Plötsligt skäller hunden till, ett kort skall, och tittar uppfodrande på sin ägare. Ser du inte att jag inte kommer åt bollen under soffan? Hjälp mig! Ett annat kort skall kan betyda; hur tror du att jag ska kunna öppna altandörren själv? Öppna åt mig.
Det här är beteende som många hundägare känner igen och det är just detta, benägenheten att be om hjälp, som verkligen skiljer en hund från en varg. Men varför hundar gör så och varför det är skillnad mellan viljan att be om hjälp mellan olika hundar – även inom samma ras – det har varit oklart. Fram till nu.
Hunden är verkligen en trogen kamrat till människan. Man vet via historiska fynd att hund och människa vandrat sida vid sida i åtminstone 15 000 år och under tiden har hunden utvecklat en unik förmåga att samarbeta med människor. Varför det har blivit så har det forskats på och forskare har tidigare sett att hormonet oxytocin kan spela en roll. Nu verkar Per Jensen, professor i etologi vid Linköpings universitet, och hans forskargrupp vara en mer heltäckande förklaring på spåren.
– Vad vi har funderat på är om det kan finnas genetiska olikheter i hur känsliga hundar är för oxytocin och om det kan förklara variationen mellan olika hundar. I slutänden vill vi förstå hur det kan ha gått till när hunden blev hund, från tiden de var vargar, säger Per Jensen.
Den idé hans forskargrupp arbetade efter var om det fanns skillnader i arvsmassan som avgjorde hur mottaglig en hund är för hormonet oxytocin.
Hormonerna, som seglar omkring i blodet måste hitta stället – en recepetor – där det kan göra verkan. Men det finns fler än en variant av receptorn, även inom samma ras kan det skilja sig.
För att ta reda vilken variant varje hund hade samlade forskarna in dna för alla hundarna i testet. Själva testet gick ut på att låta hunden öppna ett lock på egen hand för att komma åt godis. Efter det skruvades locket på och man tog tid på hur lång tid det dröjde innan hunden vände sig till sin ägare för hjälp. Före försöket sprejades hunden med lite oxytocin och som jämförelse – vid ett annat testtillfälle – med neutralt saltvatten. Vad forskarna såg var att hundar som hade en särskilt variant av oxytocinreceptor reagerade starkare och sökte sin ägares hjälp snabbare om de fått oxytocinsprej jämfört med när de fått en saltvattendusch.
Men att dra slutsatsen att de hundar som inte är så samarbetsvilliga nog har "fel" receptorer och därmed är "hopplösa fall" varnar Per Jensen för.
– Man ska vara försiktigt med att översätta det här till något annat än det vi mätt. Vi har intresserat oss för tendensen att be om hjälp. Det behöver inte ha något samband med hur bra hunden är på att lära sig saker.
Enligt Per Jensen har den genetiska variationen mätbara effekter, men effekterna är inte jättestarka.
– Det finns massor av andra olika saker som påverkar. Viktig är hur hunden uppfostras och tränas och vilka erfarenheter den har. Men den genetiska variationen sätter ändå upp gränser för hur mycket man kan påverka med träning.
Vad ska ni ha forskningsresultaten till?
– Vi vet lite mer i dag om hur förändringen från varg till hund gick till. Att det här med genetisk variation har varit något människor avlat på, utan att veta att det var det man gjorde.
Tillämpningen av forskningen skulle kunna användas också för att hitta orsaker till funktionsvariationer som exempelvis autism hos människor. Även om det ligger i framtiden.
– Vissa hundar som inte tar kontakt med människor beter sig autismliknande, och vi tänker att man kan använda hundarna som någon slags modeller för mänskliga funktionsstörningar i socialt beteende. Där är vi verkligen inte än, men det är en möjlig tillämpning vi ser framöver.