Det är vardagskväll i augusti. På ett avlångt bord i furu står koppar, termos och tepåsar framdukade. Längs med ena bordsänden sitter sju kvinnor. De är i olika åldrar och lever i olika städer men har kommit hit av samma anledning: vid någon tidpunkt har de nått en botten i sitt missbruk, och insett att de måste bryta med tidigare liv.
Just i kväll är mötet endast för kvinnor. När det öppnas sluter flera av dem ögonen.
– Är det någon som är här för första gången?
En kvinna vid kortändan lyfter handen, på samma gång självklart som tvekande. De andra kvinnorna applåderar, "välkommen hit". En vit bricka passeras runt mellan dem för att till sist landa hos kvinnan. Den markerar att hon är på sitt första möte.
Organisationen Anonyma narkomaner (NA) vänder sig till den som har ett beroende. Det som krävs för medlemskap är en vilja att sluta. Eftersom man inte för medlemsregister finns det ingen uppgift om hur stor organisationen är i Sverige, men i Östergötland hålls ett tjugotal möten varje vecka.
– Jag var 14 år första gången jag gick på ett möte, men det är ett stort ålderspann på medlemmarna. Vissa blir medtagna av bekanta medan någon annan som kommer hit är LVU-placerad eller har hittat hit via behandlingshem eller annan institution, berättar en medlem.
Det övergripande syftet är att stötta varandra att leva i drogfrihet. På möten förs budskapet vidare genom att medlemmar delar berättelser om livet som beroende. Som alltid när det finns en ny medlem på ett möte delas den här kvällen framförallt berättelser om hur kvinnorna hittade in i organisationen. Flera av dem vittnar om parallella liv; ett där droger använts liksom i smyg och ett annat som socialt acceptabel ute i världen, en fasad som blivit allt svårare att bära upp för att till sist krackelera helt. En av kvinnorna läser några sidor ur Anonyma narkomaners litteratur.
– "Det enda sättet att undvika att återgå till aktivt beroende är att inte ta den där första drogen. Om du är som vi, vet du att en är för mycket och tusen aldrig nog".
Inom organisationen jobbar man utifrån ett tolvstegsprogram. En del i programmet är att gå på möten, en annan att ha en sponsor, det vill säga en slags mentor som utmanar och hjälper. Att göra service är ytterligare ett av stegen, som går ut på att göra något som bidrar till att NA finns i morgon. Det kan till exempel vara att hålla i ett möte eller att svara på det telefonnummer dit personer som vill ha hjälp att ta sig ur ett beroende kan ringa.
– Det finns också en stegarbetsguide som hjälper till att kartlägga ens liv och skapa en tro på framtiden. För mig har det handlat om att kartlägga rädslor och hur jag har skadat mig och andra i mitt missbruk. Vi inom NA är inte professionella, utan uppmuntrar att ta hjälp utifrån också om man behöver. För att bli en del av samhället kan man behöva ta hjälp av samhället.
Utanför fönstret har det börjat skymma. Kvinnorna har gått varvet runt, delat berättelser om missbrukande föräldrar, våldsamma partners och den första kontakten med droger. När mötet är slut dröjer sig några av dem kvar.
– För många beroende handlar det inte om man tar droger på fest och blir en annan, för mig var det som att jag blev mig själv på amfetaminet. Jag vill bara att du ska förstå det.