Hugo har haft problem med ätstörningar under större delen av sitt liv. "Jag äter inte tillräckligt för att orka med dagliga aktiviteter", säger han.
Problemen började redan i ung ålder för Hugo. I grundskolan utsattes han för mobbning.
– Jag tröståt och tryckte i mig mat fastän jag inte var hungrig för att dämpa min ångest. Det var ett sätt för mig att dränka sorg på. Jag fortsatte med det i ganska stor utsträckning vilket ledde till övervikt, säger han.
För sex år sedan beslutade han sig för att lägga om kosten och började träna mer.
– Jag kollade mig själv i spegeln och var inte nöjd.
Sedan dess har Hugo gått ner 70 kg. Han har fortfarande problem med synen på sin kropp och med relationen till mat.
– Jag har inte samma förhållning till mat som jag hade tidigare. Det har blivit rena motsatsen. Jag tycker inte om mat på samma sätt. Det är jobbigt att tugga. Jag äter inte tillräckligt för att orka med dagliga aktiviteter utan att bli utmattad. Vid tillfällen när jag har ätit onyttigt har jag fått dåligt samvete och kört in fingrarna i halsen för att kräkas.
Han berättar att han levt i förnekelse med sina problem.
– Man har hela tiden varit medveten om det, men det svåra har varit att bryta och inse det.
För ett år sedan kontaktade han vårdcentralen.
– Jag förklarade för dem att jag äter dåligt och inte har någon aptit. Jag blev hänvisad till en dietist som jag pratade med. Hon berättade för mig att det inte fanns något som hon kunde hjälpa mig med. Problemen som jag har är psykologiska och då behövs annan typ av hjälp.
I dagsläget försöker han lösa sina problem med maten på egen hand.
– Jag ställer larm var tredje timme där jag ska äta. Om jag inte får det att fungera kommer jag att behöva söka professionell hjälp.
Hur upplever du att synen på ätstörningar hos män ser ut i samhället?
– Jag tror inte att det är lika vanligt hos män som hos kvinnor. Det uppmärksammas åtminstone inte på samma sätt. Man hör mycket om tjejer som har problem med bulimi och att de ska se så smala ut som möjligt.
Hugo är optimistisk inför framtiden. Dels när det handlar om samhällets syn på sjukdomen bland män, men även för egen del.
– Man pratar mer om det jämfört med tidigare. Det viktigaste är inte upp till samhället utan att man själv får självinsikten om det. Jag har börjat förstå det nu. Det får ta den tid det tar. Man ska inte stressa fram det. Det ligger mycket jobb i att bryta en ätstörning.
*Hugo heter egentligen något annat.