De sitter i bilen. Mamma, pappa, barn. Förbi Ullevi, Öland, Gotland och Lund. Man kan tro att resan når över hela Sverige. Men bilen går mellan Vadstena och Norrköping och de små gårdarna på östgötaslätten med riksbekanta namn försvinner förbi fönstret en efter en. En sista gång åker de den väg som blivit en så stor del av deras liv. I Vadstena har syskonen lämnats på förskola och skola, precis som om det vore en vanlig dag. Men det är ingen vanlig dag. För den 1 april 2019 är den sista dagen som de får se Esmeralda i livet.
Hon hette inte Esmeralda första gången de får höra talas om henne. De är heller inte mamma, pappa, barn, utan två familjehemsföräldrar som får frågan om att ta hand om ett par veckor gammalt barn. Barnet har ännu inte ett namn, hon kallas bara för Lilla hjärtat av socialtjänsten. Hennes biologiska föräldrar kan själva inte ta hand om henne och barnet befinner sig hos en jourfamilj.
– Jag var på väg ner till Skåne när jag läste mejlet och jag ringde väl mer eller mindre till dig och bara berättade att jag skulle tacka ja, berättar Melinda Jacobs och ler åt Lasse Lundberg som sitter bredvid i soffan.
– Ja, för dig var det ett oerhört enkelt beslut. För mig var det inte ett lika enkelt beslut. Det fanns ändå någon form av rädsla för att binda sig och att hon så småningom skulle ryckas ifrån oss. Men det tog inte alltför lång tid innan Melinda hade fått mig på andra tankar och även om jag kanske var lite avvaktande i början så kände jag direkt att vi hade gjort rätt, säger Lasse Lundberg.
Melinda berättar att socialtjänsten aldrig har lovat att Esmeralda skulle vara kvar i familjehemmet för evigt. Men att socialtjänsten efter den kunskapen och erfarenheten de haft om den biologiska familjen gjort bedömningen att det mest troligt skulle handla om en uppväxtplacering. I familjehemmet fanns det då tre syskon som istället för nio månader bara fick ett par dagar på sig att förbereda sig på ett nytt syskon.
– De är alla tre födda in i den här världen. Jag har haft placerade barn hos mig sedan jag var 21 år då min äldsta bara var några månader. Det här är inget konstigt för dem och de stod där med öppna armar även om de inte fick så lång tid att förbereda sig. Och det är väl det som är skillnaden mellan att föda ett barn och att få ett barn placerat hos sig. Istället för ett par månader så blir det ett par dagar för förberedelser, men kärleken och känslorna är exakt desamma, säger Melinda.
Den 20 juni 2016 lämnar Melinda hemmet i Vadstena. Kvar väntar Lasse med de tre systrarna.
– Jag älskade henne redan innan. Vägen dit var otroligt lång. Jag ville bara komma fram och få ge henne all den kärleken. Mamman i jourfamiljen stod på trappan med henne i famnen när jag kom. Hon sträckte över henne till mig och vi fann varandra direkt, säger Melinda.
Sommardagen då hon ska hämtas befinner sig Esmeralda på jourhemmet i Finspång. Hon har ett biologiskt halvsyskon. Men hen är placerad på ett HVB-hem efter att mamman och styvpappan, Esmeraldas biologiska pappa, bett om hjälp från socialtjänsten efter att de själva har känt att de inte kan hantera situationen, då de båda lider av psykisk ohälsa.
Den 20 juni 2016 vet varken Esmeraldas biologiska mamma eller pappa vart hon befinner sig. Hon har nämligen redan fått skyddad identitet. Inte ens en månad senare döms hennes pappa till fängelse i två år för bland annat grovt vapenbrott, förberedelse till grov misshandel, hemfridsbrott och narkotikabrott. Han beskrivs som väldigt aggressiv i sin kontakt med myndigheter men mamman menar att det bara är mot myndighetspersonal eftersom han tidigare känt sig felbehandlad av dem. Mamman säger att han inte är en fara för de nära honom.
Esmeralda blev en naturlig del av familjehemmet från första början. Den enda skillnaden mot parets andra barn var att Esmeralda hade övervakat umgänge med sin biologiska mamma. En gång var tredje vecka åkte Melinda och Esmeralda till Norrköping för det 90 minuter långa umgänget.
– I alla placeringsfall försöker man ha ett umgänge med de biologiska föräldrarna. Man vet från forskning att det är väldigt bra att känna till sitt ursprung. Givetvis finns det fall där det inte är lämpligt för barnen att träffa sina föräldrar men för mig var det aldrig något konstigt att hon skulle ha kontakt med sin mamma, säger Melinda.
– Det som jag kan tycka är lite konstigt är umgänget när de är så små. Det är inte för barnens skull, eftersom de inte är medvetna om mötena när de bara är ett par månader eller ett år. Den anknytning barnen då får är till familjehemmet, säger Lasse.
Det är i just det här som både Melinda och Lasse ställt sig kritiska mot lagstiftningen. För efter två år hos familjen i Vadstena överklagade de biologiska föräldrarna omhändertagandet av Esmeralda. I förvaltningsrätten gick man på socialtjänstens linje, föräldrarna hade fortfarande inte förmåga att ta hand om henne, även om deras arbetsgivare rekommenderade dem som bra och ansvarsfulla. Föräldrarna överklagade igen och den 20 september 2018 kom kammarrättens dom, Esmeralda skulle tillbaka till sina biologiska föräldrar. Arbetsgivaren hade visserligen tagit tillbaka sitt vittnesmål om ansvarsfullhet och socialtjänsten menade att föräldrarnas situation backat, men Esmeraldas ombud hade svängt och menade nu att omhändertagandet inte längre behövdes.
– Jag stod precis här när telefonsamtalet kom, säger Melinda och pekar på golvet bredvid soffan.
– Jag hade haft en dålig magkänsla eftersom advokaten hade ändrat sin uppfattning. Men det fanns inte i min värld att det skulle sluta som det gjorde. Att hon skulle få lämna oss, sin familj. I det ögonblicket rasade hela min värld och sedan dess har den varit trasig.
Esmeraldas kontakt med den biologiska mamman ökade. Från 1,5 timme var tredje vecka till ytterligare timmar och sedan flera gånger varje vecka. Hon fick för första gången träffa sin pappa. I slutet av februari-början av mars sov Esmeralda för första gången hos sina biologiska föräldrar och milen förbi de östgötska gårdarna mellan Vadstena och Norrköping har blivit flera tusen.
Den 1 april 2019 åker de sträckan en sista gång tillsammans. Mamma, pappa, barn.
I domen från kammarrätten står det att den biologiska mamman sagt att "kontakten med familjehemmet får gärna fortsätta för Esmeraldas skull". Så blir det inte. När insatsen är avslutad har familjehemmet inga egna rättigheter till barnet. Och barnet har inga egna rättigheter till familjehemmet.
– Esmeralda visste inte att hon inte skulle få komma tillbaka till oss. Hur berättar man en sådan sak? Vi har ju haft henne sedan hon bara var några veckor, det är hos oss hon har sin anknytning. För våra barn har Esmeralda också alltid varit ett självklart syskon. Det är inte bara ett placerat barn som försvann utan en syster, en kusin och ett barnbarn, säger Melinda.
"Esmeralda har bott i familjehemmet sedan hon var nyfödd. Ett uppbrott från familjehemmet innebär en stor påfrestning för henne. Högsta förvaltningsdomstolen har dock i ett avgörande konstaterat att överväganden som enbart är relaterade till risken för skada vid en separation från ett familjehem inte ska vägas in i bedömning av om vården ska upphöra", skriver kammarrätten i sin dom.
– Det här var barnmisshandel på högsta nivå. Esmeralda blev helt förändrad när hon var tvungen att tillbringa mer och mer tid ifrån oss och vi, de som hon alltid haft närmast, fick inte längre vara en trygg punkt. Det sägs alltid att vi ska se till barnens bästa, men det här är ett lysande exempel på när det inte blev så. Familjehemmens ställning måste stärkas, för de här barnens skull, för de som inte växt upp med något annat, säger Lasse.
Den 1 april 2019 blir sista gången de får se Esmeralda. Vad som sedan händer i hemmet med de biologiska föräldrarna vet de inte, men i januari 2020 hittas Esmeralda död och hennes biologiska föräldrar häktas misstänkta för att ha orsakat hennes död. Misstankarna mot pappan avskrivs efter att han hittats död i häktet. Misstankarna mot den biologiska mamman kvarstår. Ingen har ännu dömts som skyldig för Esmeraldas död, men faktum kvarstår att hon dog i vården av de föräldrar som från början inte ansågs vara kapabla till att ta hand om henne.
– Vi har förlorat henne två gånger. Och som min äldsta dotter sa, nu är allt hopp borta - nu är allt kört, säger Melinda med tårar i ögonen.
Sorgen tog familjen i besittning. Men ganska snart bestämde de sig för att berätta Esmeraldas historia, allt för att hon inte skulle bli en anonym, död treåring.
Efter att först ha gått ut med sin berättelse i Dagens Nyheter har familjen fått oändligt med reaktioner. Moderaternas Ulf Kristersson har varit på besök hos familjen i Vadstena för att diskutera en lagändring och socialminister Lena Hallengren (S) har efter DN:s publicering bett Socialdepartementets tjänstemän att ta fram ett förslag för att skärpa LVU.
– Vi kommer inte att ge oss förrän det blir en lagändring. LVU-lagen ska se till barnens bästa, inte till föräldrarnas. I den bästa av världar vill jag även se barndomstolar i Sverige. Med kompetent personal utbildade i anknytning. Det finns inte idag, säger Melinda.
För Esmeralda är det redan försent. Men det finns många, många barn i Sverige vars öden ska avgöras i förvaltningsrätten och kammarrätten när det kommer till vem som ska bestämma över deras vård. Två av de barnen är Esmeraldas syskon, ett äldre och ett yngre. Den 9 mars beslutade förvaltningsrätten att fastställa tvångsomhändertagandet av barnen trots mammans överklagande.
Huruvida den biologiska mamman orsakat Esmeraldas död är en pågående rättsprocess. Men oavsett finner förvaltningsrätten det graverande att hon, tillsammans med barnens pappa och syskon, i flera dagar befunnit sig i hemmet medan Esmeralda legat död.
– Jag kommer att fortsätta vara familjehem, om något så har det här gjort mig ännu mer övertygad i mitt kall. Det borde kanske vara tvärtom, att man inte vill utsätta sig för risken att förlora allt igen. Men jag kommer aldrig att sluta, jag kommer att hålla på tills den dagen jag inte orkar mer, säger Melinda.