Ellen har skrivit ett rop på hjälp på en Facebooksida för dem som söker bostad i Södermanland. Men egentligen är hon östgöte. ”Jag sitter i en akut sits och har letat efter bostad i två år” skriver Ellen i sitt inlägg. ”Jag är föräldralös och kan därför inte bo med föräldrarna.” Jag tar kontakt med henne via FB och hon ringer mig.
– Jag letar överallt. Min högsta önskan är att få en plats att slå mig till ro, säger hon.
Speciell historia
Hon är 20 år gammal och har aldrig riktigt haft ett eget hem. I Östergötland står hon sedan något år tillbaka i alla möjliga bostadsköer, men det tar lång tid att samla poäng. Det är kanske inte ovanligt att unga människor får nöja sig med tillfälliga boenden tills de får in en fot på bostadsmarknaden, men Ellens historia är speciell. I stället för att föräldrar funnits där för henne, har samhället axlat ansvaret för henne sedan hon var liten. Det gör det nu också genom att bekosta en ganska rejäl hyra för källarrummet.
Marcus som hon är tillsammans med sedan ett halvår tillbaka och Ellen lever på försörjningsstöd och har 8 000 kronor i månaden att röra sig med, varav 5 000 går till hyran.
Pappan drog, mamman sjuk
Ellen och Marcus har ett gemensamt intresse för djur. Det delar de med sina nuvarande hyresvärdar. I den lilla villan finns gott om fyrbenta, dessutom simmar och krälar en del varelser i akvarier och terrarier. De flesta är hyresvärdarnas. När jag kommer hem till dem dukar Marcus fram Nescafe. Det är bara till mig. Ingen av dem dricker kaffe.
– Jag vet inte ens hur man lagar kaffe, säger Ellen.
Katten Tiger hoppar med självklarhet upp i mitt knä och Ellen börjar, lite trevande, att berätta om sitt liv.
Hon har vuxit upp på barnhem, familjehem och på olika behandlingshem.
– Min pappa drog när jag var liten och mamma var sjuk. Hon dog när jag var elva, förklarar Ellen.
Det närmaste hon har kommit ett eget boende var en utslussningslägenhet, men den fick hon lämna.
– Mitt ex slog mig, så jag drog därifrån så att han inte skulle hitta mig. Polisen var där när det hänt, men de förhörde honom bara i bilen och släppte honom samma kväll. Jag var för rädd för att stanna kvar och då förlorade jag lägenheten.
Känt sig oälskad
Det är inte helt lätt att få grepp om Ellens röriga liv. Fram till att hon fyllde åtta bodde hon i Danmark, därefter hamnar hon i Östergötland. Sedan stupar försöket till att placera händelser och platser i tid. I berättelsen färdas vi till Gävle, Örebro, Skåne och tillbaka till Östergötland.
Hon har gått i så många olika skolor att hon inte kan komma på vilken den senaste var och hon vet inte var betyg och andra papper finns. Det krånglar till saker för henne. Hon skulle vilja söka in på en skola, men kan man göra det utan att ha betygen i sin hand, funderar hon.
Att berättelsen blir lite rörig har kanske inte bara med att hon levt ett så stökigt liv att göra. Hon har känt sig oälskad, inlåst och utnyttjad.
Oklarheterna bottnar säkert också i att hon upplever världen på ett annat sätt än många andra. Hon skruvar på sig lite men ler när hon berättar att hon har de flesta bokstavsdiagnoserna, från A som i atypisk autism till Ö. Det är säkert en överdrift men det finns saker som hon inte anses klara av. Hon har exempelvis en förvaltare och har därmed inte ansvar för sin ekonomi själv. Men det är inte ett tillräckligt starkt skäl för kommunen att hjälpa henne med bostad. Däremot har hon och Marcus fått löfte om stöd till hyran när de väl fått ett kontrakt i hamn. Hyran får vara max 5 300 kronor.
Vill starta djurhem
Ellen har en dröm att utbilda sig till djurskötare och skulle vilja starta ett djurhem. Marcus skulle vilja öppna en djuraffär med specialisering på reptiler och exotiska djur. Ingen av dem har slutbetyg i skolan, men båda har insett vikten av utbildning och är lite ångerfulla över den knackiga skolgången de presterat.
Men nu kretsar det mesta kring att skaffa ett boende.
– När man lever så här vet man aldrig var man är i morgon. Det är svårt att planera eller ens söka jobb. Man måste ju kunna komma till jobbet också. Vi kanske landar långt bort, säger Ellen som bott här och där i länet det senaste året.
– Det jobbigaste är stressen över att inte veta hur det ser ut dagen därpå, fyller Marcus i.
För få billiga lägenheter
Det finns inget som tyder på att Ellen och Marcus hittar på sina historier men jag har heller inte ifrågasatt eller kontrollerat deras uppgifter. Socialtjänsten kommenterar inte det enskilda fallet. Men i den kommun Ellen är skriven bekräftar den att det finns fler med liknande förflutet av familjehemsplaceringar och boende på behandlingshem som släpps för att pröva sina vingar på den öppna bostadsmarknaden när de fyllt tjugo. Om de inte har riktigt tunga psykosociala eller missbruksproblem vill säga.
Socialsekreteraren berättar att bostadssituationen har varit kaotisk de fem till sex senaste åren. Hon låter uppgiven, nästan lite desperat.
– Det finns alldeles för få billiga lägenheter och det har byggts alldeles för lite. Det är inte socialtjänstens uppgift att ordna bostäder, vi är ingen bostadsförmedling.
Tvärt om, berättar hon, försöker kommunen minska antalet kontrakt den står för.
– Visst, om läget blir akut, säger hon. Då ordnar kommunen tak över huvudet.
Det har Ellen och Marcus erfarenhet av. Innan de hittade sin källarbostad bodde de en tid på vandrarhem.
Har du någon som hjälper dig, någon att prata med till exempel inom socialtjänsten frågar jag Ellen efter att hon visat rummet de hyr.
– Nej, jag har tappat förtroendet för dem men jag skulle vilja att de sträckte ut en hand för att hjälpa, säger Ellen medan hon rullar en cigarett.
– Vi har inte råd att köpa färdiga, kommenterar hon.