På eftermiddagarna blir han trött i huvudet, men han är glad för att inte ha drabbats av att bli ljud- och ljuskänslig, vilket kan förekomma vid TBE.
Den 30 oktober 2021 vaknar Johannes Kullered med huvudvärk. På dagen orkar han inte följa med på promenad. Efter ytterligare en natt börjar han se dubbelt. Hans fru Tintin tvingar honom att ringa 1177 och snart är han på väg till akuten i ambulans.
– Vi tänkte att det kanske kunde vara en stroke eller Borrelia. Vi hade inte en tanke på TBE, eftersom vi är vaccinerade, säger Tintin.
När Johannes kom till sjukhuset blev han snabbt sämre. Febern stack iväg en bit över 40 grader och han kände sig oerhört förvirrad. Själv minns han inte så mycket från veckan på sjukhus I Linköping.
– Jag har förstått efteråt att det var rejält illa, men för mig är mycket ett töcken. Ett ryggmärgsprov visade på en virusinfektion, så när det stod klart tog man bort antibiotikan och sen var det bara att låta febern ha sin gång. Det var några dagar som kändes väldigt svajiga där, säger Johannes och minns hur han drog ur sin dropp och yrade i korridoren.
Att han skulle ha blivit biten av en fästing ett par veckor tidigare, var inget han märkt av. Älgjakten i Västergötland pågick ett par dagar och troligen var det väl där han smittades av sjukdomen TBE, fästingburen hjärninflammation. Men han var ju vaccinerad?
– Ja, det var jag. Vi vet ju att det finns en del fästingar vid vår sommarstuga så vi har vaccinerat hela familjen. Sen kan man ju fundera på om det gick för lång tid mellan nån spruta eller så, men vi har tagit vaccinet allihop i tron att vi gjort rätt. Det var ju naturligtvis snopet.
I tegelvillan i Rimforsa sitter han avspänt i soffan. Det har gått fem månader sen han blev sjuk och sen dess har vardagen förändrats. När intervjun i början av året bokades till april, tog han i för att helt säkert hinna bli frisk. Nu känner han en delseger för att kunna arbeta halvtid och orka gå längre än bara runt kvarteret.
– När jag först kom hem kunde jag bara sova, jag sov 20 av 24 timmar. Det var skärmförbud och bara att ligga under filt – det fanns inget annat att göra heller för jag var helt slut.
Efter någon vecka började benen att värka. Han vet inte riktigt hur det gick till men på nåt sätt gick infektionen ner i nerverna och sen dess har han känt sig stel och svag.
– Jag kunde inte ta ett dubbelsteg i trappan eller stå på tå på ett ben. Det har varit som en handbroms i kroppen, jag fick ta i när jag skulle röra mig.
Johannes var tidigare frisk, spelade innebandy ett par gånger i veckan och levde ett aktivt liv. "Det blev som att åldras lite för fort - jag fick ett pensionärsliv", säger han efter att ha levt med sjukdomen i fem månader.
Ändå tvingade han sig ut på hasande promenader på gatan. Långsamt började kroppen svara igen. Det onda i benen har gått över, men han känner sig fortfarande väldigt klen. När tre månaders sjukskrivning hade gått blev jobbet som enhetschef på Länsstyrelsen åter en del av hans vardag på halvtid.
– Det går bra på förmiddagarna, sen blir jag trött. När jag har jobbat min halva dag så åker jag hem och sover som en stock. Jag trodde nog att jag skulle vara tillbaka mer nu, men har fått inse att det här kommer att ta längre tid, säger Johannes.
De första stapplande promenaderna i kvarteret har kunnat utökas till fem kilometer. Och trots att han beskriver hur han är frustrerad och mer lättretlig över att inte orka lika mycket som förr, är han ändå vid gott mod.
– Jag har ändå hopp om att jag ska bli återställd, men vet ju inte när. För mig är inte det sista ordet sagt, men det är klart man blir allmänt frustrerad när man inte kan göra det man vill. I vintras blev det inga skidor, inga skridskor utan bara att gå hemma – det blev som att åldras lite för fort. Jag fick ett pensionärsliv där jag går en promenad, fikar lite och sen går o lägger mig.
Du var tidigare frisk, aktiv och vaccinerad, men drabbades ändå.
– Ja, jag hade inte kunnat göra nånting annorlunda - och ingen är ju garanterad evig hälsa heller. Det går inte att gå runt och tänka på att man är vaccinerad mot allt elände som finns. Jag är tacksam till vården som tagit hand om mig väldigt väl.
Vad tänker du om att din historia möjligen kan spä på en misstänksamhet mot vaccin?
– Inga vaccin är 100-procentiga, det har vi lärt oss även under pandemin. Sen känner man ju aldrig till alla som har vaccinerat sig och inte blir sjuka. Det är ju undantagen man hör om och jag har ju inte haft ont av vaccinet... Man gör väl vad man kan för att minska riskerna, tänker jag.
Johannes hoppas kunna börja arbeta heltid åtminstone efter sommarsemestern. Men det finns inga garantier eller facit.
– Man kan bara känna sig fram.