– Det har varit ansträngt länge. Under pandemin har vi dessutom fått skicka iväg personal för att hjälpa till i andra delar av vården. Så det har blivit extra slitsamt för dem som varit kvar. När någon blir sjuk finns det ingen som kan täcka upp. Ändå måste vi ju ha samma antal vårdplatser. Nu har flera valt att sluta, säger Elin Bergqvist som är sjuksköterska och fackligt förtroendevald för Vårdförbundet på Njurmedicinska kliniken.
Hon berättar att det dessutom är mer att göra eftersom de inte längre kan dela på arbetsuppgifterna:
– Det blir tyngre arbete också när man är få. Förut kunde vi ha en extra resurssjuksköterska, förutom en på varje vårdlag, så att vi totalt var tre sjuksköterskor. Det går inte längre. På natten är det dessutom tungt att som ensam ansvarig sjuksköterska ha ansvar för tolv sjuka patienter.
Enhetschefen Clara Forthmeiier instämmer i att det är ett svårt läge:
– Det är en ansträngd situation utan tvekan. Vi försöker rekrytera, men har väldigt få sökande till sjukskötersketjänsterna. Det är en trevlig avdelning, men det är svårt att göra arbetsplatsen attraktiv när man inte alltid har tid att gå på toa. En mindre enhet som vår är väldigt sårbar, då blir det extra kännbart när flera har sagt upp sig. Vi har nu sju sjuksköterskor, men skulle behöva det dubbla. Det är en extra tung situation.
Hennes chef heter Anders Fernström och är verksamhetschef för Njurmedicinska kliniken:
– Jag har stor respekt för mina båda enhetschefer som nu får jobba nästan halvtid i den kliniska verksamheten. Det är positivt att som chef arbeta kliniskt och delta i verksamheten, jag arbetar själv 30 procent kliniskt. Det är något vi uppmuntrar, men det ska ju ske under ordnade former, inte som nu, där de kan bli uppringda klockan fyra på morgonen för att det saknas personal eller någon är sjuk.
Han berättar att njurpatienter ofta har en komplex sjukdomsbild och är omvårdnadskrävande. På deras slutenvårdsavdelning finns det tolv vårdplatser.
– Egentligen ska bara åtta platser vara öppna eftersom vi har brist på personal, men vi har ofta behövt öppna alla platser. Så en sjuksköterska på natten och två på dagen måste ansvara för alla patienter, säger verksamhetschefen.
Vårdförbundets Elin Bergqvist har fått information från andra fackliga representanter om att de bara är en av flera kliniker med samma problem.
– Vi som är kvar är det för att vi trivs på avdelningen, men det är också jobbigt att bli jagad på sin fritid. Vi jobbar redan mycket övertid. På en större klinik med fler, så går det ofta att täcka upp, men vi är redan få från början, så det märks extra tydligt.
Hon vittnar också om att det är slitsamt att inte känna sig ledig när man inte är på jobbet.
– Man märker att sjuksköterskorna är trötta redan när de kommer till jobbet eftersom de inte hinner återhämta sig mellan passen. Vi har en bra dialog mellan facket och ledningen, men det hjälper inte.
Verksamhetschefen Anders Fernström menar att det är dags att uppvärdera de som arbetar obekväm arbetstid:
– De flesta som slutar trivs ändå bra med jobbet och på arbetsplatsen, men när de erbjuds flera tusen kronor mer i månaden och bättre arbetstider hos kommunen eller hos bemanningsföretagen, så går de. Det kan man ju förstå. Vi förstår ändå att kommunen också måste ha vårdpersonal i sina verksamheter. Annars fungerar inte heller avflödet från sjukhuset till kommunala korttidsboenden och liknande.
Enhetschefen Clara Forthmeiier framhåller vikten av återhämtning och föreslår en arbetstidsförkortning, där hon menar att en heltidsvecka borde kunna vara 32 timmar om man jobbar i treskift, med arbetstider på dagar, kvällar och nätter.
– De behöver tid för återhämtning och upplever ofta att jobbet tar all tid. Alla måste jobba mer än heltid för att täcka upp luckorna. Det blir en omöjlig situation. Jag har räknat lite och kommit fram till att det inte går åt så många fler. Vi kanske skulle behöva två sjukskötersketjänster till då.
Vad behövs för att locka sjuksköterskor till verksamheten?
– Det krävs en rimlig arbetsmiljö, vara ledig när man är ledig, veta när man ska jobba så att man kan planera sitt privatliv, rimlig ersättning för det vi gör och inte alltid behöva oroa sig för att få ut sin lagstadgade semester, säger Elin Bergqvist, förtroendevald Vårdförbundet.