Länsstyrelsens rovdjursspårare Daniel Hellqvist använder ofta sin pickup när han letar efter vargspår.
Daniel Hellqvist, 43, stannar till på vägen mellan Ljungsbro och Tjällmo. Han kliver ur sin pickup som är så smutsig att det är svårt att se registreringsskylten.
Ett lager av lera täcker större delen av bilen.
– Jag fick en varg på bild i går, säger Daniel, som bär kamouflagemönstrade byxor, gul reflexjacka och en keps med länsstyrelsens vapensköld på.
På visitkortet står det att Daniel Hellqvist är besiktningsman och kvalitetssäkrare av rovdjursspår. Man skulle också kunna kalla honom för vargspårare.
Vintern verkar vara över för denna gång. Det är i slutet av februari och sedan några dagar har termometern visat på plusgrader. Trots att det ännu bara är tidig förmiddag är det redan sex grader varmt. Snön som har legat i flera veckor är på väg att smälta bort. Det är dåliga nyheter för en vargspårare som är beroende av snö för att kunna utföra sin arbetsuppgift.
– Det kan fortfarande finnas färska vargspår i området.
Daniel hoppar in i sin Mitsubishi L200 och börjar köra norrut. Vi hänger på i vår ännu så länge tämligen rena bil. Vi är på väg in i Östergötlands enda vargrevir, det så kallade Långbogenreviret. Reviret är uppkallat efter en långsmal sjö, på kommungränsen mellan Finspång och Linköping.
Det var i närheten av Långbogen som Daniel och en kollega den sista december 2017 skulle göra en upptäckt som fick somliga att reagera med fasa och andra med glädje.
– Vi hade fått ett samtal från en person som sett vargspår. Vi åkte ut på nyårsafton och började söka. Efter ett tag upptäckte vi spår från två vargar som gått bredvid varandra och markerat revir.
Daniel hade varit med om en historisk upptäckt. För första gången på kanske 150 år hade Östergötland fått ett vargrevir. Han hade just funnit det då sydligaste vargreviret i landet.
– Jag visste att folk skulle reagera. När två vargar agerar på det här sättet har de hittat ett revir. Och har vargarna väl hittat ett revir så stannar de.
Daniel svänger av landsvägen och fortsätter på en grusväg. Vi passerar gårdar med öppna betesmarker. Vägen blir snart sämre och till sist måste vi stanna. Vår bil riskerar att köra fast. I skogen ligger det fortfarande snö på vägen och det var länge sedan någon plogade.
– Vi som spårar varg är förmodligen de enda som inte tycker om plogade vägar, säger Daniel.
En stund senare sitter vi i pickupen. På golvet i baksätet ligger drivor av tomma batteriförpackningar. Det går åt många batterier till de tio åtelkameror som Daniel placerat ut i terrängen.
– Vi är inne i reviret nu, säger vargspåraren.
Daniel kör långsamt och liksom hänger över ratten när han spanar efter spår i snön.
– Vargar tycker om att gå på vägar. De kan gå långa sträckor på vägar. Det är ett enkelt och energisnålt sätt att snabbt ta sig fram.
Vi kommer fram till en vändplats. Vi är mitt inne i en kuperad barrskog som mest består av unga tallar. Daniel visar var han placerat ut åtelkameran – eller inventeringskameran som länsstyrelsen föredrar att kalla den.
I vargreviret har Daniel Hellqvist placerat ut ett tiotal åtelkameror som aktiveras när vargar och andra djur passerar förbi.
Ett par av länsstyrelsens åtelkameror har försvunnit. Men de flesta människor tycks respektera det arbete som myndighetens representant Daniel Hellqvist utför för att skapa kunskap om hur många vargar som lever i reviret.
Tio meter framför kameran sitter en träpinne nedstucken i marken.
– Lukta på den!
Jag går fram till pinnen som Daniel har preparerat med ett doftlockmedel.
– Det här medlet luktar bäver. Vargarna blir nyfikna och stannar till. De brukar rycka upp pinnen. Jag vet inte hur många pinnar jag har blivit av med.
Den 18 december förra året filmades en av vargarna i Långbogenreviret av en av länsstyrelsens inventeringskameror.
Vi följer en upptrampad stig. Plötsligt får Daniel syn på det första vargspåret. Han pekar mot ett diffust tassavtryck i den blöta snön. Han ser besviken ut. Spåret leder ingenstans.
– Det här är ett gammalt spår. Det kan vara flera veckor gammalt.
Det kan vara svårt att skilja vargspår och hundspår åt. Vargen, som här har avsatt ett spår i snön i närheten av Vägsjön, tenderar dock att vara mer målmedveten när den ger sig ut på vandring. Ibland går det att följa ett vargspår i flera kilometer.
För den som aldrig har sett ett vargspår är det en hisnande känsla att se tassavtrycket som mäter tolv centimeter. Vi sätter oss på huk och tittar länge. Daniel tar fram sin mobiltelefon och visar en bild på ett vargspår där man ser knivskarpa konturer av en tass.
– Så här ser ett färskt vargspår ut.
Vi vandrar vidare och kommer fram till Vägsjön. Fågelvägen är det inte långt till Långbogen. Daniel prövar om isen håller. Det gör den.
Efter hundra meter stannar vargspåraren och pekar på ett par stenblock som sticker upp ur sjön.
– För några veckor sen såg jag vargspår på de där stenarna. Jag tror att det är ett par av valparna som lekt där.
Vi närmar oss stenarna. Värmen har dock gjort att snön har smält så några vargspår lär vi inte hitta. Plötsligt stannar Daniel till. Rakt framför oss ser vi tydliga, liksom urgröpta och påfallande stora spår i isen.
– Det är flera vargar som har gått här. Det är ingen tvekan om det.
På Vägsjön gick det att se spår av flera vargar så länge isen låg. Vargar tycker om att gå på vägar och har heller ingenting emot att vandra över isbelagda sjöar
Daniel Hellqvist, kvalitetssäkrare av rovdjursspår, kunde följa flera vargspår på den isbelagda Vägsjön i Långbogenreviret.
För ett otränat öga är det svårt att se att spåren i isen kommer från en varg.
Avtrycken syns tydligt och längden mellan stegen berättar för en van spårare att endast ett stort rovdjur kunnat avsätta dem.
– Titta här, säger Daniel och pekar på ett betydligt mindre spår som några meter går parallellt med vargspåret.
– Det där är spår efter en räv.
Varg är inte det enda rovdjuret som trivs i Långbogenreviret. Här finns förstås räv men också lodjur. Det råder dock ingen tvekan om vilket djur som är toppredatorn.
– Jag har hittat fem eller sex rävar som dödats av varg. Vargen dödar räv, men den äter inte upp den.
I Daniel Hellqvist arbete som besiktningsman ingår att besöka djurhållare som drabbats av vargangrepp. Det brukar inte vara omöjligt att avgöra vilket rovdjur som gått till angrepp på tamdjur.
– Om det är ett lodjur som varit framme brukar det bara vara ett bett i halsen på det döda djuret. När det är vargar som fällt ett tamdjur brukar det vara flera bett. Får man välja att bli dödad av en lo eller en varg, väljer man nog lo.
Hur länge har människor fruktat vargen?
Historiker skulle nog säga att människor började avsky vargen när vi övergick från att vara jägare och samlare till att bli bofasta jordbrukare – en utveckling som började för 10 000 år sedan. Vargen var ett gissel som rev boskapen.
I äldre tider i Sverige kallades vargen inte för varg – utan för ulv. Men det ordet var så laddat med skräck att det helst skulle undvikas. Istället började noanamnet varg användas – ett ord som egentligen betyder våldsverkare, dråpare eller strypare. Vargen kallades ibland för gråben, gråfot, tassen, skam, buse, gullfot eller gullegrå. Kärt barn har många namn. Men vargen var inget kärt barn.
Den som läser Henrik Ekmans bok "Vargen – den jagade jägaren" kommer sannolikt att bli förfärad över den uppfinningsrikedom som människor har visat i sin strävan att ta livet av så många vargar som möjligt – och helst utrota den helt.
Ett sätt var att leta upp varglyorna och döda alla valparna utom en som bands fast. Valpens jämmer lockade fram varghonan som då kunde skjutas. Under 1830-talet dödades 6 790 vargar i Sverige – eller i genomsnitt nästan 700 vargar per år.
Ekman återger ett citat som visar hur omfattande vargjakten var i Östergötland: "1836 togs vid Borkhults bruk i Östergötland 8 vargungar och honan skadesköts och dog sedan. I Åsbo socken i samma län fångades 7 vargungar i juni månad, då de väl vore något mer försigkomna. Inalles togos 1836 i Östergötland ej mindre än 27 vargungar, under det att 14 gamla sköts."
De sista två vargarna i Östergötland tycks ha dödats i slutet av 1860-talet.
Tillbaka till Vägsjön i vargreviret. Daniel Hellqvist hejdar stegen på sjöisen och spanar upp i luften. Där finns väl ändå inga vargar?
– Hör ni korpen?
Korpar, kungsörnar och havsörnar drar nytta av vargen. Förklaringen är enkel: de kadaver som vargen lämnar efter sig är mat för de stora fåglarna.
– Ibland kan man se flera korpar samtidigt. Då vet man att det kan finnas ett kadaver efter ett vargrivet djur i närheten.
Daniel Hellqvist har under sina år som vargspårare bara sett varg i Långbogenreviret en gång. Då satt han i sin bil.
Daniel Hellqvist har bråda dagar när snön lägger sig i vargreviret. Det är då det är lättast att inventera varg.
Några dagar efter vårt besök i vargreviret ringer jag upp Björn Ljunggren, som är regionansvarig för Svenska rovdjursföreningen – en förening som arbetar för att rovdjur ska kunna leva i livskraftiga stammar i naturen. Han har besökt Långbogenreviret åtskilliga gånger och var en av de första som kunde konstatera att en varghane och en vargtik bildat ett par.
– Vargar är skygga djur och är inte farliga för människor. Risken för att en människa ska bli skadad av en vild varg är i det allra närmaste noll skulle jag säga.
Björn Ljunggren, Svenska rovdjursföreningen.
Den som har hört talas om den så kallade Gysingevargen i Gästrikland kan möjligen ifrågasätta Björn Ljunggrens påstående. Vintern 1821 dödade denna varg nio människor och skadade ytterligare femton – de flesta var barn. När en varghona sköts i april samma år upphörde attackerna. Senare skulle det visa sig att Gysingevargen tidigare hade hållits i fångenskap.
Det senaste dödliga vargangreppet i Sverige skedde i Kolmårdens djurpark den 17 juni 2012, då en vargguide angreps i ett hägn. Vargarna hade även i det fallet hållits i fångenskap. Att hitta exempel på att vilda vargar dödat människor i Sverige är svårt, även om det finns anteckningar i kyrkböcker som tyder på att det kan ha förekommit.
Vargparet som etablerade sig i Långbogenreviret skulle snart visa sig bli framgångsrikt – i varje fall om man med framgångsrikt menar att paret fick valpar. Våren 2019 föddes minst sju valpar i reviret. Det kunde länsstyrelsen slå fast genom att låta dna-analysera spillning. Vargar är flocklevande djur och det är alfahanen och alfatiken som märker ut reviret, men även valpar lämnar förstås ifrån sig spillning.
– Det är ganska stora högar med spillning man hittar. Och de ligger ofta väl synliga på vägar. Vargen markerar revir på det sättet. Det är inte som hundar som ofta går undan, säger Daniel Hellqvist och fortsätter:
– Allt som är upphöjt i terrängen, som stenar och tuvor, ska de pissa på. Det är en signal till andra vargar att reviret är upptaget.
Att det är spillning från varg är en enkel sak för en van vargspårare att avgöra.
– Det är ofta väldigt mycket päls i spillningen och det är inte ovanlig att vi hittar benbitar.
Vargarna i Långbogenreviret tycks ha specialiserat sig på att jaga dovhjort. Reviret är egentligen ganska litet för att rymma en vargflock – länsstyrelsen räknar med att det omfattar omkring 20 000 hektar och utgår då från var spillning från alfahanen och alfahonan har hittats. Björn Ljunggren i Svenska rovdjursföreningen tror dock att reviret i själva verket är cirka 30 000 hektar stort.
– Men det är fortfarande ett litet revir. Ett normalstort vargrevir brukar vara 100 000 hektar. Jag tror att förklaringen till att reviret kan vara så litet är att det finns så gott om bytesdjur och då framför allt dovhjort, säger Björn Ljunggren.
Länsstyrelsen vet förvånansvärt mycket om vad som hände med åtminstone några av de sju valpar som föddes i reviret den första våren. Dna-teknik har visat sig vara användbar. Alla utom en tik verkar ha lämnat reviret.
Mia Kjällander är vilthandläggare på myndigheten och berättar att en hane från Långbogen rörde sig i Västra Götaland så sent som i februari. Den verkar ännu så länge vara ensam. En hona blev dödad av ett tåg i Örebro län i mars i fjol. En östgötsk varg, vars kön inte kunnat bestämmas, syntes senast i Nyköping i augusti förra året.
En av de sju första valparna – en tik – har gjort en spektakulär vandring och finns nu tillsammans med en hane i vid Linderödsåsen i Skåne, där paret nu tycks ha bildat det sydligaste vargreviret i landet.
Ett vargpar har etablerat ett revir i Skåne. En av vargarna är en tik från Långbogenreviret i Östergötland. Bilden togs den 24 februari av en inventeringskamera som länsstyrelsen i Skåne satt ut. Det är oklart om det är hanen eller tiken som fångades på bild.
Vargens återetablering i Östergötland har inte skett smärtfritt. Angrepp på får följdes av angrepp på nötdjur, vilket är ovanligt.
Den 11 juni förra året fattade länsstyrelsen beslut om skyddsjakt på en av vargarna i Långbogenreviret. Anledningen var att det på kort tid hade skett två angrepp på nötdjur.
Den 6 och 8 juli konstaterade myndighetens besiktningsmän att ytterligare angrepp på nötkreatur hade skett. Inga djur skadades, men nötdjuren sprängde staketet till betet och hittades flera kilometer därifrån.
Skyddsjakten gick dock inte som planerat. Leif Thomsen, som är länsordförande i Svenska jägareförbundet, var med om att organisera jakten. Han berättar hur det gick till när en varg till slut sköts i reviret på morgonen den 9 juli i fjol:
– Beslutet var utformat så att en vuxen varg i sällskap med valpar var fredad. Den här vargen kom alldeles ensam och var spårad ensam i fem kilometer. Det var helt okej att fälla den. När vi var framme och tittade på den så var alla experter som stod där överens om att det var en ung varg som inte haft några valpar.
Obduktionen skulle dock visa att det inte var en ung varg som hade skjutits. Det var alfatiken som hade fällts. Obduktionen visade dessutom att tiken hade fött en andra kull med valpar bara några månader tidigare.
– Hon hade fått valpar så pass tidigt att de hade slutat att dia. Det syntes ingenting på tiken att hon hade haft valpar, säger Leif Thomsen och fortsätter:
– I princip hade det varit omöjligt att utfärda några direktiv som gjorde att tiken skulle ha klarat sig. Det går inte. En årsvalp av hankön är större än sin mamma efter sex, sju, åtta månader. Det är omöjligt att se skillnad.
Leif Thomsen, Svenska jägareförbundet.
Enligt vilthandläggaren Mia Kjällander föddes minst fem valpar under våren 2020. En av valparna hittades död innan skyddsjakten började. Fyra valpar tros ha överlevt och finns nu antagligen kvar i reviret tillsammans med alfahanen och den kvarvarande tiken från den första kulle.
– Vi har spår från sex vargar under den pågående inventeringen, säger Daniel Hellqvist.
Den stora frågan är nu vad som ska hända med vargarna i reviret. En möjlighet är att alfahanen bildar ett nytt par med tiken – som alltså är hans egen avkomma med de risker för ökad inavel som det innebär. För att ta reda på det har Daniel letat efter blodspår.
– Om det är så att tiken har börjat löpa borde vi kunna hittade blodspår. Men ännu så länge har vi inte gjort det.
Det är lätt att föreställa sig att en van vargspårare som Daniel Hellqvist har sett vargar åtskilliga gånger i reviret. Men vargar är normalt skygga djur och undviker helst att gå nära människor. Faktum är att Daniel bara har sett varg en enda gång i reviret.
– Det kom upp en varg på vägen. Jag såg den på kanske 30, 40 meters håll. Jag började leta efter min kamera men när jag hunnit få upp den var vargen borta. Men det var i varje fall kul att få se den. Vargarna rör sig mest i gryning och skymning.
Daniel Hellqvist är säker på sin sak. Med hjälp av en linjal konstaterar han att vargspåret i snön är cirka tolv centimeter.
Daniel Hellqvist använder ett särskilt doftmedel för att få vargarna att stanna till framför de inventeringskameror som han placerat ut i reviret.
Inte heller den rovdjursintresserade Björn Ljunggren har sett någon varg i reviret trots sina många och återkommande besök.
– Jag har bara sett varg en gång och det var i Finland. Jag tycker att den som får se en varg borde vara glad och lycklig.
Alla är dock inte glada och lyckliga över vargens återkomst. Men till skillnad från i de mer etablerade varglänen i Mellansverige tycks det inte förekomma någon illegal vargjakt i Långbogenreviret.
– Vi har inte sett några tecken på att det förekommer tjuvjakt, säger Björn Ljunggren.
Det finns dock krafter som verkar för att det ska bli tillåtet att skjuta varg i länet och då inte bara i form av skyddsjakt utan även i form av licensjakt där myndigheter fastställer en kvot som får skjutas.
– Licensjakt begränsar populationen. Men sedan är det också så att när man jagar varg så lär de sig att hålla sig ifrån människor. Det har vi sett exempel på i Mellansverige att vargar kan bli närgångna om de inte blir jagade, säger Leif Thomsen på Svenska jägareförbundet.
Han får medhåll av Jonas Edlund. Han är ansvarig för skogs- och viltfrågor i LRF:s regionstyrelse i Östergötland.
– Det behöver bli licensjakt på varg i Östergötland. Vi har ju licensjakt på lodjur. När det sker angrepp är det väldigt krångligt att få skyddsjakt.
Jonas Edlund säger att det finns personer som bor i området som inte vågar låta sina barn gå till skolbussen av rädsla för varg.
– Det finns personer som har mött varg på nära håll, inom tio meter, och insett att den inte flyttar på sig. Då står man där med kanske en barnvagn och en hund i koppel. Det har inte varit några angrepp på människor. Men det har varit angrepp på får och, vilket är lite unikt, nötkreatur.
Leif Thomsen ser en risk för att länets jägare kommer att undvika att jaga i vargreviret. De fruktar att rovdjuret ska angripa deras jakthundar.
– Vargen ställer till bekymmer. Många eftersöksjägare med hund drar sig för att använda ställande hundar. Det innebär att eftersöken inte blir lika effektiva, om de ens görs.
Han sticker inte under stol med att vargar jagar samma byte som jägare.
– Vargar äter klövvilt i första hand. Det klövvilt som vi ska ha i frysboxen. Det är mat för oss. Det är klart att vargarna är konkurrenter.
Vid en pressträff som Nätverk för en trygg landsbygd i norra Östergötland bjöd in till i början av mars vittnade djurhållaren Veiné Andersson om att vargarna i reviret nyligen skrämt hans nötdjur.
– Två av kvigorna är fortfarande försvunna och de blev skrämda av varg 8 december förra året. De andra är upphittade på olika platser, men de drog iväg en och en halv mil. Sammanlagt har vi lagt ner 150 timmar på att åka omkring och leta, sade Veiné Andersson till Norrköpings Tidningars reporter.
Enligt Björn Ljunggren på Svenska rovdjursföreningen finns det dock knappast något kompakt motstånd mot vargen bland de människor som lever i området.
– När jag är ute i reviret brukar jag fråga folk som jag stöter på vad de tycker om vargen. Jag ställer frågan utan att jag själv har avslöjat min egen ståndpunkt. Hittills har jag inte stött på någon människa som är negativt inställd till vargen.
Det bästa sättet att förebygga angrepp på får är att sätta upp rovdjursavvisande stängsel – något som Svenska rovdjursföreningen kan hjälpa till med.
– Vargar hoppar inte över stängsel utan försöker krypa under. Därför är det viktigt att se till att det inte finns någon glipa nertill, säger Björn Ljunggren som menar att det i första hand är landets jägarorganisationer – och inte enskilda jägare – som ogillar varg.
– Visst finns det en risk att vargen angriper lösspringande hundar. Men det är en väldigt liten risk. Det är större risk att en hund blir påkörd av en bil i samband med jakt.
Leif Thomsen anser dock att risken för att jakthundar ska angripas av varg är reell.
– Potentiellt kan vargar vara farliga. Går man med sin hund i band i skogen är det större risk att vargen kommer och käkar upp hunden än att den angriper hundägaren. Men det kan vara nog så tråkigt att få sin hund uppäten.
Fråga är hur vanligt det är att hundar blir angripna av vargar i Långbogenreviret.
– Det har jag inga siffror på. Men längre norrut har det varit ett antal angrepp på hundar. Antalet incidenter har gått ner de senaste åren. Det största skälet är att man undviker att jaga med lös hund, säger Leif Thomsen.
Valparna som föddes i den första kullen har visat sig villiga att vandra långa sträckor för att hitta en partner och ett revir. Men ännu så länge finns det inga konkreta tecken på att det är på väg att bildas nya vargrevir i Östergötland. Björn Ljunggren säger att vargar skulle kunna bilda ett nytt revir i stort sett var som helst i länet.
– Efter människor och räv är vargen det kanske mest anpassningsbara djur som finns.
Leif Thomsen säger att det mycket väl kan bildas nya vargrevir i länet.
– Det har gjorts ett antal vargobservationer på andra ställen i Östergötland. Det är inga etablerade revir ännu, men man har observerat varg vid ett flertal ställen. Man har observerat varg söder om Linköping, och nere i Kinda, Ydre och Boxholm.
Vargspåraren Daniel Hellqvist har nästan gett upp hoppet om att vi ska hitta några färska spår av varg i närheten av Vägsjön. Han bestämmer sig dock för att ta en tur på en mindre skogsväg för att fortsätta leta. Under den korta period som marken täcks av snö använder Daniel sin pickup som rullande spaningsplattform.
– Det är inte särskilt effektivt att gå i skogen och leta efter vargspår. Från bilen täcker jag betydligt större arealer. Det är bäst att köra omkring på vägarna i nysnö innan någon annan bil har hunnit köra. Därför ger jag mig helst ut tidigt.
Faktum är att det är lättast att hitta vargspår innan det har ljusnat helt. Vargspåren är lätta att upptäcka i strålkastarnas sken.
Daniel, som även driver ett mindre lantbruk med djur, berättar att han har tidiga vanor. På vardagar brukar han kliva ur sängen klockan 03.30. På helgerna tar han sovmorgon till klockan 05.30.
Vi inser snart att vi inte kommer att hitta några färska spår av varg denna dag. Daniel ska vidare till en gård i Norrköpings kommun där det finns tecken på att lodjur har rört sig. Vi följer i bil efter vargspåraren i några mil så att han kan visa oss var de första tecken på att länet fått ett vargrevir hittades.
Till sist har vi hamnat vid Långbogen.
Ännu ligger isen på den långsmala och vackert belägna sjön.
Men vi ser inga vargspår.
Långbogen heter sjön på kommungränsen mellan Linköping och Finspång. Det var här som länsstyrelsen vid årsskiftet 2017/2018 kunde konstatera att två vargar bildat ett revir. I slutet av februari låg ännu isen på den långsmala sjö som gett vargreviret dess namn.