Norrköpings hamn har gamla och stolta anor. Den har genom århundraden varit betydelsefull för stadens utveckling. Inte minst under 1600-talet då ett flertal industrier anlades i Norrköping. Eller ta 1800-talet när industrialismen fick hamnen att sjuda av aktivitet. Papper och textil skulle ut. Båtar, skepp kom och gick. Men dem innebär problem för biltrafik så i dag växer hamnen utanför stadskärnan och Norrköpings Hamn och Stuveri skriver på sin hemsida att hamnverksamheten kommer att upphöra helt i de inre delarna av hamnen.
Även Linköping har en hamnhistoria, om än inte av samma dignitet som grannkommunens
Men kring sekelskiftet 1900 var Linköping en ansenlig insjöhamn med skeppningar på Kinda kanal och Göta kanal. Hamnen var en viktig transportled ända fram till 1960-talet. Det enda som återstår av den i dag är förtöjningspållarna. Och fritidsbåtarna på Kinda kanal.
Men Hamngatan består.
I Linköping är den en kilometerlång trafikled från Tullbron till Brokindsleden, förbi Sporthallen, Simhallen och Folkungavallen och med trafiksignaler i var korsning och varje möte med annan gata.
– Hamngatan är en gata för bilister och bussar och trafiken kan vara väldigt jobbig. Särskilt vid 8-tiden på morgonen eller efter 16, säger Carl-Gustaf Carlsson som ogärna använder bil. Han cyklar hellre. Eller går.
– Men om jag går ner till stan så går jag självklart utmed Stångån i stället, säger Carl-Gustaf som bor på Ådalagatan och har fönster mot ån.
Stångåpromenaden brukar även Mari Sandell välja när hon ska ut med sina tibetanska spaniels Tibbe och Jeppe. Hon är inte heller förtjust i trafiken på Hamngatan där hon den här dagen kommer gående med hundarna.
– Men gatan har blivit ganska fin nu efter omgörningen förra året och med sommarblommor på plats. Bra med en särskild fil för bussar också, även om bilisterna inte är glada åt den. Jag blir själv irriterad när jag kör bil här.
I norra änden av Linköpings hamngata ligger Hotell Östergyllen. Där arbetar Pernilla Larsson. Hon sitter i ett rum med fönster mot gatan. Eller rättare sagt är det mest Tullbron hon ser.
– Jag tycker att det är mysigt här med närheten till ån. Man ser visserligen inte så mycket av vattnet från gatan. Men det är ju nära. Bra är också att trafiken inte hörs så mycket inifrån.
Nej, sannerligen. Det är nästan tyst. Isolerfönstren fungerar bra.
– Annat var det förr, säger hotellet sägare Erik Larsson. När tågen kom på bron blandade drinkarna sig själva.
Hm. På tal om drinkar så serveras sådana på Bishop Arms som har uteservering på Hamngatan i Norrköping. På kvällstid, vill säga. Öppet dagtid är det däremot på Salong Hamngatan, en skönhetssalong som Helen Östervall startade 1988 på den del av Hamngatan som ligger väster om Drottninggatan.
– Läget är jättebra. Lätt att parkera, spårvagnen finns runt hörnet på Drottninggatan, stationen (Resecentrum) ligger några hundra meter härifrån bara, det finns många hotell runt omkring och trots att det är liten bit från själva centrum så rör sig mycket folk här. Det är en genomfartsgata också.
Helen kan verkligen göra reklam för sig och gör det för Norrköping också:
– Det är fantastiskt vackert här också, oavsett årstid. Men ingen känner till vad den här gatstumpen heter, så jag brukar säga att vi ligger vid Grand Hotell, på andra sidan bron.
Saltängsbron, menar hon.
Den bron kan Nathalie Bärlund se från sin arbetsplats hundra meter därifrån på andra sidan Grand (hotellet har adress Tyska torget och vetter baksidan mot strömmen). Nathalie är fastighetsmäklare i ett hus intill.
– Väldigt lugnande miljö att arbeta i. Jag sitter ju mycket hellre här och har utsikt mot vattnet än jag sitter inne i city.
Förr i tiden kunde man sitta på vattnet också. Det fanns en tid då passagerarbåtar kunde lägga till vid kaj vid Grand och så sent som på 1990-talet kunde man åka rundtursbåten Vimman (som lade till på andra sidan strömmen). Den åkte jag själv som barn på 50-talet och minns hur trevligt det var att åka ut till Esterön i Bråviken.
Dit ska inte Stefanie Boquist. Hon är på väg hem till Fleminggatan efter den dagliga promenaden på Hamngatan med sin King Charles spaniel, O´boy.
Hunden tvärvägrar att bli fotograferad och vill inte gå. Jag måste locka.
– O'boy, O'boy, O'boy, ropar jag.
Det är nästan så jag tycker mig se engelska flottan lägga till.