"Hit måste ni åka om ni vill uppleva en riktig urskogskänsla", säger Mikael Burgman, förvaltare för Grävsätters naturreservat i Åtvidabergs kommun.
– Kommer man in i en sådan här urskog drabbas man av en total respekt och vördnad för naturen. Man kommer tillbaka till en annan tid. Här finns träd som stått i 300–400 år – de är nästan från Gustav Vasas tid.
Mannen bakom kärleksförklaringen till Grävsätters naturreservat heter Mikael Burgman och är förvaltare för reservatet sedan det bildades 2007. Han guidar oss runt på Östgötaleden, som går i en 1,5 kilometer slinga genom skogen. Stundom får vi klättra över och krypa under nedfallna träd.
– Här finns mycket död ved, uppemot 30 procent. I många naturreservat bygger vi spänger och underlättar på olika sätt, men i urskog är det människan som får rätta sig efter naturen, säger Mikael.
För att få kallas urskog ska den ha riktigt gamla träd och uppvisa få spår av mänsklig påverkan – helst inga alls. I Östergötland finns ett 40-tal sådana områden.
– Förutom Grävsätter kan jag tipsa om bland annat Ycke i Ulrika, Lysing i Ödeshög och Göstring i Boxholm om man vill uppleva urskog. Sedan har vi ju ganska många exempel uppe i Kolmården, och på Omberg finns Storpissans naturreservat. Men det rör sig om en försvinnande liten andel av den totala skogen. På 1800-talet fanns det hur mycket sådan skog som helst, säger Mikael Burgman.
Leden är lite svårforcerad på några ställen. "I en urskog är det människan som får rätta sig efter naturen", säger Mikael Burgman.
Två saker kännetecknar en urskog: Gamla träd och en hög andel död ved, både stående och liggande.
Grävsätters naturreservat är 16 hektar stort, men det är bara 3 hektar som är urskog. Resten är en skyddszon runtom, med skog som är gammal och vacker men ingen riktig urskog.
– Den står på tillväxt. Om 100 eller 200 år är även det en urskog, säger Mikael Burgman.
I en urskog som den i Grävsätter finns en stor biologisk mångfald. Här växer bland annat linnéa och de sällsynta svamparna gränsticka och ullticka. Mikael pekar på några ganska oansenliga blad i mossan.
– Det är knärot, en orkidé som får vita blommor. Det är skogsbrukets hatobjekt, för numera får man inte avverka där det finns knärot. Den överlever inte modernt skogsbruk men trivs bra här i Grävsätter.
Knärot trivs i gammal skog.
Hur kommer det sig att några urskogar, som Grävsätters, bevarades när de flesta avverkades?
– Jag tror att det handlade om samvetet hos dem som höll på med skogsbruk. Man avverkade väldigt mycket skog med enastående naturkvaliteter och då kände man någon slags moralisk skyldighet att ändå spara några små fläckar. Man ville bevara någonting till eftervärlden.
Avverkas det urskog än idag i Sverige?
– Nej, inte urskogar av den här kvaliteten. Däremot avverkas fortfarande skogar med höga naturvärden, skogar som är 150–200 år. De ekonomiska intressena för skogsägarna är så pass stora i förhållande till övriga intressen. Det är det som styr.
Finns det något annat hot mot urskogen?
– Granbarkborren är ett växande hot, i och med att klimatförändringarna medför längre perioder av torka. Bränder är ett annat hot. Skogsbränder är visserligen ett naturligt inslag och i en del nya reservat gör vi naturvårdsbränningar för att gynna mångfalden. Men i urskogarna vill vi inte ha bränder. Det skulle påverka upplevelsen så mycket.
De flesta tallar klarar en brand tack vare sin tjocka bark.
– Men inte om det blir en jättebrand som den i Västmanland häromåret, med torka och kraftiga vindar. På 14 000 hektar var det 2 eller 3 procent av träden som överlevde. Helt ofattbart, säger Mikael.
Sprickan i tallen är ett så kallat brandljud – sviterna av en brand som skadade trädet för mer än hundra år sedan.
När Mikael började som reservatsförvaltare 2007 fanns det cirka 130 naturreservat i Östergötland.
– Nu finns det över 300 och jag är förvaltare för ett 60-tal av dem. Vi har upplevt en otrolig explosion av antalet naturreservat. Jag ska snart dra mig tillbaka, men det har varit helt fantastiskt att få jobba med det här. Och urskogarna, det är ju gräddan, top of the line.
Totalt är 2,5 procent av Östergötlands skogar skyddade som naturreservat.
– EU-målet är 30 procent. Så vi har en bit kvar.
Mikael har märkt av ett kraftigt ökat intresse för naturreservaten.
– I 30 år höll vi på och funderade på hur vi skulle få ut folk i skogen. Så kom pandemin och det löste sig automatiskt. Folk fick upp ögonen för naturen och har fortsatt att söka sig ut. Vi har fullt upp med att bejaka intresset och ta emot folk. Vi sätter upp informationsskyltar, gör vandringsleder, bygger vindskydd och kör ut ved.
"Pandemin gjorde att folk fick upp ögonen för naturen. De har fortsatt att komma till naturreservaten", säger Mikael Burgman.
På väg tillbaka till bilen skickar Mikael med en sista uppmaning:
– Hit måste ni åka om ni vill uppleva en riktig urskogskänsla. Att vara ute i naturen är en sådan totalupplevelse, det är fågelsång och lukter som är svåra att beskriva i en tidningsartikel. Man måste känna själv.
Östgötaleden går genom Grävsätters naturreservat.
Grävsätters naturreservat är cirka 16 hektar stort, varav 3 är urskog.
Träd som faller över stigen får ligga kvar.