Vi träffades för 16 år sedan. Det var något i hans enkla och självklara sätt att tackla tillvaron som etsade sig fast och det fanns något rörande i förhållandet mellan Jan och hans djur.
För man nackar ju inte en höna bara för att hon fått hosta eller kalkben, man vårdar och botar henne.
Och inte tusan blev oxarna Tödde och Mödde hamburgare som tänkt. Han fäste sig vid dem och de fick beta av det frodiga gräset och dra människor som aldrig sett en oxe förr på vagn tills de hade levt färdigt.
När jag nu återvänder är det mesta sig likt på hans gård, men i takt med att Jan blivit skröpligare har djuren blivit färre.
Han går där i sin egen makliga takt och kastar då och då ett ögonkast mot omvärlden under sina buskiga ögonbryn.
– Alla generationer får sin beskärda del av hot. Vi hade atombomben, nu är det klimatet. Jag tror det ordnar sig, jag.
Ja, om alla levde som Jan kunde vi sitta lugnt i båten. Här handlas inte mer än nödvändigt, kläderna används tills de faller isär, rikedom mäts i naturupplevelser snarare än i mängden prylar och nu har det visat sig att en konstnär vill återanvända hans gamla rostiga jordbruksmaskiner i smyckandet av en folkets park. Det är ju toppen.
– Jag tycker det är tråkigt att vi i den rika världen aldrig tycks bli tillfredsställda, trots att vi får det allt bättre och har allt man kan önska, konstaterar han när vi fikar utanför den lilla stugan, innesluten i vildvin.
I hängrännorna ligger tegelpannor utlagda eftersom Jan upptäckte att svalorna halkade på plåten och hade svårt att sig in till sina bon under pannorna. Så nu har de en egen ”landningsbana”. Man hjälper väl till så gott man kan.
Nyss fick Jans sambo, dvärghönan Maja, en bit jordgubbsbakelse inne i köket.
– Hon är både gammal och skraltig. Tupparna är dumma mot henne, så hon bor härinne med mig numera.
Han sörjer att människa och djur glidit ifrån varandra. Att känslan för djur som individer gått förlorad. Som om det skulle vara någon avgörande skillnad på hur en hund och ko känner. Så dumt. Och vad vore livet utan djur? Inte mycket, tycker gubben.
– Länge hade den yngsta generationen äldre släktingar som levt på landsbygden och kunde föra kunskap vidare. Så är det inte längre. Nu finns det tre-fyra generationer som levt ett urbaniserat liv, tappat banden till djur och natur och inte förstår lantbrukets villkor.
Fjällstuten Lilleman kommer för att få sin dagliga ryggkliare av Jan. Sedan vill han visa mig hur bävrarna dämt upp en bit av Svartån. På vägen dit förflyttar han ömt en vinbärssnäcka från vägen ned till dikeskanten. ”Här kan du inte krypa omkring begriper du väl, din dummer!” Och strax därpå hamnar vi i ett litet hav av sommarkantareller. ”Ta dem du vetja, jag har nog”.
Luften är full av surr. Jan är orolig för att de pollinerande insekterna får allt mer kringskurna livsbetingelser och har låtit en del av sin mark bli äng. Artrikedomen är häpnadsväckande.
– Ängs- och dikesblommor vill ha mager jord. När man nu klipper allt fler vägrenar och låter det klippta ligga kvar gödslas jorden. På sikt kommer vi inte att ha några dikesblommor kvar.
– Dessutom får ju allt mer ängsmark växa igen i brist på betande djur. Hela landskapet håller på att förändras, säger Jan dystert.
Samtidigt transporteras kött kors och tvärt över hela världen. Positivt ändå, att allt fler efterfrågar svenskt kött, tycker han.
Vi går över hans äng och han pekar ömt ut den ena ängsblomman efter den andra. Prästkrage, stor blåklocka, rödklöver, smörblomma, malva, humleblomster, käringtand . . .
– Lantbrukare borde få bidrag för att skapa insektskorridorer i landskapet. De klarar inte att ta sig flera kilometrar mellan ängsmarkerna. En värld utan insekter och vilda blommor, hur skulle det se ut?
Och för all del, ett liv utan djur, hur sjutton skulle det gå till? Krämporna börjar bli många hos 78-åringen nu och han försöker förbereda sig mentalt på att det en dag inte kommer att gå längre.
Men han vill egentligen inte tänka på det. Inte en sekund.
Tiden flyr i Jans rofyllda bubbla, till synes opåverkbar av hetsen runt omkring.
Djuren, ängsblommorna, Jans förnöjsamhet med sin vrå av världen. Hans idoga arbete med det lilla – som är det stora. När han är borta kommer ingen att värna lövträden i skogen, utan bara satsa på inkomstbringande gran, och ingen bry sig om hans äng. Den kommer att plöjas upp.
På hans gravsten tycker han att det kan stå ”Här vilar Jan Lekander. Han gjorde i alla fall så gott han kunde”.
Jag har svårt att komma iväg, men tills slut måste jag ju.
– Vi kan väl ses igen när du fyller 90, om 12 år?
– Då sitter jag nog på hemmet.
– Nej snälla, gör inte det. Bo kvar här på gården. Jag tar med jordgubbstårta.
– Okej, vi säger väl så.