18 mars 1982 porträtterade Corren en 18-åring från Hjulsbro med rubriken "Jan Gradvall – Linköpings Mr Rock".
37 år senare skulle vi kunna ha rubriken "Jan Gradvall – Sveriges Mr Pop".
Linköpingssonen är idag landets främste populärkulturskribent och ofta anlitad för de mest prestigefyllda intervjuuppdragen.
Vi träffas på Ritorno, ett klassiskt fik vid Vasaparken i Stockholm där Jan är stammis. Inredningen är så där perfekt retro, med röd heltäckningsmatta, som vore den skapad för att matcha Jan Gradvall, 56.
Åt verkligen Sex Pistols på den där restaurangen mitt i Linköping en gång på 70-talet? Hur klarar han att kombinera kvalitetsjournalistik med reklamjobb? Och varför har just han fått intervjua Zlatan flera gånger?
Många frågor väntar på svar över varsin kopp kaffe.
Vi börjar med det viktigaste, har du jobbat på Corren?
– Min pappa, som hade förflutet som sättare på Corren, övertalade mig en gång att skriva en recension till Corren. Så jag lämnade oanmäld in en handskriven provrecension av David Bowies album ”Scary Monsters”. Esse Jansson på Corren tog emot den men tyckte inte att det var nånting. Jag fick ingen reaktion alls. Jag tror inte han förstod vad den handlade om.
Det kunde ha stått Mr Punk på den där rubriken från -82. I fem år, 1979 till 1984, gav Jan och kompisen Sven Dolling ut "Jörvars gosskör", ett punkfanzine som blev känt över hela landet.
– Det var en gör-det-själv-våg i slutet av 1970-talet så vi var också med och startade rockföreningen Rock d´Amour. Vi sålde tidningen på konserter och skivaffärer i Linköping och skickade den till människor som vi tyckte var bra, bland andra Mats Olsson på Expressen. Han skrev om oss så när Rapport gjorde ett inslag om fanzines så kom de hem till mig och jag och Sven satt i mitt pojkrum och såg sura ut.
När Jan kom hem från en Asienresa 1985 hade hans mamma lagt en lapp på hans skrivbord: "Ring Mats Olsson."
– Först fick jag göra någon enstaka skivrecension för Expressen och 1985 fick jag börja provskriva. Sen gjorde jag popsidan på lördagar, vilket var rätt stort för en 21-22-åring. Efter elva månader diskuterades om de skulle erbjuda mig fast anställning, men det gjorde de inte.
I stället blev Jan frilans och bland mycket annat en del av Nöjesguidens storhetstid i Stockholm första halvan av 90-talet.
– Det var en fantastisk plats att vara på. Den typen av storstadsjournalistik fanns ingen annanstans. Det var före fredagsbilagornas tid och Nöjesguiden var jättetjock. Jag gjorde allt från att testa sushirestauranger till att skriva om nya mediatrender. Det var en viktig period för mig, att få testa så mycket.
Du har överlevt nästan 40 år som egen företagare, har du en entreprenör i dig?
– Ja faktiskt. Jag har aldrig definierat mig som journalist, som frilans måste du tänka som entreprenör. Jag har inga problem med det ordet, men jag tror att det i traditionella journalistkretsar är ett fult ord.
Du har fått kritik vid några tillfällen när du gjort journalistik på uppdrag av varumärken. Hur ser du på det?
– Man får skilja på det lite. Jag skrev ett vanligt reportage för DI Weekend (Dagens Industris veckomagasin) om reklamfilmen Zlatan gjorde för Volvo och kritikerna menade att reportaget blev som en del av reklamen. Men så är det ju jämt, om jag intervjuar Kerstin Ekman så kan Albert Bonniers förlag använda min intervju.
– Jag har gjort två saker till med Zlatan. Två filmade intervjuer som inte alls är journalistik. Där förstår jag att det blev en diskussion, men jag står för det och skulle göra det igen.
Som egen företagare, hur tycker du att den sortens jobb påverkar ditt varumärke?
– Det låter lite hybrisartat kanske, men om jag ser mig som ett mediabolag, säg Corren, så har ni fler ben än journalistiken, till exempel native-annonser. Ni tänker att det ena finansierar det andra. Som frilans tycker jag att jag kan tänka likadant. Att jag kan vara moderator ena dagen och kompromisslös skribent den andra.
Vad tycker du om native-annonser?
– Jag tycker att man för ofta låtsas att det är något annat, det är inte tillräckligt tydligt märkt att det är annonser. Affärsidén bygger på att folk inte ska bry sig om det är annons eller redaktionellt.
Hur tycker du att media har förändrats under dina 40 år i branschen?
– Enormt. Det är som att man konstant befinner sig i ett försökslaboratorium med ständigt nya möjligheter. Det är intressant hur mycket som har förflyttats. Om man ser på poddarna till exempel, att det skulle sitta journalister i dem och läsa upp poddens reklam, det var ju helt omöjligt att föreställa sig för 6-7 år sen.
Vilken media betalar du för?
– Ganska mycket tv. Netflix, HBO Nordic, Viaplay för att jag vill se Champions League och Premier League, New York Times, The Guardian supportbetalar jag för, Financial Times för deras superbra kulturbevakning, The New Yorkers papperstidning, Rolling Stone och Time Magazine. Dagens Industri får jag gratis.
Är det något speciellt du söker när du läser?
– Fördelen med papperstidningar är att jag aldrig vet vad jag letar efter. Jag bläddrar utan att veta vad jag kommer läsa. Så funkar ju inte nätet, det är bäst om du vet vad du letar efter. Det gör i sin tur att alla lever i sina egna universum, att det blir alltmer sällsynt med människor som har koll på en mängd olika saker.
Du har ju tre sidor varje vecka i DI Weekend, vad vill du har för innehåll där?
– Jag är fortfarande musikjournalist i grunden. Det har förändrats totalt vad läsare och lyssnare behöver. Tidigare beskrev man skivor som läsaren inte hört. Nu finns allt tillgängligt ett klick bort och recensionen kommer alltid efter musiken. Då har jag märkt att vad läsarna vill ha är någon som gör ett urval och förklarar vilka fyra skivor som är mest intressanta just nu.
I höst har Jan jobbat med en Lasse Åberg-dokumentär för SVT där han anlitats som intervjuare.
Hur har du utvecklat din intervjuteknik?
– Jag har alltid haft extremt dåligt självförtroende kring tv och radio på grund av min bakgrund som stammare. Jag gick hos logoped i ungefär tio år. Det har gjort att jag varit tyst mycket när jag gjort mina intervjuer. Jag har fått intervjuobjektet att prata. Som bra lyssnare blir man en bra intervjuare.
Hur fick du bort stamningen?
– Framför allt tack vare logopeden. Jag är bra på att hitta sätt att undvika stamningen. När jag ska säga en mening så kan jag inse ”shit, jag kommer stamma på det ordet”, ofta är det ord som börjar på hårda vokaler, då ser jag till att ha 3-4 alternativa ord i huvudet som jag kan stoppa dit i stället. Alltså på samma sätt som telefonens ordbok föreslår alternativ så har jag ett autokorrekt när jag talar.
– När jag är i tv är jag inte karismatisk som en tv-personlighet men jag är säker på det jag säger. Det beror på det här. Jag identifierar mig mycket med Antikrundan. När de talar om en gammal värja från 1800-talet så lyser deras kunskap och intresse igenom och då blir det bisarrt nog folkligt.
Jan menar också att hans son gjort honom tydligare i skrift och tal.
– Han var sen med att prata och har haft det tufft att erövra språk över huvud taget. Hans resa har påverkat mig mycket i att vara tydlig, att skriva och tala så folk begriper.
Du har skrivit om musik i 40 år, men har du någonsin spelat själv?
– Jag är faktiskt med på en singel, en EP, med vårt band On-Bird och Mackt, ett excentriskt punkband som senare blev Njurmännen. Jag gjorde omslaget och den är faktiskt värd en del pengar nu eftersom många samlar på den där punktiden. Min roll var att göra en massa skrammel, att slå på blomkrukor, väckarklocka och skrivmaskin. Så jag var mer en konstinstallation än musiker.
Du har sagt att du känner igen dig i Winnerbäcks Söndermarken, där han sjunger om uppväxten i Linköping. Hur?
– Linköping var en idyllisk stad att växa upp i. Men innan universitetet var en del av staden hände det ingenting. Hade jag bott i Stockholm som ung hade jag nog nöjt mig med att gå på spelningar. I Linköping kändes det som att om något skulle hända var vi tvungna att göra det själva. Så jag tror uppväxten påverkade mig jättemycket.
– Sen när jag kom till Stockholm insåg jag att många av dem som hade växt upp i Stockholm var bortskämda. Det var en stor fördel att komma från en miljö där man var tvungen att skapa själv. Malcolm Gladwell (The New Yorker) har skrivit om att människor alltid vill till den bästa skolan, men det är ofta på den näst bästa skolan du kommer bättre till din rätt. I stället för att vara en av de sämre på Harvard kan du blomma ut på den näst bästa skolan.
Jan växte upp i Linköpings södra stadsdelar. Först i Johannelund och Berga, sedan i Hjulsbro och Kvinneby.
– Jag älskade att cykla till Ekholmen bibliotek och sitta där och läsa och låna hem kassar med böcker. Innan det läste mamma mycket indianböcker för mig. Det var nog så jag fick ett språk.
Vad gjorde läsandet med dig?
– Utan att jag skrev så lärde jag mig skriva där. Jag har aldrig tyckt det varit kul att skriva men i och med att jag läst så mycket, och varit en uppmärksam läsare, så lärde jag mig skriva utan att jag förstod det.
Till sist lite lokal punkkuriosa: Att Sex Pistols spelade på Orfi (dagens Palatset) i Linköping 29 juli 1977 vet många, men jag har förstått att du till och med vet vilken restaurang de åt på innan konserten?
– Ja, på klassiska pizzerian Amalfi, som idag heter något annat (Angry Bull på Drottninggatan).
Linköpings Mr Punk har talat.