Biologisk mångfald i jord och skog. Miljömålen för ett "rikt odlingslandskap" och en "levande skog" klaras inte till 2020, enligt länsstyrelsen. Corren har intervjuat två personer mitt i yrkeslivet som ger sin syn på framtiden för biologisk mångfald i jord och skog. Först ut är mjölkbonden David Pettersson och imorgon följer Holmens ekolog Sanna Strömberg.
Vi möts första gången under "bushresan". Som ledamot i LRF:s regionstyrelse berättar David Pettersson för östgötska politiker hur snabbt igenväxningen tar fart. Med egna ögon får de se hur avlägset det nationella miljömålet för ett "rikt odlingslandskap" är. Och får bokstavligen slåss med sly för att ta sig fram. Trenden är negativ för arter som hör hemma i marker som tidigare slagits eller betats. Budskapet är en varning för framtiden – 18 procent av landets ängar och hagar har växt igen på bara tio år.
– Lika mycket riskerar att växa igen under de kommande tio åren. De mest drastiska förändringarna i våra trakter kommer att ske norr om Motala ström och söder om E4. Där tunnas djurgårdarna ut och det kommer att märkas på betesmarkerna. De växer igen, säger han.
Hälften lägger ned
David Pettersson driver Kolstorps gård mellan Borensberg och Ljungsbro tillsammans med sin bror, pappa och farbror. Han är fjärde generationen på gården och hoppas på en femte. Idag är Kolstorp en av fjorton mjölkgårdar i Motala kommun.
– Om femton år är det högst åtta mjölkgårdar kvar. Så illa är det, säger han.
Andra gången vi träffas är i solen vid ladugårdsknuten i Kolstorp. Ett par vallhundar godkänner besökaren och inne i ladugården idisslar mjölkkorna. David Pettersson kallar läget klassisk mellanbygd med en kilometer till östgötaslätten i söder och skogen omedelbart åt norr. Från ladugårdsplan ser vi ut över en leende bygd intill Bjärkasjön.
Är den här utsikten försvunnen om tio år, allt är granplantering?
– Nej, svarar David Pettersson med skärpa i rösten – hur illa det än skulle gå för vår mjölkkobesättning kommer jag att se till att det finns djur av olika slag som håller den här bygden öppen.
Dystert för hagarnas arter
Kolstorp var ursprungligen på 40 hektar, men är numera uppe i 200 hektar med skog inräknat. Totalt förfogar han över 300 hektar mark och djuren håller naturbeten öppna på sammanlagt 20 gårdar.
Vad har de åtta mjölkgårdar som blir kvar i Motala kommun gemensamt?
– Det är de som satsat, är i rätt ålder och har någon i familjen som är intresserad av att ta över. Sammanslagningar av gårdar kommer att fortsätta och förhoppningsvis kan djurantalet vara detsamma som idag.
Frågan är vilken chans flora och fauna har i odlingslandskapet framöver, när över 600 arter med hemortsadress i dessa marker är rödlistade redan idag. Hur ska det gå för slåttergubbe, ängsnattviol, gulsparv, tofsvipa och starar?
– Tofsvipan är mitt absoluta favoritvårtecken. Och jag gillar att plocka stolt fjällskivling mellan komockorna i hagarna. När jag promenerar med min farmor brukar hon peka på nattviol och andra växter. Det är något jag vill lära mig, men jag har ingen detaljkunskap om arter. Själv ser jag mest till vad som sker med jaktbart vilt. Det var flera år sedan vi hade en fasan här.
Kvigorna är naturvårdarna
Kolstorp har 520 kreatur – fördelat på 170 mjölkkor och 123 tjurar men även 227 kvigor plus kalvar under sex månader. Och det är kvigor och kalvar som är de verkliga naturvårdarna i naturbetesmarkerna. Det är de som håller landskapet öppet. David Pettersson är förvånad över att många – även folk på beslutsfattarnivå – inte har klart för sig vilken viktig koppling mjölkkornas avkommor har till hagmarkerna.
– Varje mjölkko måste få en kalv om året för att mjölkproduktionen ska fungera. Och det tar 2,5–3 år innan kvigorna själva får kalvar. Under tiden går de på bete och håller markerna öppna.
Även korna ska gå på bete under tre månader om året, men många mjölkbönder kräver nu att de kor som hålls i lösdrift ska befrias från det kravet.
– Men jag talar för varenda bonde – nästan i alla fall – när jag säger att vi inget hellre vill än att ha våra kor på bete. Men vi måste få ersättning för det. Under betesperioden minskar mjölkproduktionen med tio procent. Det är en förlust som är svår att ta. Just nu behövs varje droppe vi kan få.
Lösningen, enligt David Pettersson, är att få gehör för en ny mjölkprodukt – "betesmjölk".
– Jag är övertygad om att många konsumenter är beredda att betala litet mer om de vet att mjölkkorna får komma ut under sommaren – och det är också vad vi mjölkbönder vill.
En femte generation?
Alternativet till mjölkproduktion kan bli att alltmer åkrar planteras med gran och den bonde som tar det beslutet ger David Pettersson sitt erkännande.
– Då har man åtminstone fattat ett beslut om hur man ser på framtiden. De som i stället låter markerna växa igen gör det i hopp om att det med tiden ska ske en förändring till det bättre – men som aldrig kommer. Och då är det kört för de markerna. De ger ingenting tillbaka.
Är mjölkbonde ett yrke du med gott samvete kan rekommendera dina barn?
– Absolut! Men det krävs att de får betalt för vad de håller på med och att de inte behöver jobba 60 timmar i veckan året runt utan lönsamhet. Politiker och samhället måste förstå vikten av en levande landsbygd och inhemsk matproduktion, säger han.