I själva verket har hon egenskaper som hindrar henne från just detta. Lena har Aspergers syndrom. Diagnosen fick hon först för sex år sedan, då hon var 31.
Hon är 37 år gammal nu och har gjort upp med de tuffa skolåren. Hon har missförstått, blivit missförstådd och utsatts för mobbing. Såväl skolkamrater som lärare och andra vuxna förstod henne inte.
– Det fanns för lite kunskap när jag var i skolåldern, säger Lena.
Lena har i dagarna gett ut den första delen av sin självbiografi för att öka människors kunskap om Asperger.
– Man behöver inte vara dum i huvudet för att man har svårt med kommunikation till exempel.
Hon ser gärna att lärare, de som mobbat henne, de som har Asperger och deras anhöriga läser boken, men vem som helst kan lära sig något av hennes historia.
Det gjordes inte särskilt mycket för att stötta Lena i skolan. Ändå fanns tidiga och tydliga tecken.
– Lärarna måste garanterat ha sett att jag brast i logiskt tänkande, att jag hade svårt med tidsuppfattning (det hände att de ställde fram en äggklocka så att jag visste när jag skulle bryta ett arbete jag var inne i), att jag hade dålig finmotorik (det vet jag att de visste, för gymnastik är det enda ämne jag fick specialundervisning i). De måste ha sett att jag inte kunde avgöra om kompisarna skojade med varandra eller bråkade på allvar, säger hon.
I efterhand förstår hon att lärarna hade kunnat hjälpa henne med mycket mer om de bara förstått. Redan i förskolan var det sociala samspelet svårt.
– När vi skulle hoppa hage frågade någon: Vem vill börja? och jag svarade ”Jag” men fick alltid vara sist. Det berodde på att de andra paxade 1:a, 2:a och så vidare. Mamma gav mig rådet att prova att säga 1:a istället för ”Jag”, då funkade det. Men egentligen ville jag inte, för det jag sa var ju rätt.
I mellanstadiet fanns inte ens rastvakter som kunde se vad som hände, än mindre hjälpa till att tolka.
Under skolåren åkte självkänslan ned till fotknölarna. Nu har hon förstått att hon har rätt att vara som hon är och att hon är lika mycket värd som andra men att vare sig hon själv eller andra kan kräva för mycket.
– Att knyta skor och vika servetter ska jag till exempel inte ge mig på, min finmotorik är för dålig, säger hon och skrattar.
– Min energi tar slut snabbare än andras. Jag upplever ljud starkare än andra, jag blir helt slut efter att ha tvingats koncentrera mig i en ljudlig miljö. Jag är rädd för att bränna mig och allt annat som gör ont. Jag är smärtkänslig. Om saker förändras plötsligt eller om jag hamnar i en jobbig situation blir jag stressad och om jag blir pressad faller jag i gråt. Jag missförstår fortfarande andra och tycker ibland att andra människor uttrycker sig väldigt konstigt.
För sex år sedan fick hon äntligen veta att hon har Asperger. Självkänslan är på väg tillbaka, men det har krävt sina tricks. För att göra upp med svåra upplevelser har hon tagit till överlåtelseceremonier. För varje jobbigt år i skolan kastade hon en sten i sjön. Hon har skrivit brev till skolorna och lagt dem i en papperskorg i närheten, för att sedan lysa frid över det som hänt med ett batteridrivet ljus.
Lena plockar fram ett litet rött pappershjärta. Där står ett självkänslomantra som hon läser högt för sig själv varje dag. Den 24 oktober gifte hon sig med sig själv och lovade att vara förlåtande mot sig själv, se sig i spegeln varje dag och säga att hon är fantastisk och älska sig själv. Som ett vårdtecken för löftena pryder en ring hennes vänstra ringfinger.