer?
– Jag visste säkert att hon inte var död, säger lillmatte Emelie som nu hunnit bli 23 år.
Tiden gick och så småningom insåg familjen att de bara hade en katt. Hugo hade givetvis inget annat att göra än att acceptera verkligheten.
Så en dag i slutet av februari ringde Katarinas telefon. En kvinna från Motala sa att hon hittat familjens katt!
– Först förstod jag inget. I Motala? Hur hade hon i så fall kommit dit?
Bakom upphittandet finns en fantastisk historia. När Svea och Hugo var kattungar tog familjen dem till veterinär Anette Gladh i Gistad som tatuerade katternas id i deras öron. Det blev Sveas räddning. På Vidingsjös motionscentrum, ungefär tre kilometer från Sveas hem, jobbar Anneli Björkman. Hon hade till och från sedan i höstas sett en mycket skygg gråstrimmig katt som strök runt i området. Där fanns tryggheten i att katten kunde ta sig in i skydd under några av husen.
– Anneli lyckades inte fånga katten men kom en gång så nära att hon kunde ta en bild med mobilen, säger Katarina.
På facebook finns en sida för upphittade och bortsprugna katter. Familjen Järholt visste inte om den men däremot sökte upphittaren, Anneli Björkman, på den platsen. Så fick hon kontakt med Tracy Lindh i Motala som erbjöd sig att försöka fånga katten men en kattfälla. Det fungerade och plötsligen gick det att titta närmre på rymmaren.
– Via nätet spårade de upp ägaren till katten med just det tatuerade numret i örat, berättar Katarina.
Så ringde Tracy till Katarina Järholt som inte förstod ett dugg.
– Men jag fick en bild skickad till mig på katten och då såg jag att det var Svea. Efter två år!
Medan vi pratar stryker Hugo runt mina ben. Han känner att både jag och fotografen luktar av egna katter. Och han tackar inte nej till kattgodiset jag har med mig för att kunna locka fram Svea. Hon, däremot, är väldigt skygg mot oss okända. Ett par godisar nappar hon åt sig, men blicken är orolig och ögonen står på skaft. Så tar fotografen fram sin kamera. Emelie lyfter upp Svea och Katarina tar Hugo. Ett snabbt kameraklick och bums är Svea under soffan, långt in dit inga människoarmar når.
– Tur att jag var snabb, nu har vi i alla fall en ruta, säger fotografen när vi inser att det nog inte går att locka fram henne igen.
Några dagar senare meddelar Katarina att Svea kom fram genast när vi gått och att hon har varit framme sedan dess.
– Så härligt! Det märks verkligen att hon känner igen oss och känner sig hemma.
Men hur reagerade Hugo när ”syrran” kom hem? Först fräste han rejält tre gånger, sedan nosade de på varann och därefter gned de sig mot varann med ihopslingrade svansar! Vem har sagt att katter inte minns?