Men bristen på välbetade, torra, sandiga naturbeten har gjort en del av dem sällsynta. Några har även dött ut. Utan dyngbaggar skulle hagarna svämma över av gödsel och skogarna vara fulla med avföring efter vilda djur.
I landet finns ett 60-tal dyngbaggar. Vid en kartläggning av 120 naturbeten i Östergötland för 15 år sedan hittades 29 arter. Femtio av de hundra artrikaste hagarna ingår numera i länsstyrelsens miljöövervakning och besöks vart tredje år.
– Flera län har kartlagt dyngbaggar men Östergötland är ensam om att göra återkommande inventeringar. Egentligen obegripligt för det här är arter som spelar en stor ekologisk roll, säger Nicklas Jansson, biolog på länsstyrelsen.
Letar kodynga
Under några soliga sensommardagar inventerar Niklas Franc från Naturcentrum AB i Stenungsund arton naturbeten i länet på uppdrag av länsstyrelsen. Vi träffade honom i ett stort inhägnat område i Gårdeby nära Söderköping. Han får traska runt ett tag innan han hittar tillräckligt med komockor. Under den timme vi är på plats dyker inte ett enda nyfiket kreatur upp inom synhåll.
– Det går för få djur här. Om de hade varit fler skulle betestrycket vara bättre och inte lika svårt att hitta kodynga, säger han.
Från varje beteshage ska gödsel från femton högar samlas in. Av varje komocka läggs hälften i en hink. Det gör att fler komockor kan undersökas samtidigt som färre sällsynta dyngbaggar riskerar att påverkas av inventeringen.
– Det optimala är tre dygn gamla komockor. Då är de fortfarande tillräckligt blöta för att dyngbaggarna ska vara i full gång i dem. Har det passerat fem dygn är gödseln redan för torr. Då har dyngbaggarna lagt sina ägg och försvunnit, säger Niklas Franc.
Han samlar hinkarna på rad och häller vatten i dem. Upp flyter dyngbaggarna, som han fiskar upp med en liten tesil och förpassar till mindre plastburkar, en per komocka. Med en skvätt etanol konserveras de tills det är dags för artbestämning.
– Den här var ju riktigt bra, säger han om en hink och rabblar upp aftondyngbagge, rostbrun dyngbagge och någon kortvinge; de äter ofta larver av andra insekter i dyngan.
Kräsna dyngbaggar
Dyngbaggar bidrar till att gödseln tränger ned i marken och blir till näring för växtligheten. De allt torrare komockorna lockar till sig andra insekter, svampar och maskar som bidrar till nedbrytningen. Sädesärlor och starar hackar i dem efter ätbara kryp.
Djur går ju även på konstgödslade vallar – varför inventeras inte de?
– Där finns inte lika många arter. De mest sällsynta dyngbaggarna är kräsna och söker sig till torra marker med blottad jord och som är soliga, varma och välbetade, säger Nicklas Jansson.
I Gårdebys hagmarker har som mest femton arter hittats. De artrikaste hagarna finns i trakterna kring Tåkern och Sommen. Allra flest dyngbaggar har hittats i Åsabackarna med 25 av länets 29 arter. Hoten mot dyngbaggarna handlar om att färre magra marker betas, korta betesperioder och färre betesdjur.
– Även avmaskningsmedel var länge ett problem. De innehåller gifter som dyngbaggarna inte tål. Men sedan ett par år används de inte förebyggande till alla djur utan veterinärerna skriver bara ut medlen till sjuka djur. Det har lett till en klar förbättring, säger Nicklas Jansson.
Håller rent i hagarna
Och berättar en sedelärande historia om dyngbaggarnas ekologiska betydelse. När Australien under slutet av 1700-talet började importera nötkreatur blev markerna snart fulla av dynga. Kontinentens egna dyngbaggar var specialiserade på torr kängurudynga och gav sig inte på den blöta gödseln från de nya djuren. Samtidigt uppstod en rejäl flugplåga.
– Inte förrän även dyngbaggar importerades från Europa och Afrika lyckades man få igång nedbrytningen av gödseln och bli av med flugorna, säger Nicklas Jansson.