Så kunde det låta i klassrummet när jag gick i mellanstadiet. Så här i efterhand, många år senare, känns det märkligt. Det var ingen klasskamrat som uttryckte de här orden, det var läraren. Och det märkliga i hela historien är egentligen inte att det alls hände, utan att jag accepterade det. Jag som, i alla fall på den tiden, kunde beskrivas som en ganska blyg person gjorde någon form av mindre revolt mot den här läraren. Jag sa nämligen emot, om än i ganska skämtsamma ordalag. Det hände att hon bar ut mig från lektionen – bara för att jag skulle smita in igen via bakdörren. Det var alltså inte särskilt hårda dispyter vi hade, jag och fröken. Allting genomsyrades av en skojfrisk, nästan trivsam ton. Men ändå. Att ”reta” ett barn för att han eller hon har lite svagare röst är inte okej.
Och i ärlighetens namn så har det satt sina spår. Jag ogillar att göra tv-inslag här på jobbet. Det skulle aldrig falla mig in att prata in ett meddelande i automatsvaret i min mobiltelefon. Och måste jag någon gång säga något på någon annans telefonsvarare så försöker jag prata så djupt nere i magen att jag förmodligen låter som en blandning mellan en tiger och en ung man i målbrottet.
Men det här är ingenting mot vad andra skolbarn kan få utstå. I helgens nummer av Paus (den 12 april) skriver vi om Kevin Lehnberg. Att läsa om hur han torterades av sina ”klasskamrater” ger värk i magen. Han fick stryk. Tvingades att doppa huvudet i toaletten. Var ständigt utsatt. Och ingen vuxen såg. Jo, kanske en lärare, men han hade sagt att det fulaste man kan göra är att skvallra. Så Kevin bet ihop.
Hur många barn i skolan gör det? Förmodligen alldeles för många.
I början av veckan skrevs i tidningarna om att ett elevombud i en skola i Östergötland har följt upp alla anmälningar om kränkningar som gjorts under en månad. Han fann 40. Men menar att det borde ha varit minst hundra. Siffran är skrämmande. Jag hoppas att de vuxna inte ser. För att blunda medvetet är oförlåtligt.