Man blir högljutt, glatt och väldigt fysiskt välkomnad hemma hos Camilla Östman utanför Igelfors i Finspång. Hennes familj består av en hel flock röda irländska settrar, den där sammetslena kopparfärgade fågelhunden med sina oändligt snälla ögon och så mycket spring i benen.
Först tror jag att tiken Magda morrar åt mig när hon tydligt blottar sin övre tandrad, men jag ser ju att hela hunden är glad.
– Det där har hon lärt sig av sin mamma Akleja, förklarar Camilla. De drar upp överläppen, kisar med ögonen och "skrattar" när de är glada.
Och eftersom det väcker munterhet hos lättroade tvåbeningarna har mor och dotter satt beteendet i system. Man får inte vara dum.
Camilla kommer från en inbiten djurfamilj i Värmland. Både mamma, pappa och de fyra döttrarna red och hade ett tiotal hästar hemma på gården, där det också alltid fanns hundar.
Den första irländska settern skaffade hon 1979. Hon blev knockad av rasen.
– De är ju så förbaskat vackra och lite dumsnälla. Älskar allt och alla. Här finns nästan inga bataljer alls och är det några som bråkar så är det brudarna. Höll jag inte på med avel skulle jag nog bara omge mig med hanhundar, de är så mycket mer okomplicerade.
I flocken på elva, varav tre småttingar är sålda och ska iväg snart, finns godmodiga Filifjonkan, superaktiva Anna som kan jaga fjärilar i timmar, spjuvern Moltas, Älva som är så himmelskt söt, bjässen Gilbert som tycker att han kan passera som knähund – och så divorna Akleja och Magda.
– De båda damerna har lindat matte runt sina tassar, anser definitivt att de är utvalda och tycker exempelvis att de har sina självklara platser i min dubbelsäng.
Har de det då?
– Nja, jag kör faktiskt ett rullande schema, så att alla får ligga där emellanåt. Mer än tre åt gången funkar inte.
Flocken, uppfödningen, tävlingarna runt om i Europa, att följa utlandssålda hundar och deras avkommor, resorna till hundlandet nummer 1, England, som innebär både tävling, kära återseenden och semester – allt detta har blivit Camillas passion. I 40 år har hon levt med samma ras och haft över 50 egna settrar, alla valpar undantagna.
Utan fantastiska grannar, vänner och valpköpare hade det aldrig gått att vara borta emellanåt.
Hon är kulturvetare och jobbade i bokhandel, men halkade in på spåret ungdomar, behandlingshem och nu senast ett lss-boende. Hon ser fram emot pensionen i mars då hon får mer tid till fyrfotingarna.
Drömmen är att få fram världens snyggaste setter.
– Det lär inte hända, skrattar Camilla, men drömmen lever. Allt handlar om en kombination av konstruktion, temperament och showighet. Personligheten och utstrålningen är inte att förakta.
Det blir minst en lång promenad om dagen då flocken får rusa fritt över fälten ibland – och leta svamp med matte ibland.
Söndagar är vikta för spabehandlingar då det klipps klor, badas och trimmas. Inte sällan är flocken som uppslukad av jorden just den här veckodagen.
Precis som i en stor syskonskara lär sig hundarna av varandra.
– Jag avstår från dressyrträning när de är i trotsåldern, runt 8– 10 månader. Då har de ändå knäck i öronen och vägrar lyssna.
Det går åt 30 kilo hundmat i veckan och ibland tycker Camilla att hon inte gör annat än dammsuger golv och badar leriga hundar.
Men så kommer de sättande med blöta pussar och en sammetslen panna mot hennes kind. Levande gosedjur som älskar att vara nära. Och med ens är all lera och alla hårstrån förlåtna.