Planen var att råna bilhandlaren som hade svarat på annonsen. Men mannen kom inte ensam utan i sällskap av både sin far och en vän. Det slutade med att Ricard Nilsson sköt ihjäl alla tre.
– Jag var i en starkt nedåtgående spiral. Jag hade väl troligen själv dött förr eller senare om det hade fortsatt, säger han i dag.
Att han dömdes till lagens strängaste straff – livstids fängelse – blev en sorts räddning.
– På ett sätt var det nog så. Det är jag ganska övertygad om.
I ögonblicket avskräcktes han inte av risken att få spendera en stor del av sitt liv bakom galler.
– Nej. Hårda straff har aldrig haft någon avskräckande effekt. Och det vet politikerna.
Hur ser du på personen som du var då?
– Jag var fylld med testosteron och hormoner. Men man blir äldre och förhoppningsvis visare. Då ville jag bli rik snabbt. I dag är jag ganska nöjd med att vara fri och ha tak över huvudet.
Återkommer du ofta till den här dagen?
– Jag ångrar det som hände väldigt mycket, men jag kan inte tänka på det varje dag. Då går jag under. Riktig ånger tär på en inifrån.
– Jag bearbetar fortfarande det här i terapi. Det är inte synd om mig på något sätt, men det är så jag hanterar tyngden som ångern innebär.
Han tror att nyckeln till att förhindra grova brott är att fånga upp kriminella så fort som möjligt.
– Man måste säga ifrån tidigt. Det är väl det jag håller med politikerna om. Åtgärder behöver sättas in direkt.
– Men mitt fall är lite annorlunda. Jag var ganska duktig i skolan och hade ingen missbruksproblematik. Så det fanns nog inte så mycket som hade kunnat göras.
Ricard Nilssons livstidsstraff innebar nästan 20 år i fängelse. Efter sex–sju år kom han till någon slags vändpunkt och erkände sitt brott. Han studerade sedan bland annat juridik och arbetar i dag som journalist.
Under större delen av tiden på bland annat Skänningeanstalten hade hans straff inget slutdatum.
– Att man inte vet när man ska komma ut gör det svårare att planera rehabiliterande åtgärder. Man lever i en form av hopplöshet.
Ricard Nilsson ser Norge som ett föregångsland. Där har livstid ersatts med ett maxstraff på 21 år. Intagna som fortfarande bedöms som farliga kan dock hållas kvar i förvar längre än så.
– Så samhällsskyddsaspekten beaktas där också, säger Ricard Nilsson.
Skulle du hellre tagit ett längre straff, om du hade vetat att det var tidsbestämt?
– Ja. Det tror jag.