Männen som vill köpa sex får kontakt med henne via nätet.
– Precis där och då, under sexet, måste jag gå ur det känslomässiga helt och hållet. Då kan jag inte vara arg på mannen som köper mig. Men det finns saker som kan trigga mig även då. Det absolut värsta är om någon säger ”Jag ser att du gillar det”. Då brukar jag tänka: Om du bara visste hur jag kände just nu.
Orden tillhör Jennifer, som egentligen heter något annat. Hon är en av dem som vi inte berättade om i vår granskning av sexhandeln i Östergötland. Hon är en av dem som inte köper sex i länet, utan som säljer. 1 500 kronor för en halvtimme, 2 000 för en timme. Så mycket kostar det för den som vill köpa henne. Skulle någon vilja ha en längre träff är det förhandling som gäller, men det sker sällan. De flesta nöjer sig med halvtimmen.
Varje gång Jennifer ska träffa en ny kund är hon rädd. Rädd för att inte ha kontroll över situationen, rädd för att bli misshandlad. Rädd över tanken på att ingen vet var hon är om mannen visar sig vara livsfarlig. Men när det bara finns 50 kronor kvar på kontot och den tomma magen börjar kurra alltmer måste rädslan komma i andra hand. Det handlar bara om en timme, sedan är det över. Sedan får hon bryta ihop om hon vill.
– De första gångerna var jag rädd att bli mördad. I dag är jag nog mest rädd för att bli slagen och misshandlad. Och jag träffar aldrig männen i deras bilar, för tanken på att någon skulle köra iväg med mig är hemsk. Ingen vet ju var jag är när jag träffar en kund, även om jag ljuger för männen och säger att en kompis vet jag befinner mig.
Eftersom möten med nya män kan vara förenat med fara har Jennifer stamkunder. Det är ett tiotal män som köpt sex av henne många gånger och som står för majoriteten av hennes totala inkomst. Det är män som hon vet att hon inte behöver vara rädd för. Som inte kommer göra henne illa fysiskt. Det är när dessa män slutar höra av sig som hon måste hitta nya kunder.
– Jag använder mig av en sajt på nätet. När jag söker nya kunder lägger jag upp en annons en kort stund och tar sedan bort den. Om den skulle ligga kvar skulle min inkorg fyllas till brädden. Jag kan få 2 000 svar om jag glömmer ta bort annonsen snabbt.
Männen som köper sex brukar Jennifer dela in i tre grupper.
1. De ensamma. Män som inte haft möjlighet att skaffa närkontakt på flera år och som ser sexköp som den sista utvägen. De är oftast snälla.
2. De gifta. Män som lever med fru och barn, men som har det för tråkigt i relationen och söker spänning på annat håll.
3. De maktgalna. Män som tänder på att ha makt över en kvinna och vill att hon ska "lyda" dem. De kan vara oberäkneliga och farliga.
Grupp nummer tre försöker Jennifer hålla sig ifrån i så stor utsträckning som hon bara kan. Bäst tycker hon om grupp nummer ett, men tyvärr är de alldeles för få i jämförelse med de båda andra grupperna. Hon har genom åren lärt sig att lita på sin magkänsla. Om hon känner något obehag över vad en man skriver så avstyr hon ett möte.
– Jag har nog haft ganska tur som inte råkat värre ut. Det obehagligaste tycker jag är när jag inte har kontroll. Ibland har det hänt att man väntat på en man som inte dyker upp, och när man går därifrån så får man ett meddelande där det står typ "snygga skor du hade på dig". Då vet jag att han stått och tittat på mig någonstans utan att jag vetat om det.
Hur mår du efter ett möte med en sexköpare?
– Ibland har man en bra dag och då kan man borsta av sig mötet efteråt. Jag har liksom fått mina pengar och vet att jag kommer klara mig ett tag på dem. Men har man en dålig vecka, och man tagit bussen till en sexköpare någonstans i Östergötland för de sista kronorna man har och inte vet om mannen faktiskt kommer betala så att jag har råd att komma hem igen... Det är fruktansvärt ångestfyllt.
För sex år sedan sålde Jennifer sin kropp för första gången. Varför? En enkel fråga med ett svårt svar. En längre tid av arbetslöshet är en del av förklaringen. Ett skyddsnät som hon inte tycker fanns där när det behövdes som mest, en annan. Hon vände sig till socialen upprepade gånger, men kände inte att hon fick den hjälp hon behövde. Till slut blev behovet av pengar akut. Att sälja sex en enda gång var en lösning i brist på andra alternativ.
– När jag lade upp annonsen första gången blev jag så nervös att jag inte vågade kolla inkorgen på flera dagar. Till slut tänkte jag att "jag kan väl kolla vad de skriver till mig i alla fall". Jag passerade gräns efter gräns och till slut kändes det inte som att det fanns någon väg tillbaka. Då passerade jag även den slutgiltiga gränsen och träffade en av männen som skrivit till mig.
När hon tänker tillbaka på tillfället minns hon att hon efteråt trots allt kände en lättnad i kroppen.
– Konstigt nog, men det var så skönt att det var klart och över. Jag hade fått pengarna och de akuta problemen kunde lösas. Sedan, när jag behövde pengar igen hade jag ju redan gjort det en gång så då kändes det som att jag lika gärna kunde göra det igen.
I dag försöker hon att vrida och vända på varenda krona hon har. Få pengarna att räcka så länge som möjligt och snåla in på allt som möjligtvis bara går att snåla in på. För hon vet ju, att när pengarna är slut måste hon skaffa nya.
– Jag tänker ju egentligen på det som en temporär lösning fortfarande, trots att jag inte vet hur jag ska ta mig ur det. Jag önskar att jag kunde säga att jag inte gör det här om fem år, men tänker jag realistiskt på det så vet jag faktiskt inte. Det finns verkligen inget mål i det jag gör.
Jennifers kläder är hela och rena. En tunn vindjacka utanpå en mörk huvtröja. Joggingskor och smala byxor. Hon ser ut som vem som helst med en glad uppsyn. Hon skulle kunna vara kvinnan du säger "hej" till i kassan på livsmedelsbutiken, eller ser på bussen hem från jobbet.
– Ingen i min närhet vet om att jag gör det här. Jag är en väldigt privat person som inte låter folk komma så nära inpå att det kan bli en diskussion om vad jag gör.
Jennifer har ingen fast adress och kan därför inte ta emot några brev av myndigheterna.
Varför slutar hon inte bara? Ny enkel fråga. Nytt svårt svar. Jennifer har ingen i sin närhet som hon kan få ekonomiskt stöd ifrån, och inte heller någon fast adress. Hon har tak över huvudet, men ingenstans att skriva sig. Det är en del av ekvationen som gör den väldigt svår att lösa. Hon vet att hon har skulder som hon måste betala av, men hur stora de är vet hon inte eftersom hon inte får myndigheternas brev. Hennes kontakt med socialen har inte heller blivit bättre med åren.
– Jag får ingen hjälp där. De hjälper mig inte med bostad vilket jag tycker är konstigt. Jag gissar att om en hemlös kommer in och ber om hjälp så kan de erbjuda det. Varför går inte de lösningarna att applicera på mig? Kanske handlar det om att jag inte sovit på en parkbänk och då blir jag ett ickeproblem för dem. Flera gånger har jag fått höra saker som "jag förstår inte varför du behöver hjälp. Du tjänar ju mer än mig på det du gör".
Har de sagt så?
– Ja.
Så vad behöver du för hjälp?
– Dels handlar det om pengar, men också en fast adress. Jag kan inte få min post, jag kan inte betala några räkningar. Det blir problem på problem på problem. Jag behöver någon som kan hjälpa mig med allt det praktiska, det är prio nummer ett.
Kan du inte börja plugga, eller skaffa dig ett annat extrajobb?
– Jag både pluggade och jobbade på olika ställen innan det här. Men mina studier gav mig inte något jobb, och de arbeten jag hade resulterade inte i några fasta anställningar.
Det är tydligt att Jennifers tvivel på sin egen förmåga att få ett vanligt jobb har blivit allt starkare med åren. Nu har hon gett upp. Hon anser att hindren är för många - och för svåra.
– Nu söker jag inte ens jobb längre, vem skulle anställa någon som inte ens har en adress?
I sex års tid har Jennifer sålt sex. I dag ser hon ingen annan möjlig inkomstkälla än prostitution. Kvinnan på bilden föreställer inte Jennifer.
Det finns en tanke som slagit rot inne i Jennifers huvud, en fundering som blivit till ett resonemang som blivit till en insikt. Tanken handlar om myten kring den lyckliga horan.
– Jag kan känna skuld när jag tänker på det där uttrycket. För jag vet att ingen kvinna gör det här för att de vill, men när man är mitt i det måste man hålla uppe en fasad. Jag måste visa för kunden att jag är glad för att jag inte ska tappa min inkomst. Samtidigt vet jag att detta hjälper torskarna på traven att rättfärdiga sitt beteende, och i förlängningen gräver jag hålet djupare för alla som är i samma situation som jag. Jag sprider tanken om att den lyckliga horan finns på riktigt.
När Jennifer har en dålig dag är det svårt att känna något hopp. Då händer det att hon tänker mörka tankar om att hon aldrig kommer bli en del av det vanliga samhället. Andra dagar, när det fortfarande finns pengar på kontot och mat i kylen letar sig ljuset in.
– Det är så otroligt skönt de gånger man kan säga till en torsk att man inte vill träffas i dag, utan att ha ångest över att inte ha någon mat.
