Tut, tuut! Det tjuter, skvätter och fräser om det stora ångloket som står parkerat vid lokstallarna i Västervik. De stora, svarta hjulen börjar rulla, och tåget stånkar sig så sakteliga bort mot perrongen.
Där väntar en stor skara människor – några som ska åka med till Gamleby, men många som bara är här för att beundra det gamla loket med sina vagnar.
– Med en sådan här kör man tåg på riktigt. Man får banka och slå. Annars är det bara dataspel, med skärmar och grejer som gäller, säger lokföraren Claes Hansson, innan han med ett vigt skutt tar sig upp på ångloket.
Tåget, som gick reguljärt på svenska järnvägar under 1950-talet, har en lång rad vagnar med både gammaldags kupéer och en traditionell restaurangvagn, inredd med vita dukar och porslin. En vagn är särskild tillägnad rökare.
– Det här tåget kommer att gå i tid va, hojtar någon på perrongen.
– Ja, det hoppas jag, replikerar Fredrik Lundström, konduktör som går runt och säljer biljetter.
Ett visslande ljud hörs från ångloket med jämna mellanrum. Visslingarna har olika betydelse. En kort signal betyder "uppfattat", medan en lång signal varslar om ett tåg som kommer. Upprepade, korta signaler varnar för fara av något slag.
– Sedan kan man vissla som en hälsning, säger Henrik Reuterdahl, som är chef på Trafikverkets museiavdelning.
Henrik berättar att tåget tillhör just Trafikverket, och kör efter beställning på olika platser i Sverige. Ångloken är stabila – de är byggda för att hålla "för alltid". De är dock inte särskilt snälla vare sig för miljön eller plånboken. En enda tankning kostar 26 000 kronor. Arbetsmiljön för tågpersonal är heller inte den bästa.
Men för en dags tågnostalgi passar de ypperligt. En stor grupp människor väljer att lösa biljett och följa med på resan till Gamleby. Precis som i gamla filmer går det att luta sig ut genom fönstren och beundra det vackra landskapet längs vägen – ett landskap som passerar i maklig takt. Överallt där tåget passerar väcker det uppståndelse. Folk stannar och tittar, vinkar, filmar och fotograferar.
Några av passagerarna är Ingrid och Birger Stark tillsammans med sonsonen Jesper Stark. De har tidigare åkt smalspårståg till Ankarsrum, men det här stora, ångloksdragna tåget är nytt för dem.
– Det här är nog en lite finare variant, säger Ingrid Stark.
Ångloksresorna arrangerades för att fira att det är 50 år sedan Tjustbanan öppnades för normalspåriga tåg.