Det är en morgon mitt i arbetsveckan och Migrationsverket har precis öppnat receptionen i lokalerna på Slottsgatan i Norrköping. Tolken Luba hjälper en grupp flyktingar – som alla är släkt med varandra – från Kiev och Charkiv. De kom nyligen till Jönköping via Warszawa i Polen.
– Min erfarenhet är att det kom fler flyktingar förra veckan än vad som kommer hit i dag. Varför? Kanske för att de kan fylla i blanketterna på Migrationsverkets hemsida.
Vad vill de veta?
– De är nyfikna på hur processen går till, om de får hjälp och om det finns jobb i Sverige.
Har du någon uppfattning om hur människorna haft det?
– Nej, man pratar inte så mycket om det. En del mår bra, andra mår sämre. Jag har själv fem personer hemma från Ukraina och de mår okej nu. Vi försöker hjälpa dem så gott vi kan. De har bara kläderna på kroppen och bilen de färdades hit i. Pengar fick de heller inte med sig.
Ser du en risk med att kriget blir långvarigt?
– Det kan jag inte svara på. Många flyktingar stannar i Polen under några veckor för att sedan försöka åka vidare, berättar Luba.
Hennes roll som tolk går ut på att hjälpa till med översättningen. Övriga frågor hänvisar hon vänligt men bestämt till Migrationsverket.
– Men visst lugnar vi oroliga människor innan de kanske blir aggressiva för att de inte får besked. Vi försöker förklara att det kommer att bli bra. När kriget är slut får man åka hem till Ukraina igen. Tiden i Sverige får inte bli som att sitta i fängelse, utvecklar Luba.