– 28, 29, 30. Hörni, det är rekord i dag!, ropar Eva Gustavsson, en av stavgångsledarna i Friluftsfrämjandet Åby/Jursla, efter inräkningen utanför Åby arena.
Snart samlar sig gänget, som anslutit från olika håll, för att samåka till platsen för starten på dagens rutt.
– I dag ska vi till Korpklint, berättar Inger Rosen-Wronka, som tillsammans med Eva leder gruppen.
Inger tar täten i ledet när de kliver in i Kolmårdsskogen och bryter tystnaden med skratt och samtal om allt mellan himmel och jord.
– Det här är jätteviktigt för mig. Det är socialt och man hinner prata med andra, säger Ann-Kristin Rosling, som deltagit aktivt i många år.
I år firar gruppen tio år. I ur och skur har man omkring 15 gånger per termin gett sig ut varje torsdag.
– En gång vid ösregn var det nära på att inte bli av. Då var vi fyra stycken, men vi gick, säger Inger samtidigt som hon leder gruppen genom en inledningsvis tuff terräng och fortsätter:
– Jag har krympt sedan vi började gå, så min man fick korta mina stavar fem centimeter. Nu passar de bättre.
– Mot kaffet!, hör man Eva peppa gruppen från håll. Hon har tagit plats längst bak för att försäkra sig om att alla hänger med.
– Vi längst fram brukar loopa när några hamnar efter för att ge dem en skjuts, men det behövs nog inte i dag, säger Inger.
Både Inger och Eva har en lång historia av att vistas i naturen. Som kollegor på Jurslaskolan föddes idén om att starta en stavgångsgrupp när de gick i pension. I gruppen finns i dag flera personer som kan leda. Britt Wiesner som är gammal scoutledare har ryckt in under hösten, då Eva på grund av hälsporre haft svårt att gå. Och gruppen fortsätter växa.
– Först sade vi att tio var max, sedan 15 och så vidare. Alla brukar inte vara med varje gång, idag är vi ovanligt många, säger Eva.
– En del ramlar och bryter sig och är borta ett tag men sen kommer de igen, det håller gruppens storlek nere.
Har ni haft några olyckor?
– Nej, inte mer än att Britt vrickade foten vid ett tillfälle. Men inget allvarligt.
Gruppen är samstämmig. Det är tryggare att gå i grupp, än att ge sig ut i skogen ensam.
– Men man får vara på sin vakt, säger Ann-Kristin Rosling, innan vi i nästa stund möts av en magnifik utsikt och hon frågande vänder sig till personen bredvid:
– Är det fika nu? Det kan vi förtjäna.
Uppe på Korpklint intas kaffe och kaka. Utsikten över Bråviken är förtrollande och nog tycks kaffet smaka extra gott här. Men fikat är inte allt.
– Det är helheten, säger Inger Schlyter som är här tillsammans med sin man.
– Det är en chans att vidga vyerna. Ledarna är otroligt kunniga – i både natur och kulturhistoria, säger Frans Schlyter.
Majoriteten av gruppen utgörs av kvinnor och åldern bland deltagarna varierar. Äldst är Gun Andersson, 82 år. Hon planerar att fortsätta så länge hon orkar.
Känner du dig som 82?
– Nej, det gör jag inte.
Det blir en snabb kaffepaus, till lunch måste gruppen vara tillbaka vid sina bilar.
– Se, nu stannar Inger där framme. Nu är vi vilse, säger Eva och skrattar till.
– Det händer att vi går lite vilse ibland, men sen hamnar vi rätt.
En stavgångstur brukar ligga på allt mellan 5–10 kilometer. I dag landar man på 5,2 kilometer. Det är tydligt att den inledningsvis tuffa terrängen gör att det känns i deltagarnas ben – men det verkar inte vara något som bekommer.
– Skogen har en läkande kraft, säger Britt Wiesner.