Varje dag, år ut och år in, tar människor som lider av psykisk sjukdom livet av sig i Sverige. Det är ett samhällets misslyckande. Många fler försöker ta sitt liv och andra far illa utan att vara självmordsbenägna. Micke är en av dem. Han berättar sin historia i serien som börjar idag. Jag träffade honom i höstas och vårt möte gnagde mig. Vad är det som gör att hans styrkor och förmågor gömts bakom bristande självförtroende och depression? Han har en diagnos inom autismspektrat och insatserna för honom har skevat från det att han var barn tills dess att han idag är dryga trettio. Det har också begåtts regelrätta fel. Han är inte ensam om den erfarenheten.
Sedan dess har jag samlat berättelser av människor som har kontakt med den psykiatriska specialistsjukvården i Östergötland och som har behov av insatser från socialtjänsten i sin kommun. Deras berättelser blottlägger stora hål i det samhälleliga skyddsnätet. Samordningen mellan olika verksamheter inom och mellan region och kommuner brister. Också samverkan mellan dem och exempelvis försäkringskassa, arbetsförmedling och skola kan gnissla.
En anställd inom omsorgen i Linköping uttryckte det såhär: ”Det finns en orkester, men ingen dirigent”. Om ingen tar taktpinnen spelar musikerna i otakt. Det låter illa trots att var och en tycker att de gör vad de ska.
Det stora antalet aktörer som är inblandade och det faktum att ingen människas öde är den andres likt, gör att serien inte kan göra anspråk på att ge en heltäckande bild. Det är en omöjlighet att ställa alla ansvariga mot väggen - de är för många. Men det den blottlägger finner stöd i studier, utvärderingar och statistik. Att peka ut någon enstaka verksamhet som syndabock är därför vare sig möjligt eller fruktbart. Bara för att Emma i reportaget här intill bodde i Kinda betyder alltså inte att just den kommunen är sämst i klassen.
Det är fel i systemet som man trots sexton statliga miljarder på olika psykiatrisatsningar de senaste tjugo åren inte kommit till rätta med. Den psykiska ohälsan ökar och antalet självmord ligger kvar på ungefär samma nivå.
Psykisk sjukdom eller funktionsnedsättning är fortfarande år 2016 skambelagt. Det är inget systemfel utan allas vårt ansvar. Helena och Alve som berättar om sin dotter Emma är därför de enda som bär sina egna namn i reportagen. Micke, Marie-Louise och Maria vars berättelser följer, heter något annat på egen eller anhörigas begäran.
Ett stort tack till alla som berättat sin historia för mig och tack ni som också låter andra ta del av den.