I en glänta på en av klipporna högt över Vättern finns en minnesplats. Ljus, blommor och minnessaker vittnar om förlusten av William. Vi följer med när pappa Claes, mamma Anneli och storasyster Jenny besöker platsen. De har kämpat så länge för Williams välmående. Nu finns han inte längre.
Williams familj sätter sig vid klippkanten och ser ut över horisonten. Utsikten är magnifik, men deras sorg är avgrundsdjup.
Det har hunnit bli oktober när vi följer med familjen till en plats som för dem representerar livets slut. Det är en blåsig höstdag. Vinden piskar och tunga grå moln hänger över Vättern. Pappa Claes visar oss in genom ett buskage. Där finns en smal stig som leder genom täta snår och längs branta klippor till en liten glänta. En klippavsats sticker ut som en tunga mot det mörka vattnet. Långt nedanför anas topparna på höga träd.
– Det var Williams och min älsklingsplats. Vi brukade gå hit tillsammans, berättar pappa Claes.
Mamma Anneli och storasyster Jenny har varit på Omberg många gånger förut, men just den här platsen har de inte besökt tidigare.
– Helt fruktansvärt... Men samtidigt får man en egen bild av platsen, säger Anneli med rinnande tårar.
Det är här Williams liv slutar tisdagen den 2 augusti. Tre dagar tidigare, lördag den 30 juli, får William permission från psykiatrin och lämnas ensam i sin lägenhet på ett stödboende i Motala. Han går till Systembolaget och köper flera flaskor starksprit. Sedan tar han taxi till Omberg, där han dricker en hel spritflaska. Han blir kraftigt berusad och personer ur allmänheten tillkallar polis, som omhändertar honom och för honom tillbaka till psykiatrin. William har de följande dagarna svår ångest och får läkemedel injicerade för att lugna honom. Han har ordinerad tillsyn en gång i timmen och får inga permissioner under de kommande två dagarna.
På tisdagsmorgonen injiceras han åter med läkemedel för att dämpa ångesten. Han får ändå en permission på fyra timmar, som ska tillbringas i lägenheten.
Mobila teamet från psykiatrin anländer med William till lägenheten klockan 12.25. Bara en kvart senare hoppar William in i en taxi och lämnar boendet. Uppskattningsvis är han framme vid Omberg någon gång mellan kvart över ett och halv två. Kvart i två får William ett sms från boendet om att det är fika klockan 14. Han svarar med en emoji – tummen upp. Efter det är det bara William som vet exakt vad som händer.
Klockan 14.20 larmas 112. Några förbipasserande har hittat Williams ryggsäck, keps och mobil på klippavsatsen. Den med utsikten. Hans kropp kan anas långt nedanför. William är död. Exakt en vecka senare skulle han ha fyllt 22 år.
Ett par månader senare står familjen vid klipporna. Där finns nu en minnesplats. Det syns att den funnits där ett tag. Blombuketter och gravljus trängs med minnessaker. En nära vän till William har tecknat ett porträtt av honom som ligger halvt dolt under några blommor. Lutad mot klippan står en glastavla med olika tecken. Den har William gjort under en konstkurs.
– Det var ett av hans stoltare ögonblick, säger Claes.
William Angelöf föddes en augustidag år 2000 och växte upp i Ljungsbro. När han var fyra år separerade föräldrarna Anneli Hammarström och Claes Angelöf. Barnen, William Angelöf och storasyster Jenny Hammarström, bodde då hos föräldrarna varannan vecka.
– Han var en glad och busig kille som hade många kompisar. Han var lugn som person och gillade att spela basket och åka skateboard, säger Anneli.
I tonåren försämrades Williams psykiska hälsa och han fick bland annat problem med svår ångest. Psykiatrin kopplades in och William fick med tiden flera diagnoser, bland annat ADD, som bland annat innebär koncentrationssvårigheter. Senare diagnostiserades han även med bipolär sjukdom, tvångsyndrom och till sist psykos. Familjen har hela tiden kämpat för att hjälpa William. De tog hjälp av socialtjänsten och hos familjen väcktes ett hopp om att det skulle bli bättre.
– Han hade svårt att vara ensam och hade svårt för förändringar. Då kände han sig övergiven, isolerad och fick mycket ångest. Han behövde känna sig behövd och ha ett sammanhang. Han berättade återkommande om stress i kroppen, trauman och PTSD-symptom, säger pappa Claes.
William Angelöf blev 21 år. Familjen berättar att han som barn var han glad och busig, men att han i tonåren drabbades han av psykisk ohälsa. Sedan dess har han varit i behov av omfattande vårdinsatser och under en permission från psykiatrin avslutade han sitt liv.
När vi för första gången möter familjen har de nyss begravt William. Höstsolen strålar över Ljungsbro. På ett soffbord i ett prydligt hem står kaffe och chokladrutor framdukat.
– Det har påverkat allt, hela livet är upp och ner. Man kastas ständigt in i djup förtvivlan, säckar ihop och storgråter, säger pappa Claes.
Utåt är de samlade. Resonerande. Lugna. De berättar om en vardag som är svår att få ihop sedan William gick bort. Mamma Anneli är sjukskriven. Storasyster Jenny har nyss gått tillbaka till jobbet inom vården efter att ha varit sjukskriven en period, men beskriver att hon mest bara är där. Pappa Claes har eget företag, men berättar att det inte fungerar alls just nu. Livet har pausats. Sorgen är för stor.
– Man är så väldigt skör. Det kommer bli en lång resa tillbaka till ett vanligt liv. Man vet inte hur man ska ta sig an dagen. Det sägs att man inte kan bli sjuk av sorg, men den påverkar en så mycket att man får sjukdomssymptom, berättar Anneli.
– Han var ju i den åldern då man skulle leva livet. Göra galna grejer, säger Claes.
I februari 2022 fick William en egen lägenhet på stödboendet Nya Bråstorp i Motala, genom Motala kommuns socialtjänst. Det är ett boende för personer med psykisk ohälsa eller psykiska funktionsvariationer. Där skulle William få individuellt anpassat stöd och hjälp för att få vardagen att fungera.
– Det verkade så bra. Det lät verkligen som rätt ställe för honom, säger Jenny.
Lyckan blev kortvarig. Inför flytten hade William ett uppstartsmöte digitalt, med nio personer i flera av vårdens olika yrkesroller. Familjen kände inte till mötet och William kunde inte i efterhand återge vad som sagts. Efter flytten började William snabbt att må sämre och genomförde ett allvarligt självmordsförsök efter bara en vecka i den nya lägenheten och hamnade på sjukhus.
– När vi hade möte efter att han flyttade dit, så sa en i personalen att han är för sjuk för att bo där, säger Jenny.
– Hela konceptet bygger på att man sköter sig själv i en egen lägenhet, det är ingen riktig tillsyn, säger Anneli.
Men från socialtjänsten finns det ingen mer omfattande insats än så, då är det istället regionens ansvar.
Tårarna rinner när storasyster Jenny besöker platsen där William dog.
Så efter självmordsförsöket i februari var William så svårt sjuk att han skrevs in för tvångsvård hos psykiatriska slutenvårdsavdelningen på Lasarettet i Motala. Det var inte första gången och familjen berättar att han inte trivdes där. Efter några veckor hittades han plötsligt medvetslös och fördes till sjukhusets intensivvårdsavdelning efter att ha gjort ytterligare ett försök att avsluta sitt liv.
Det finns en specifik läkare som familjen upplever verkligen har tagit Williams problem på allvar. Hon fattade kanske inte alltid de beslut som William önskade, men såg till att han fick vård, även när han på grund av sin sjukdom helst vill vara ifred och skada sig själv. Det var hon som skickade in begäran till förvaltningsrätten om att den psykiatriska tvångsvården skulle förlängas ytterligare. Den 20 juli fick William beskedet att förvaltningsrätten beslutat om ytterligare ett halvårs tvångsvård, i enlighet med sjukvårdens önskemål.
– Jag träffade honom då. Det var som att det inte gick att få kontakt med honom. Han var som i ett mörker. För honom var det en fångenskap, som att tvingas till att sakta tyna bort, berättar Claes.
När William får permission sin sista dag i livet, är den ordinarie läkaren på semester.
Williams stora passion var att göra egen musik. Han skrev raplåtar och hade en egen Youtubekanal där han kallade sig "Enkel W". Familjen var imponerade över hans kreativitet. I flera av låtarna beskriver han sin psykiska ohälsa och flera av texterna innehåller även kärleksförklaringar till familjen.
I en av låtarna rappar William:
"En tid utan lidande. En tid när vi alla kan älska varandra i lugn och ro. En tid vi kan slappna av, en tid av glädje. En tid för oss. En bättre tid, när vår familj kan känna frid, en tid utan depressivitet, när inte stressen styr. [...] I denna kalla värld, ni är dem jag bryr mig om. Så mycket smärta..."
Två timmar efter att William släppts av vid sin lägenhet i Motala, hittades han död flera mil därifrån.
I perioderna när William mår sämre orkar han inte göra musik, men så snart det vänder så återupptar han intresset. Under Williams allra sista tid i livet lägger han ut flera låtar på Youtube.
– Då undrade man ju om det var för att han mådde bättre igen eller om det var för att han förberedde ett avslut...
Storasyster Jenny tystnar.
– ...och nu vet vi ju.