I Norrköping är det så lummigt och grönt på Egnahemsgatan i slutet av maj att gatan nästan inte syns från den betydligt större och livligt trafikerade Hagebygatan. Den bara skymtar förbi som ett ljust streck i allt det gröna. Från andra hållet, uppifrån Bäckgatan blir det något mer synligt.
Så kul att det finns plats för en sådan här gata, alldeles intill nymodigheter som Söderleden och miljonprogramshus. En informationsskylt i östra änden av gatan talar om – fast det vore på sin plats att fräscha upp infon för den går knappt att läsa – att villorna här ritades av den kände arkitekten Werner Northun 1898.
Egnahem var på modet då, efter en föreningsmodell från Motala. Tanken var att fler än de penningstarka skulle kunna äga sin bostad och ett stycke mark, och egnahem var från början avsett för mer blygsamma bosättningar. Genom åren har åtskilliga förbättringar och renoveringar skett med de tio villor som nu återstår, av tolv ursprungliga.
Det finns ett flerfamiljshus också. Eller två. Men det ena av dem är av modernare snitt och fungerar i dag som gruppboende. Ett gammalt står kvar. I det finns sex lägenheter. De som bor här är medlemmar i bostadsrättsföreningen Villa Göta. Den här söndagen har de föreningsdag och jobbar för fullt. Det klipps och putsas och skrapas och målas. På en stege står till exempel Matilda Dahlin och skrapar den gula träfasaden.
– Hej, ja välkommen till oasen mitt i stan, säger hon och verkar glad att få en paus i värmen.
Två gånger om året har man föreningsdagar.
– Vi har som regel att häckarna ska vara klippta före midsommar, får jag veta och föreningen har ett proffs vid saxen/sågen.
Richard Wittek har nämligen jobbat med trädgårdsskötsel på kommunen och har även meriter från handelsträdgård. Så nog blir det snyggt kring Villa Göta där de sex lägenhetsinnehavarna även har varsin bit mark.
– Det bästa med att bo här är nog att kunna sätta sig på egna tomten, menar Matilda som själv är uppvuxen i Åby och van vid "lantluften". Hon säger att många promenerar eller cyklar förbi på gatan.
Richard Wittek är den som har bott längst i huset. Sedan 1987 har han bott i två rum och kök.
– När jag flyttade in var jag yngst. Men jag är inte äldst, förklarar han.
Nej, Ulf Hansson är två dar äldre.
Egnahemsgatan i Linköping är också lummig. Trädgård efter trädgård står i blom. Det doftar syren. Ljuvligt.
Gatan är långt ifrån rak och gör en 90 graders sväng för att slingra sig om en liten park.
– En oas. Absolut. Jag lärde mig cykla här på gatan och vi kunde leka här. Eller så lekte vi på berget, som vi sa om den lilla parken. Min bror och hans kompisar spelade bandy på gatan. Så lugnt var det med trafiken och är fortfarande, menar Amelie Ericson.
Hon bor numera på Kungsholmen i Stockholm tillsammans med sambon Tobias Törnström och katten Sigrid av den ovanliga amerikanska rasen La perm.
Den här helgen är de i Linköping och hälsar på Amelies föräldrar som bor kvar på Egnahemsgatan.
Tobias är bördig från Östra Harg och säger sig verkligen gilla sambons barndomsgata.
– Framför allt för att det är så nära till allt. Till skillnad mot Östra Harg då, där det är långt till allt. Här tar det ju bara ett par minuter till Gamla Linköping och till city tar det bara en kvart att gå.
De är lättklädda i värmen och försöker lära Sigrid att gå i band. Det går inte så bra. Sigrid vill inte. Sigrid vill helst sitta ned. Inte ens Amelies systerdotter Tilde lyckas.
Tilde är klädd i solhatt till skydd mot den brännande solen. Som svar på frågan om hur gammal hon är håller hon upp fyra fingrar och förtydligar svaret muntligen: fyra.
– Jag är och hälsar på mormor och morfar och jag bor i Ekängen, berättar hon.
Amelie och Tobias är barnvakter den här helgen. Dagen före har de varit i Gamla Linköping och i Valla fritidsområde. Det ligger ju så nära. Tilde gillade hästarna och att äta glass.
Det är ingen vågad gissning att syskonen Ingemar och Liv Jacobson också tycker som Tilde. Efteråt. De är nämligen på väg till Gamla Linköping och tar en genväg från hemmet på Opphemsgatan till friluftsmuseet. Samboparet Anna Jacobson och Tommy Karlsson tar "alltid" Egnahemsgatan när de ska åt det hållet.
– Det är så lugnt att barnen kan åka med sina cyklar på gatan, säger Tommy.
Ja, verkligen.
Vackert är det också i oasen mitt i stan.