Per Wendler är Bondekompis och med i LRF:s omsorgsgrupp för lantbrukare i tillfällig kris. "Det går inte att föreställa sig känslan om man inte varit utsatt själv", säger han.
Östergötland har nyligen drabbats av fem fall av fågelinfluensa. Fyra av gårdarna ligger på slätten mellan Skänninge och Linköping, den femte lite söder om dem nära Gammalkil.
– Vi bönder, som är rutinmänniskor i våra dagliga sysslor, får hela vår värld omkullkastad av ett larm om epizootismitta, säger Per Wendler. Man kan säga att ett förmyndarskap tar över, det är Jordbruksverket och veterinärer som styr hela verksamheten.
– Du har inte längre rådighet över din egen produktion. Hela livet ställs på ända, frågorna surrar i huvudet. Vad gäller? Vad händer? Vad får jag göra? Vad får jag INTE göra? Hur är det med ersättning? Vad har jag rätt till?
Plötsligt fattas beslut över huvudet som man är van att ta själv. För den som är drabbad gäller det att navigera i röran.
Allra först, under den akuta fasen, är det oerhört mycket att göra. När smittan uppdagas och ett fall av epizooti konstateras spärras gården av. Redan dag ett eller dagen därpå avlivas alla djur. Det kommer folk i skyddskläder som mest liknar rymddräkter, de döda djuren transporteras bort.
Han är själv bonde i Askeby nära Linghem och har en kravcertifierad uppfödning av di-kor, kor som går med sina kalvar. Det är ungefär halva verksamheten, resterande är spannmålsodling av vete och havre.
När det gäller uppdraget i LRF:s omsorgsgrupp i Östergötland, som han delar med tre andra personer, är avsikten att stötta lantbrukare som hamnat i tillfällig kris. De fyra i gruppen har tystnadsplikt och lite olika specialiteter. Per Wendler är också aktiv som "Bondekompis".
Han tycker att det viktigaste är att vara en medmänniska. Hans tips är att slå en signal eller skicka ett mejl eller brev:
– Det är aldrig farligt att tala om att man tänker på den andre. Man behöver inte säga mycket. Man kan bara fråga hur det är och om kompisen vill prata.
– Och det är inte farligt om någon börjar gråta, man kanske rent av gråter med. Vi behöver mer av medmänsklighet i Sverige. I nära relationer finns det, men det behövs även grannar emellan och med andra som bryr sig. Man kanske brukar handla ägg på gården, utan att umgås i övrigt.
Ensamjobb, ja, det kan bli många timmar på traktorn. Men där finns också möjlighet att prata om hur det känns.
När djuren är borta och saneringen klar blir det plötsligt väldigt tyst på gården.
– Då behövs ett telefonsamtal eller ett besök på ladugårdsplanen. Pandemin har ju gjort det svårare, men en sådan enkel sak kan vara betydelsefull.