Hösten 2009 var det kaos i hennes liv. En psykiatriker hävdade att hennes diagnos, bipolär, inte stämde och att hon borde ”skärpa till sig”. Då fick Eva Bremer svår ångest med känslan av att inte orka leva, men heller inte vilja dö.
Hon jobbade som en oxe, småbarn, egen firma ihop med maken och tusen andra ting. En dag sa det stopp och Eva drabbades av utmattningssyndrom. I nästan fyra år var hon sjukskriven.
– Jag sov i princip i två år och i minnesbanken blir de till ett. Min man fick sköta allt på egen hand. I efterhand har jag förstått att min bipolära sjukdom var en bidragande orsak till genomklappningen.
Det är svårt att ta in att kvinnan mitt emot mig – så positiv, stringent, vältalig och med så lätt till skratt – har mått så fruktansvärt dåligt. Men det säger ju mer om mina egna fördomar än om hur människormed bipolär sjukdom uppträder.Med rätt medicinering är hon en positiv person. Positiv och kraftfull.
Det tog tid att få rätt diagnos och Eva hade otur med de läkare hon hamnade hos, som slutade så att hon ideligen fick se sig om efter en ny. Det kan ta lång tid att diagnosticera bipolär sjukdom eftersom den inte sällan förväxlas med depression.
De första medicinerna fungerade inte. De ”lyckopiller” hon fick gjorde att hon gick i taket och var överaktiv hela tiden.
Till slut fick hon tips om en läkare i Aneby som ställde rätt diagnos, hon hade inte en depression, hon var bipolär typ 2. I motsatts till typ 1 så är det inte de maniska perioderna, utan de depressiva, som är vanligast förekommande. Läkaren ordinerade en stämningsreglerande medicin som gjorde att hon slapp pendla mellan överaktivitet och total orkeslöshet.
– Det handlar om kemi i hjärnan, ingenting annat, säger Eva.
– Läkaren flyttade och jag fick en remiss till Mjölbys psykmottagning. Det blev det jävligaste jag varit med om i livet. Läkaren, som inte jobbar kvar, gjorde allt för att sänka mig. Jag hade fel diagnos och fel medicin, påstod han. Det jag borde göra var att ”rycka upp mig”.
Trots att läkaren vid varje besök fick Eva att storgråtande lämna mottagningen, fortsatte han skriva ut de mediciner hon behövde för att fungera. Men hans attityd tog knäcken på henne. I samma veva bestämde sig Försäkringskassan för att Eva nu var utförsäkrad, trots att deras egen läkare bedömt att hon hade bipolär sjukdom och inte kunde arbeta mer än 50 procent och med rätt till 50 procent sjukersättning.
– Räddningen blev en sköterska på Mjölbys psykmottagning. Hon stöttade mig och tipsade om att jag borde ansöka om ett personligt ombud. Hon gav mig också kontaktuppgifter till överläkaren för psykiatrin i Mjölby och Motala. Efter en del diskussioner fick jag komma till en överläkare i Motala som bekräftade diagnosen och ordinerad kompletterande medicin som gav mig livslusten tillbaka.
Personligt ombud finns i 85 procent av landets kommuner och är ett slags medhjälpare till människor med en psykisk funktionsnedsättning.
– Vi följer med på alla möten, antecknar och för klientens talan. Det kan handla om träffar med läkare, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Målet är att hjälpa dem komma upp på banan igen, säger Evas räddande ängel, Hans Sörensson.
För när man mår som sämst är det inte lätt att hålla ordning på alla kort och föra sin egen talan.
– Utan Hans hade jag inte klarat det här, säger Eva. Han tog aldrig över, det är inte det, men han var min högra hand. Dem man möter i sådana här sammanhang är alltid minst två, medan man själv sitter ensam och därigenom hamnar i ett underläge redan från start.
Från det att Hans blev Evas personliga ombud fanns han med på alla möten med vården och myndigheter. Han ställde frågor och förde anteckningar vid alla möten. Vid behov korrigerade han också vårdpersonal eller tjänstemän om de mindes fel om vad som sagts under tidigare möten.
Det är kommunerna som är arbetsgivare, men statliga bidrag på 300 000 kronor utgår per år och ombud. Resten fyller kommunerna upp med, efter invånarstorlek.
Haken är att verksamheten med personliga ombud inte är lagstadgad.
Den ”union” kring ombuden som rått mellan Mjölby, Boxholm, Motala, Vadstena och Ödeshög är nu på väg att krackelera. Några av kommunerna vill inte längre vara med och bekosta unionens tre personliga ombud.
– För de tre småkommunerna handlar det i runda slängar om 50 000 kronor per kommun och år. Småpengar alltså, säger Eva. Vissa kommuner har fått för sig att de kan sköta detta inom nuvarande organisation, via gode män och socialtjänsten. Det visar på en oerhört stor okunskap om vad ombuden gör. Jag tror inte för en sekund att kommunerna klarar detta.
Det tror inte Hans Sörensson heller. Han har varit personligt ombud åt mängder av klienter under elva år.
– Efter alla dessa år vet jag att vi gör skillnad, det visar också våra årliga rapporter. Det handlar om en ofta tyst grupp, människor som är så märkta av sin sjukdom att de inte förmår kämpa och förmedla vad de behöver. Utan en medmänniska som ser till att de får det stöd och den hjälp de behöver går de under.
– Att inte kommunerna och socialnämnderna ser fördelarna med systemet är obegripligt, anser han.
Båda önskar att vi kunde tala mer om psykisk sjukdom och därmed bryta stigmatiseringen och slå hål på fördomar. Få bort gamla tiders minnesbilder om spännbälten och hospital.
– Men jag själv har inte varit öppen förrän nu. Jag har ingen aning om hur kolleger i kommunstyrelsen och andra ska reagera när jag nu är det. Boxholm är en liten ort, alla känner alla. Men under en så kallade ”söndagstur” i vintras höll jag ett föredrag om bipolär sjukdom. Jag mötte bara positiva reaktioner efteråt.
– Människor som aldrig upplevt ångest vet inte vad det är. Och det är fruktansvärt tungt att höra ”ryck upp dig” när man är sjuk på riktigt.
Hans fyller på.
– Psykisk sjukdom uppmärksammas mer och mer, men den psykiska ohälsan ökar ju också. Vi lever i ett allt hårdare samhälle, det finns en gräns för vad vi klarar. Alla klarar inte pressen, utan blir sjuka. Det är väldigt traumatiserande att bli det, man blir så tyngdav sjukdomen och orkar inte stå på barrikaderna och kämpa.
Det har gått många år sedan Hans var Evas personliga ombud och stöttepelare.
– Mitt mål är att jobba bort mig själv från klienten. I Evas fall hade jag gjort det efter sex månader, då fungerade kontakten med psykiatrin och Försäkringskassan.
Den här sköna julidagen sex år senare ses de igen. Ömsom beskriver de med bekymrade pannor det mörker Eva befann sig i, ömsom brister de ut i skratt.
Det finns oändligt mycket att glädjas över. Det vet den som varit nere i djupaste dalen och lyckats kravla sig upp.
Som Eva.