Elias Wärlinge ägnar sig åt metalldetektering.
– Nu piper det här!
Elias Wärlinge lyssnar i sina lurar och börjar sedan gräva i sanden. Hans metalldetektor signalerar att något gömmer sig här – är det skräp eller en skatt månntro?
– En miniräknare! En sådan har jag aldrig hittat förut, utbrister Elias, och håller upp apparaten som någon skolelev kanske har dumpat i Vättern efter ett misslyckat matteprov.
Ja, under ytan gömmer sig sannerligen allt möjligt, och ingen vet det bättre än Elias. Han har alltid älskat skattjakter, och sin första metalldetektor köpte han när han var 14 år gammal. Till en början sökte han bara på land, men sedan insåg han att det är i vattnet som de bästa grejerna brukar gömma sig. Nu lägger han en stor del av sin tid på att åka runt till olika sjöar i Sverige.
– När jag väl är i vattnet kan jag hålla på i 10-12 timmar, tills batteriet på detektorn tar slut. Jag stänger av allt och har fullt fokus på att leta. Det är först när jag kommer hem som jag inser att jag är trött, hungrig, kissnödig och solbränd.
Dagens första fångst blev en miniräknare. "Det har jag aldrig hittat förut, men nu kan jag bocka av det. Man har ju en lista på saker man vill hitta."
Metalldetektorn visar siffror som indikerar vilken metall det är signalen kommer från. "Men det luriga med guld är att det kan vara allt från 1 till 50", säger Elias.
För ett par år sedan kom Elias på att han kan använda sin hobby för att hjälpa andra. Han såg att folk ofta efterlyste borttappade vigselringar på Facebook, och började ta kontakt med dem för att erbjuda sin hjälp. Just idag letar han efter en vigselring vid Jerusalembadet i Motala.
– En man tappade den här för 19 år sedan. Jag mötte upp honom förut och han visade vart den föll av, så nu vet jag ungefär var jag ska leta. Problemet är att det ligger stora stenbumlingar här och ringen har förmodligen fastnat mellan dem, så jag får lägga lite tid på att flytta sten först.
Han har höga förhoppningar om att hitta ringen, för majoriteten av hans tidigare sökuppdrag har varit lyckade.
– Det är så fint att se folks reaktioner när man hittar deras ring. Det häftigaste är när det finns en story bakom det man letar efter. För ett tag sedan blev jag kontaktad av en kvinna vars ring var smidd av guld från hennes föräldrars vigselringar. Hennes pappa var död nu så den betydde mycket för henne. Jag kom före henne till stranden och började leta efter ringen, och efter bara några minuter hittade jag en som stämde bra in på hennes beskrivning. Den hade en ganska speciell design, så jag tänkte att det måste vara den, men så visade det sig att det inte riktigt stämde. Så jag fortsatte leta, och en stund senare hittade jag kvinnans ring också. Vad är oddsen för det, att hitta två snarlika guldringar på samma ställe?
Söka, lyssna, gräva och skopa upp – så ser förloppet ut när Elias letar efter skatter.
En gammal silverring gömde sig under sanden.
Trots att han hjälper många människor att återförenas med sina dyrgripar ser Elias inte metalldetekteringen som ett jobb. För honom är det ett stort intresse, och att det gynnar andra är bara en bonus.
– Jag har träffat mycket intressanta människor och sett många coola platser på mina resor. Till exempel var jag på Nya Zeeland här om året och letade guldklimpar. Detektorn följer med mig överallt för det finns ju alltid potentiella ställen att leta på.
När vi skiljs åt har det hunnit dyka upp en mängd spännande saker, bland annat mynt från 30-talet. Men hur gick det med vigselringen då? Det visade sig vara för mycket sten i vägen, så Elias får fortsätta där senare. För nu har någon i Nyköping hört av sig och bett om hjälp, så det är bara att ge sig iväg.
Klockan 22:30 kommer ett meddelande från Elias:
– Bingo! Ringen är funnen.
På en knapp timme har Elias fått ihop detta: flera smycken, gamla mynt, miniräknaren och en del skräp. "Jag tar alltid med mig skräp som jag hittar, det riskerar ju att skada både människor och natur."