Ann-Louise Sundberg.
I mitten av november berättade vi om sju östgötar som åtta månader tidigare, våren 2020, insjuknade i covid-19.
Två av dem hade under vår och försommar varit inlagda för respiratorvård och erbjöds efteråt rehabilitering. De var mycket svårt sjuka, men mår i dag förhållandevis bra.
Fem av dem vi träffade hade varit rejält sjuka – men i hemmet – och fick därmed aldrig testa sig, bortsett från en som är sjuksköterska.
Via primärvården sökte de hjälp eftersom deras svåra symtom efter sjukdomen inte gav med sig. En del blev trodda på, andra inte.
Vi har återvänt till dem för att fråga: Hur mår du idag, ett år efter insjuknandet?
En gemensam nämnare är hjärntröttheten, en förlamande trötthet som gör att varken jobb- eller vardagsliv fungerar.
Ann-Louise Sundberg. Hon hade verkligen hoppats kunna börja arbetsträna i början av 2021 och återgå till sitt arbete som sjuksköterska, men så kom bakslaget och förbättringen stannade av.
– Jag har blivit av med den mycket kraftiga huvudvärken, värken kommer mer sällan och är mildare. Dessutom kan jag nu gå 1,5 kilometer istället för bara en, men i övrigt har det inte gått framåt, säger Ann-Louise.
Hon är nu inne på sin 13:e sjukmånad och hjärntröttheten ligger som en blöt filt över tillvaron. En rent förlamande fysisk trötthet som gör att hon ibland har svårt att gå, och till och med lyfta armarna, men också en psykisk utmattning.
– Bara av att ha skalat några ägg kan det kännas i skallen som om jag suttit på en dagslång föreläsning och koncentrerar mig stenhårt för att inte missa något. Den tröttheten. Men symtomen kommer och går.
Ovissheten kring hur återställd hon ska kunna bli, och när, tär på henne. En del regioner avråder post covidare från vaccin, själv sitter hon lugnt i båten.
– Det forskas hej vilt ute i världen nu, så jag hoppas på klarare besked innan det är min tur.
Hon är sjukskriven till och med juni och egentligen arbetslös eftersom hon inte skrev på för något nytt uppdrag hos bemanningsföretaget då hon blev sjuk. Men när hon är på banan vet hon att hon lätt får jobb igen.
– Jag kan önska att de som tar lätt på viruset fick besöka en vanlig vårdavdelning för covid-19, det behöver inte ens vara en intensivvårdsavdelning. Då skulle de förstå hur fruktansvärt sjuk man kan bli.
Claes Hull.
Claes Hull. Ännu ett år efter insjuknandet kan Claes Hull inte jobba som vd på företaget Rimaster, utan bara halvtid som säljare.
– Jag har konstant muskelvärk och dras med en enorm trötthet. Symtom som kommer då och då är bröstsmärtor och en värk högt upp i magen. Det som gått över är pulsrusningarna. Av mitt forna lukt- och smaksinne återstår 20 procent. Jag skulle kunna sätta världsrekord i jalapenoätning . . .
Claes har inte fått så mycket hjälp av vården, men värdesätter att han mötts med förståelse och inte skepsis som många andra.
– Jag har förståelse för den okunskap som finns om post covid, och vad ska vården göra när alla röntgenplåtar och provsvar visar att allt är okej?
I väntan på att de mer finkalibriga undersökningsmetoderna ska komma många fler till del, än endast dem på landets specialistmottagningar för post covid, har han resignerat och tänker att den enda hjälpen som står till buds är tidens gång.
– Det jag vill skicka med, nu när smittan eskalerar, är att ta covid-19 på stort allvar och lyssna på din kropp om du blir sjuk. Det ligger mig i fatet att jag bet ihop och efter ett par veckor körde på, trots att kroppen med extrem trötthet signalerade att jag inte var frisk.
Angelica och Anders Hagberg.
Angelica Hagberg. Angelica och hennes man Anders blev sjuka i mitten av april 2020. Anders lades in för respiratorvård och låg nedsövd i nio dygn, Angelica var sjuk där hemma.
– Han fick efteråt all hjälp man kan få, jag fick ingen. Från och med mars har jag kunnat gå upp till heltid i den egna fotvårdssalongen. Jag betraktar mig som frisk, men har restsymtom i form av dåligt närminne, pirr i händerna och ett väldigt stort sömnbehov.
Hon behöver vila en halvtimme mellan varje kund och har fått planera om livet eftersom stresshanteringen inte fungerar alls.
– Det gör den inte för Anders heller. Han jobbar nu halvtid som undersköterska på US:s neurorehabilitering. Det går hyfsat, men han har dimsyn och svårt att hålla fokus.
"Helt som förr blir det kanske aldrig. Men jag är själaglad att jag fortfarande får vara med i matchen", säger Johan Fällström som efter 88 vårddygn skålade med sin fru Annika.
Johan Fällström. Johan var inlagd i hela 88 dygn förra våren och nedsövd i respirator under en och en halv månad. Han svävade bokstavligen mellan liv och död när han till råga på allt drabbades av organkollaps, "critical illness disease".
När Johan vaknade kunde han ingenting. Inte gå, än mindre klara vardagslivet. Men nu går det framåt, efter många månader av rehabiliteringsträning på US.
– Jag klarar mig kortare sträckor utan rollator och efter att ha arbetstränat i februari gick jag i mars upp till 25 procent och är nu uppe på halvtid.
Ena foten krånglar, är kraftlös och saknar balans. Närminnet sviktar.
– Vid en magnetröntgen upptäcktes att jag haft flera mindre hjärnblödningar under narkosen som resulterat i ett skadat närminne och att jag är betydligt mer lättstressad.
För Johan handlar det nu om att skaffa sig nya verktyg för att hantera tillvaron. Skriva lappar, planera noga och låta saker få ta den tid de tar. Helt som förr blir det kanske aldrig.
– Men jag är själaglad att jag fortfarande får vara med i matchen.
Kristina Jonsson.
Kristina Jonsson. Kristinas man Johnny avled när de båda vad inlagda för covid-19 förra våren och än har inte Kristina bearbetat hans bortgång.
– Det värsta var att inte få ta farväl av honom, men jag låg ju i respirator. Jag brukar prata med honom när jag kör bil. Allt skedde så abrupt och jag fick ingen tid alls att förbereda mig på att leva ensam.
– Samtidigt känns det som om jag haft tur och lurat döden tre gånger under min sjukdom. Först svår covid-19, sedan lunginflammation och till sist tvingades jag operera bort en bit av luftstrupen på grund av ett ärr efter respiratorvåren.
Kristina har fått bra rehabilitering, men orken är inte tillbaka helt och hon har lukt- och smakbortfall.
– Jag kan smaka av en sås och tycka att den inte smakar någonting alls. Då får jag vänta en stund och sedan smaka igen.
Kristina är starkt kritisk till att så många inte efterlever restriktionerna så att vi nu upplever en tredje våg.
– Att vara oförsiktig mot sig själv är en sak, men att vara det mot andra! Det är hemskt att se hur många unga människor som nu drabbas.