2008 hade Josefine aldrig sett en död människa. Nu har hon sett tusentals. "Det är inte alls otäckt, som många tror."
Mitt jobbliv
Det var 2008.
– Visst var det lite skrämmande, men när jag kände den varma stämningen på byrån blev jag mer och mer intresserad, säger Josefine.
Hennes mormor hade gått bort, bortsett från det hade hon inte haft någon kontakt med döden. Josefine tackade ja till jobbet och upptäckte med tiden att hon hade fallenhet för att ta emot människor i sorg.
– Från att ha jobbat som säljare, med fokus på siffror och statistik, var det fascinerande att vara en del av det samspel som uppstår mellan anhöriga och begravningsarrangören. Hur man månar om varandra och hur stor del av känslorna som faktiskt handlar om värme och kärlek när en människas sista ceremoni ska planeras.
Men också ledsamt?
– Klart sorgen finns där, men fokus hamnar snarare på livet än på döden. Samtalen kommer snabbt över till allt det fina med den avlidne och begravningen ska ju ska vara som en hyllning, där man lyfter livet och allt som personen har betytt.
Josefine utvecklades snabbt, fick prova på nya arbetsuppgifter och snart var det dags för den första svepningen, när en avliden kläs, görs iordning och läggs i kista.
– Jag fick följa med de gamla rävarna. Jag var jättenervös och trodde att det skulle vara som på film. Otäckt, lukta konstigt och se hemskt ut, men inga av mina farhågor besannades.
– Det var fint och mer som någons anhörig än som en död person.
Josefine beskriver sig som en extrem känsloperson och påverkas alltid när hon arbetar som borgerlig förrättare eller begravningsvärd.
– Jag får tårar i ögonen nästan jämt. Samtidigt måste jag agera professionellt och ha kapacitet att lägga mina egna känslor åt sidan.
Magnolia är ett dotterbolag till Fonus Öst och fokuserar på borgerliga ceremonier. "Vi lever i en sekulariserad tid och mycket har hänt på begravningsfronten. Det gillar jag", säger Josefine Sapire som halkade in i yrket på ett bananskal.
Många anhöriga har behov av att prata och berätta om relationer, händelser och den avlidnes livshistoria. Extra mycket när dödsfallet skett oväntat och de inte tagit sig förbi chocken.
– Man blir ett slags hobbyterapeut och jag ser det som en ynnest att få ta del av andra människors liv. Det är fint.
Hur går det till när ni hämtar en avliden i hemmet?
– Vi har ett samtal först, innan vi tar in båren. En del vill vara med och hjälpa till, andra inte. Vi förklarar vad vi ska göra och allt går väldigt lugnt till. Ibland vill anhöriga se den avlidne en tid före begravningen och då berättar vi vad de kan vänta sig. Avlidna kan få en vaxartad hy, insjunkna ögonhålor och svartnande naglar till exempel. Genom att mycket noga berätta för de anhöriga om allt som kommer att ske kan deras rädsla minskas lite.
"Fyll i Vita arkivet och skriv gärna ner din livshistoria i Stefan Ekbergs 'Boken om mig'. Det är guld värt för dina anhöriga".
Hur har begravningsceremonin förändrats?
– Vi lever i en sekulariserad tid och det finns få "måsten". Man kan ha en borgerlig ceremoni, förlägga en minnesstund till en vacker glänta i skogen och ha gravstenar i andra material än sten. Mycket har hänt och det tycker jag om.
– Så mycket hemlighetsmakeri har omgärdat döden, men det börjar förändras. Vi vågar tala mer om den nu.
Får man vara rolig under en begravning?
– Absolut. Inte så att det leder till gapskratt kanske, men gärna till igenkännande småfniss. Jag intervjuar de anhöriga för att få en så personlig akt som möjligt. Om milstolpar i livet, uppväxt, jobb, intressen och passioner.
Är du med även efteråt?
– Bara om de anhöriga uttryckligen vill det. Då kan jag fungera lite som en toastmaster.
Varför finns det inga jättebilliga kistor om man ändå ska kremeras?
– Bland annat för att virket i kistan är själva katalysatorn för elden.
"Bra egenskaper för en begravningsarrangör är att vara organisatorisk, ödmjuk, lyhörd och ha lite konstnärsådra, så att man ser helheten av ceremonin".
Du vill inte kallas begravningsentreprenör?
– Nej, det för tankarna till allvarstyngda män i höga, svarta hattar. Jag är begravningsarrangör, som ordnar en människas sista fest med en hyllningsstund. Det är ett mycket stort förtroende.
Är du rädd för att dö?
– Mindre än tidigare. Å andra sidan blir jag ständigt påmind om livets förgänglighet och hur oerhört fort ett liv kan släckas.
Vad är tyngst?
– När barn går bort, men också när föräldrar till barn gör det. Det är lätt att relatera till. Vi kommer alla den vägen att vandra, men när det sker i förtid känns det onaturligt. Det berör en mycket.
Har arbetet med döden påverkat ditt eget sätt att leva?
– Ja, jag är exempelvis väldigt mycket hönsmamma och målar upp hur barnen skulle kunna skada sig vid en viss aktivitet. Sedan tror jag att branschfolk överlag är mer hypokondriska än andra, mer måna om sin hälsa och att kolla upp kroppsliga förändringar snabbt.
– Jag har fått en större respekt för livet.