Han sitter bekvämt på sin plats en bit fram i tåget när han bestämmer sig för att gå till restaurangvagnen. Väl där, när han beställt en bit mat, kränger plötsligt tåget till, spårar ur och kraschar våldsamt ner mot Bråvikens vatten, i höjd med Getå norr om Norrköping.
Svensson har tur, restaurangvagnen är en av tre vagnar som klarar sig bäst när loket och de sju första vagnarna, bland annat den där han hade sin plats, fattar eld och minst 42 människor mister livet i det som än idag är Sveriges värsta tågolycka genom tiderna.
O.G. Svensson kom aldrig till Stockholm den dagen, han återvände till Ljungsbro, fortsatte sitt värv på chokladfabriken och utvecklade det som idag är Cloetta.
– Farfars lycka var att kopplet mellan restaurangvagnen och vagnen före gick upp. Hade han gått under i den olyckan så hade säkert bolaget sålts och vi hade inte suttit här idag.
Olof Svenfelt tittar på sin fru Lone när han berättar. Hon nickar tillbaka, det är alldeles tydligt att familjen Svenfelt alltid bär med sig Getåolyckan och tillfälligheterna som räddade Olofs farfar O.G. Svensson.
Idag är Olof Svenfelt, 76, Cloettas starke man sedan nästan 40 år tillbaka, men samtidigt en av svenskt näringslivs doldisar.
Precis så har han velat ha det, Olof, att verka i det tysta, det förstår jag nu när vi ses tillsammans med Olofs fru Lone och deras dotter Camilla i familjens hus på Skarpö utanför Vaxholm.
När jag läste jubileumsboken ”Cloetta 150 år” så slogs jag av att du skriver där med en värme, en ödmjukhet, som man inte ofta ser hos företagsledare. Är det sådan du är, varm och ödmjuk?– Jo, det är jag nog. Det är nog mina föräldrars fel. Jag hade en varm pappa. Det är de lite tuffare typerna som syns mest i näringslivet, vi andra syns inte lika mycket.
Olofs pappa var Hjalmar Svenfelt, den store samhällsbyggaren som använde Cloettas vinster till att bygga upp Ljungsbro.
När jag innan besöket hos Svenfelts satt ned med Lennart Bohlin, mångårig verkställande direktör i Cloetta, beskrev han Hjalmar Svenfelt så här:
– Han hade Cadbury i England som förebild, där ett helt samhälle hade byggts upp kring chokladfabriken. Det var så han byggde Ljungsbro för att fabrikens anställda skulle ha allt de behövde på orten. Han var faktiskt mer samhällsbyggare än företagsledare.
En beskrivning Olof håller med om.
– Ja, så var det. Där farfar var den store entreprenören, som lade grunden, så var pappa samhällsbyggaren som byggde upp Ljungsbro. Ljungsbro var en egen kommun på den tiden och pappa använde bolagets vinster ofta till kommunala ändamål, som bostäder, dagis, busslinjer, elverk och brandstation. Idag finns det inte plats för sånt, idag har vi anpassat oss till de internationella marknadskrafterna.
Enligt Lennart Bohlin var Hjalmars samhällsfokus en anledning till att Marabou på 1950-talet passerade Cloetta.
– Ja, dittills hade ju Cloetta varit störst, men Marabou passerade med mjölkchoklad, Yvonne Lombard-reklam och amerikanska marknadsföringsmetoder som vi på landet inte var vana vid.
Olof och familjen bodde i många år i sin pappas kära Ljungsbro, i disponentvillan som O.G. Svensson lät bygga 1902, men bor numer här på Skarpö i ett äldre, charmigt trähus med bedårande utsikt över Stegesundet i Stockholms skärgård.
Olof talar om sin pappa med mycket kärlek.
– Han var en bra pappa. Han var väldigt omtänksam och intresserad av barn i största allmänhet. Han ordnade jullekar och spelade piano för oss. Så småningom fick vi trassliga familjeförhållanden när han och mamma bestämde sig för att skiljas. Mamma och jag flyttade till Stockholm och pappa skulle gifta om sig med en annan dam. Men det blev inte så, pappa fortsatte leva med två familjer, den andra med barn som vi inte kände till från början. Nu känner jag till dem, jag har två halvsyskon, men det där var ju lite trassligt. Inte för oss barn kanske, men för mamma och pappa och sånt känner man ju av som barn. Åtminstone gjorde jag det. Mamma var ofta ledsen på den tiden. På gamledar, när pappa hade sansat sig lite, flyttade mamma och pappa ihop igen i Ljungsbro.
Olof har suttit i bolagsstyrelsen i 51 år men det dröjde ända till 1979, då pappa Hjalmar gick bort, innan han på allvar tog plats i organisationen.
– Ja, jag var motsträvig till en början. Jag ville inte till företaget och Ljungsbro. Min pappa ville att jag skulle komma dit och bli chef, men jag tyckte inte jag kunde det för alla som jobbade där då var ju damer och farbröder som var kompisar till pappa, inte kunde jag komma dit och domdera över dem.
Var du rädd för att bara ses som pappas pojke?– Ja, det var jag. Jag ville inte dit, vilket min pappa var ledsen över. Min första anställning, när jag gått färdigt som civilingenjör i Lund, var på Electrolux i Stockholm. Efter tre år där blev jag chef för ett dotterbolag till Cloetta, en glykosfabrik i Växjö. Men så dog pappa 1979, och när mina syskon inte var intresserade så tänkte jag att jag försöker väl så får vi se hur det går. På den vägen är det.
Hjalmar Svenfelt bildade en stiftelse som än idag genom sitt bolag Malfors Promotor, där familjen Svenfelt har en central roll, är huvudägare i Cloetta. Olofs dotter Camilla Svenfelt, 36, är idag styrelseledamot i såväl Malfors Promotor som Cloetta samt suppleant i stiftelsen. Hennes kusin, Olofs brorson Mikael Svenfelt, 51, är vd och styrelseledamot i Malfors Promotor.
Är stiftelsen en bra ägandeform i bolaget?– Ja, det tycker jag, säger Olof. Men det beror ju på att det har gått bra. Hade det gått dåligt så hade jag nog tyckt annorlunda. Stiftelsen med dess stadgar har varit ett bra stöd. Motivet med stiftelsen för pappa var att han ville begränsa det personliga ägandet. Det var en otrolig skattebelastning på den tiden med förmögenhetsskatt, arvsskatt och kvarlåtenskapsskatt. Jämfört med till exempel Finland, som hade ett betydligt mindre skattetryck, kom de privata företagen i Sverige på efterkälken på den tiden. Ägarna var ofta tvungna att sälja för att klara att betala arvsskatter.
– I stiftelsestadgarna står det bland annat att vi ska ge Cloetta en sund utveckling, ge de efterföljande en möjlighet att påverka Cloettas utveckling och att Cloettas verksamhet ska vara till båtnad för de anställda. Stiftarens intentioner var också att stiftelsen ska verka för att verksamheten i Ljungsbro kan fortgå och utvecklas.
Camilla Svenfelt tycker att stiftelsen och dess stadgar är en trygghet.
– Ja, jag ser dem som ett skydd. När Hjalmar Svenfelt undertecknade stadgarna kunde han nog inte föreställa sig att det skulle se som det gör idag, men han la en ordentlig grund. De har ändå tagit oss så här långt i hundra år. I stadgarna står det att stiftelsen genom Malfors Promotor ska äga 50 procent av Cloetta, men även om vi inte klarar det, vilket är svårt när bolaget växer, så har vi det skyddet så vi kan säga nej till sådant som skulle göra att vår ägarandel skulle bli för liten.
En av av bolagets största kriser kom 2005 då samarbetspartnern Fazer, som man hade gått samman med 2000, lade ett fientligt bud i ett försök att överta hela Cloetta.
Flera års rättsprocesser följde och slutade inte förrän 2008 då bolagen enades om att dela upp sin gemensamma del.
– En kostsam skilsmässa, totalt kostade den Malfors Promotor närmare 50 miljoner kronor i advokatarvoden.
Olof fortsätter med illa dold bitterhet över Fazers handlande:
– Att lägga ett bud på det sättet, utan att meddela oss, är en oärlig handling. Det innebar också ett allvarligt brott mot samgåendeavtalet. Det gjorde mig väldigt upprörd.
Olof och Lone var delaktiga i alla rättsprocesser 2006–2008 där de vann den största, förlorade en annan och var på väg mot seger i en tredje innan parterna enades om en uppgörelse.
Lone, som arbetat med aktieplaceringar för Malfors Promotor i 32 år, minns den tuffa tiden i rätten.
– Jag och Olof jobbade 24 timmar om dygnet med de där processerna. Hade vi inte jobbat i bolaget båda två, hade Olof suttit själv dygnet runt i två år, så hade det nog kunnat kosta äktenskapet. Men nu gjorde vi det tillsammans.
Inget ont som inte har något gott med sig. När Cloetta fyra år senare köpte upp Leaf, med varumärken som Läkerol, Ahlgrens och Malaco, så gjorde man det tack vare de pengar Malfors fått vid uppgörelsen med Fazer.
– Ja, på det sättet var Fazerdelningen en förutsättning för Leafaffären, säger Olof.
Camilla minns tiden efter Fazerdelningen som en tuff tid.
– Då, mellanperioden mellan Fazer och Leaf, visade tydligt vad Cloettaandan klarar. Bolaget var skadeskjutet men alla kämpade verkligen på, precis som man hade gjort tidigare i bolagets historia.
Hjalmar Svenfelt satsade på sin tid mycket på de anställda, precis som han senare också skrev in i stiftelsens stadgar, så när det 1950 hölls personalfest bjöd han in 1 500 personer, anställda och deras familjer, till Ljungsbro Folkets Park.
På 1960-talade satsade Svenfelt på en rad spektakulära marknadsjppon där Cloettaprodukterna profilerades. 1963, när Åtvidaberg firade 550 år, fick de 5 000 besökarna se en helikopter från Saab släppa ned tusentals godispåsar från Cloetta, varenda en med en egen liten fallskärm. Året efter var boxningsstjärnan Floyd Patterson affischnamn när Cloettabiten Mancos lanserades och när Mums-Mums slog försäljningsrekord 1970 så firades det med att låta kakan åka igenom ljudvallen i ett Viggenplan från Linköping till Norrbotten.
I början av 1970-talet uppstod den största krisen i familjen Svenfelts hundraåriga Cloettahistoria. När Hjalmar Svenfelt fokuserade på samhällsbygget Ljungsbro, och öste in företagets vinster i det, så sjönk lönsamheten och Östgötabanken bestämde sig för att säga upp Cloettas alla krediter.
– Det var en väldigt stor händelse, det minns jag att jag förstod även som pojke. Pappa hade ju varit ordförande i Östgötabanken och vi var som ler och långhalm sedan Cloetta hjälpte banken under Kreugerkrisen. Pappa åkte bland annat till England för att få krediter där. Vid den tiden var Tobaksbolaget nere i Ljungsbro och försökte köpa företaget, de tyckte sortimenten skulle passa bra ihop i tobaksaffärer. Pappa övervägde att sälja, han skulle ha fått 20 miljoner för hela bolaget, men i stället kom han på god fot med den nyetablerade avdelningen av Handelsbanken i Linköping och dess regiondirektör Nils Dahlbom. Så 1973 bytte vi bank, det räddade Cloetta från krisen och Handelsbanken är än idag vår husbank.
Internt jobbade Hjalmar Svenfelt hela tiden hårt med Cloettaandan, att stärka personalen, få den att trivas och stanna kvar i företaget.
– Många började direkt efter skolan och var kvar tills de gick i pension, säger Lone.
– Ja, lojaliteten var ofta hundraprocentig, säger Olof. Det gjorde det ju besvärligt när vi behövde rationalisera och bli bättre, att avskeda sådana människor.
– Det finns flera på fabriken i Ljungsbro som är fjärde generationen, bland andra Mikael Ström som är facklig representant i styrelsen, berättar Camilla.
Vad är Cloettaandan då, om ni ska sätta ord på den?Camilla svarar snabbt:
– Gemenskap, lojalitet, att man är tillsammans och producerar något av värde för fler än en själv. En känsla av tillhörighet. I alla fall i fabriken i Ljungsbro. Vi försöker hela tiden få ut den i övriga bolaget, även om det alltid går att göra mer. Som bolaget ser ut nu så är det en av de viktiga frågorna för mig, att se till att det finns en känsla av tillhörighet. Som jag sa förut så har vi kommit över många av motgångarna i bolaget tack vare att det har funnit en känsla av att vi gör det här tillsammans. Det förutsätter också att man får något bra av det när det gått bättre för bolaget.
Idag står Cloetta starkt. Samgåendet med Leaf har lyft årsomsättningen till över 5 miljarder kronor.
Men är det något Svenfelts vet så är det att inget är beständigt.
– Det kan vara lite tråkigt att det bara är pengarna som gäller nu för tiden, säger Olof. Å andra sidan måste aktieägarna få utdelning, att som förut ge annat fungerar inte längre. Den tiden är förbi.