Sanna Detlefsen i den verksamhet som är Stadsmissionens ansikte utåt, caféet i Missionskyrkan.
Sannas lillasyster var 16 år när hon tog sig ned till tunnelbaneperrongen i Stockholm, gick 20 meter in i den underjordiska gången, ställde sig på spåret och inväntade tåget.
I sin famn höll hon sitt älsklingsgosedjur, en åsna.
– Den fick följa med Charlotta, som alltid kallades Totti, i kistan sedan, säger Sanna Detlefsen.
Systerns självmord drog undan allt för Sanna och har i mångt präglat hennes liv. Hon har berättat episoden många gånger – och kommer att göra det igen.
Familjen märkte att något inte stämde och att Totti i perioder mådde dåligt, men vilken tonåring gör inte det? Ingen anade att det var en allvarlig depression. Självmordet kom som en chock.
– Där jag befinner mig ska det alltid talas om självmord, med såväl vuxna som barn. Självmord tar så många ungas liv och depression är ett livsfarligt tillstånd. Det är ett faktum som ska fram i ljuset, inte gömmas i garderober.
Vad hände med ditt eget liv?
– Jag hade just tagit studenten och det var nu själva livet skulle börja. Men allt stannade av. Min äldsta syster åkte till USA, mina pappa var frånvarande och mina mamma drabbades av en djup depression. "Ta hand om din mamma" sa alla. Det var så många pålagor. Så tryckt stämning omkring mig. Min ventil blev att berätta för andra om vad som hänt, bland annat via en anhörigförening där jag var väldigt aktiv.
Hur hamnade du på Stadsmissionen?
– Jag var utbildad beteendevetare, med klinisk psykologi som älsklingsämne, och sökte en tjänst som "terapeut för spelberoende". Under intervjuns gång blev jag introducerad för Oasen, Stadsmissionens behandlingshem för kvinnor med drogproblem, och fastnade direkt.
Det här var 2003 och Stadsmissionen hade totalt 19 anställda. I dag har verksamheten växt rejält och sysselsätter 160 fast anställda plus många volontärer och timanställda. Chef, eller direktor som det heter, för alltsammans är Sanna Detlefsen.
Att hjälpa och stödja människor i utsatta livssituationer är Stadsmissionens drivkraft oavsett om det handlar om arbetsintegration, beroendeproblematik, våld i nära relation, psykisk ohälsa eller hemlöshet och fattigdom.
Det är en ekumenisk, allmännyttig och ideell förening med en rad kommuner, föreningar, myndigheter och privatpersoner som finansiärer. Här bedrivs 21 olika verksamheter och nyligen har man etablerats i Norrköping.
– Jag kan inte tänka mig något finare än att finnas där människor ramlar mellan stolarna, och fånga upp dem, oavsett om det handlar om hemlöshet, tiggeri eller missbruk, säger Sanna.
– Jag brukar tänka att det är lite finare att bo i en stad där Stadsmissionen verkar, för då vet man att man är på en plats som också värnar dem som befinner sig lägst på samhällsstegen.
"Min sista måltid vill jag äta med min lillasyster Totti. Hon tog sitt liv när hon var 16 år och det har präglat mitt liv."
Vad ligger dig varmast om hjärtat?
– Samma sak som fångade mig för 17 år sedan, de våldsutsatta kvinnorna och deras barn. Kvinnorna som tvångsvårdats, våldtagits, misshandlats och som för att döva sin ångest hamnat i drogberoende.
Stadsmissionen möter årligen 3 500 enskilda individer i olika verksamheter som Stadsmissionens café, Kontaktcentrum, behandlingsverksamhet för barn, flera boenden och boendestöd. Det finns även flera verksamheter för våldsutsatta kvinnor. Stadsmissionen har två skyddade dygnet-runt-boenden för dessa kvinnor varav ett är för kvinnor med beroendeproblematik.
Verksamheten är komplex. Man kan inte bara fokusera på drogerna utan måste också behandla och tala om det våld kvinnorna utsatts för. En helt avgörande betydelse för hur dessa kvinnor numera hjälps hade Sannas möte med professor Markus Heilig, Liu, en av Sveriges främsta experter på beroendesjukdomar.
– Det var ett speciellt möte där Markus kunde visa på kunskap och behandlingsmetod för människor som har PTSD, posttraumatiskt stressyndrom. Många kvinnor vi möter har samma grad av PTSD som människor som upplevt krig, säger Sanna.
Sanna Detlefsen utanför den verksamhet som är Stadsmissionens ansikte utåt, caféet i Missionskyrkan. I en tillbyggd lokal till vänster om kyrkan har Stadsmissionen sitt kontor.
Ett sätt att behandla PTSD är exponeringsterapi, där patienten med stöd av en terapeut vid upprepade tillfällen exponeras för de traumatiska minnena. Det kan hjälpa den utsatta att lära om, så att minnena inte längre förknippas med akut fara. Det i kombination med relationell psykoterapi visar sig vara väldigt lyckosamt.
Markus Heilig har funnit att av patienter med PTSD utvecklar drygt hälften ett beroende, vilket resulterar i en dubbel problematik som kan vara svår för vården att upptäcka. Vissa anser att patienter med PTSD inte kan behandlas under ett pågående beroende, och vice versa. Det gör att patienter med denna samsjuklighet inte sällan skickas runt i vårdapparaten.
– Många av dessa kvinnor uppfattar inte ens att de har varit våldsutsatta. Att lära dem om våldets mekanismer och bearbeta bort deras rädsla är nödvändigt. Det är en lång och komplicerad process där Markus Heiligs kunskap är ovärderlig, säger Sanna.
Oasen driver också behandlingsgrupper för barnen till dessa kvinnor.
Sanna älskar de lika udda som gamla och vackra kaffekopparna i Stadsmissionenes Café.
Vad tänker du när du möter utsatta?
– Att det lika gärna kunde ha varit jag. Alla människor hamnar någon gång under sitt liv i utsatthet, men vi är olika sköra och har olika skyddsnät. Det kan vara slumpar som avgör vem som blir hemlös eller vem som hamnar i drogmissbruk.
Vad kan hjälpa många?
– Att vi pratar mer med varandra och är öppna med det som ingår i att vara människa: förtvivlan, rädsla, oro. Att våga visa vår skörhet, och inse att vi genom att göra det faktiskt kan hjälpa andra människor. Det är så oerhört lätt att känna sig ensam om de här känslorna.
Känner du dig ofta uppgiven?
– Nej, det ligger inte för mig. Snarare, när jag stöter på motgångar, tänker jag "nej, nu jävlar!" Och varje morgon när jag tar mig till jobbet tänker jag "nu ska jag förändra världen". Det är min drivkraft. Jag är bara en pytteliten del av Stadsmissionen, men alla medarbetare är hjältar som begår stordåd. Vardagar som julaftnar.
Stadsmissionen tror benhårt på att vi människor kan göra skillnad och hjälpa varandra om vi bara möts.
Vad frustrerar dig?
– Svensk byråkrati som hindrar oss från att göra ett ännu bättre jobb än det vi redan gör. Vi håller på att byråkratisera sönder hela vården och socialtjänsten. Om 15 år kommer vi att fråga oss: Vad sjutton höll vi på med? Under coronapandemin har det visat sig att mycket av den här byråkratin är onödig och inte behövs, vilket är bra.
Ge ett exempel.
– Det händer att förtvivlande människor kommer in här i kyrkan, slår ut med händerna och utbrister "hjälp mig!". Det den människan då är mest betjänt av är inte en utredning, utan snabb hjälp. Hela samhällsapparaten måste bli bättre på att kunna ge desperata människor akut hjälp.
Vad beror trögheten på?
– Ängslighet. Många är så rädda för att göra fel att de glömmer att göra rätt. Att följa regelverket har blivit viktigare än att använda själ och hjärta. Att inse det uppenbara. Den här människan behöver omedelbart tak över huvudet och något att äta. Utreda får vi göra sen.
Sanna älskar de lika udda som gamla och vackra kaffekopparna i Stadsmissionenes Café.
Har pandemin påverkat verksamheten?
– Ja. De som redan står längst ned på samhällsstegen har fått det ännu värre, de hemlösa och de våldsutsatta kvinnorna och barnen. För att kunna bo på vårt skyddade boende krävs ett biståndsbeslut från socialtjänsten, men alla socialtjänster ligger ju in princip nere. Ett av våra boenden står helt tomt, samtidigt som vi vet att våldet i nära relationer ökat under pandemin och många, många kvinnor och barn har det svårt.
– I dessa coronatider är jag rädd att de tusentals barn som alltid lever i ekonomisk utsatthet lätt hamnar utanför radarn. Men de är lika hungriga nu som före pandemin och vi tar gladeligen emot lunchpaket och förmedlar dem.
Har jobbet förändrat dig?
– Jättemycket. Jag är i en ständig utvecklingsprocess, känner stor ödmjukhet inför livet och en enorm tacksamhet för den trygghet jag och min familj lever i. Ibland på kvällen, när barnen ligger och sover, kan jag tänka: "Mina barn sover tryggt. Ingen är rädd." Det är stort.
Vad är bäst?
– Att jag och alla andra i Stadsmissionen gör skillnad. Att höra alla berättelser om hur hopplösa liv vänt och rätat upp sig. Att få ta del av hur en tidigare människospillra nu njuter över att ha ett hem, en säng och en egen kaffebryggare. Det handlar inte om att uppnå en medelklassdröm. Det handlar om små, små förflyttningar mot en tillvaro som är aningen bättre än den förra.
– Min tro på människors vilja och förmåga att ta sig ur misär är urstark. Men många behöver hållas i handen väldigt mycket under den resans gång.
Sanna Detlefsen i den verksamhet som är Stadsmissionens ansikte utåt, caféet i Missionskyrkan.
Vad är du mest stolt över?
– Jag har de senaste sju åren tränat Linghems SK F-07. De var små, gulliga med glugg när jag lärde känna dem. Nu är de 13 år, älskar fotboll och är ett helt fantastiskt gäng. Några har slutat, några har börjat, men de flesta håller i sin fotboll. Helt fantastiskt att få vara med i deras liv och se hur gruppen utvecklas.
Din största utmaning i livet?
– Att överleva min systers självmord, jag var 19 år och allt drogs undan. Det var en kamp under många år, överlevnadsstrategierna många, men till slut kunde jag känna mening med livet igen.
Beskriv dig själv?
– Envis, effektiv, kontrollerande, uppriktig, nyfiken (snäll, men inte på heltid säger min 13-åring).
Vilken är den bästa bok du läst?
– Den bok jag läst flest gånger är ”Godnatt Mr Tom”. Fin berättelse om vänskap, hur kärlek kan läka sår och hur misär kan vändas. Det är en gullig berättelse som jag älskade på mellanstadiet.
Om du fick resa i tiden?
– Stadsmissionens årsmöte 2025. Jag är så nyfiken på hur det ska gå för oss med våra planer och nya strategi.
Ditt allra sämsta köp?
– Tråkigast är i alla fall ny fläkt till bergvärmepumpen för 15 000 kronor som gick sönder efter fyra år.
Vad gör du helst en ledig dag?
– Dricker kaffe i sängen, läser Corren och NT. Sedan går jag ut i skogen. Är det vinter vill jag gärna kolla på skidor efter det, annars ser jag på serie.
Om du fick ändra något med dig själv?
– Att jag var mer tålmodig och hade lite mer impulskontroll – vara sådär sval och eftertänksam.
Något du är extra nöjd med?
– Det är skönt att vara extrovert och ha lätt för att prata med människor, jag talar gärna inför folk. Ju fler desto bättre.
Har du någon okänd talang?
– Jag kör röjsåg snabbt och effektivt.
Om du vore ett djur?
– Ett lejon, snabb när det gäller men lat däremellan.
Var surfar du när ingen ser?
– Skvaller om kändisar och kungahuset.
När är människor pinsamma?
– När det blir för tillrättalagt och pretentiöst, då kryper jag ur skinnet.
En egenskap du högaktar?
– Personer som är lugna och kloka, som inte hetsar upp sig. Jag fattar inte hur det går till.
Vad gör dig riktigt, riktigt arg?
– Mäns våld mot kvinnor och samhällets oförmåga att hjälpa. Extra arg blir jag när barn till kvinnor med beroendeproblematik inte får stöd och skydd. De är så diskriminerade och ibland verkar det som att alla bara skiter i det.
Du är allsmäktig för en dag. Vad gör du först?
– Tar bort alla krig.
Ett annat yrke som hade passat dig?
– Jurist, målsägarbiträde. Jag ville bli journalist när jag var liten. Jag vill berätta andras berättelser, skapa rättvisa och kämpa för människor som inte blir lyssnade på. Det går att göra i flera yrken.
Har du någon extravagans?
– Jag älskar vackra platser med goda saker. En favorit är finbubbel med finmat med finvänner.
Var trivs du allra bäst?
– Det flärdfulla i enkelhet, när jag spenderar tid med människor jag älskar och vi har många timmar tillsammans för att prata om saker som hör livet till. Ofta hemma, på en klippa vid havet, eller på en altan i solig hörna. Jag har en speciell plats ute på Järnäs udde, där jag varje år tänker ”vad som än händer finns klippan och havet kvar”. Och så gillar jag fina gamla fat och glas.
– Allt det där är trygghet för mig och efter min systers död är trygghet något jag behöver fylla på mig själv med – genom relationer och genom att sudda ut gränser mellan din och min familj. Alla borde välja sin egen familj och sedan älska den villkorslöst.
Vad äter du vid din sista måltid?
– Jag grillar korv på en fin plats i skogen.
Vem, levande eller död, skulle du vilja bjuda på middag?
– Tidigare hade jag sagt jämställdhetsminister, Åsa Lindhagen, och prata om lagstiftning för barn i skyddade boenden och traumabehandling för kvinnor med beroende. Men så lyckades jag hamna på två middagar med henne och körde igenom både våld samt Stadsmissionen och civilsamhällets roll.
– Då måste jag ha en önskning kvar, så jag bjuder in min syster. Inte som 16-åring, då hon tog sitt liv, utan som en 44-åring som levt alla sina år. Det skulle vara fint.
Ett erbjudande du inte hade tackat nej till?
– Jämställdhetsminister eller statsminister.