Under våren 2019 fick regiondirektören Krister Björkegren ett politiskt uppdrag att se över sjukvårdens organisation. Det var dags att “vända på varje sten” och göra om allt från början. Ledningen behövde bli tydligare, sjukvården skulle bli effektivare och rätt personal skulle finnas där den behövs som mest. Dessutom skulle administrationen flytta närmare sjukvården. Bakgrunden var de stora underskotten, bristen på sjuksköterskor och vårdplatser samt otillräcklig operationskapacitet.
Högst ansvariga chefer för alltihop är Jessica Frisk, tidigare vårddirektör på Vrinnevisjukhuset i Norrköping och Ninnie Borendal Wodlin, tidigare vårddirektör på Universitetssjukhuset som även ansvarar för viss verksamhet i Motala. Titlarna är desamma men nu har de tydligare mandat. I deras tidigare roll har de varit mer rådgivande i ledningsgrupperna.
– Tidigare arbetade man i lite av stuprörstänk på centrumen, berättar Ninnie Borendal Wodlin. Centrumen finns kvar i nya organisationen även om all sjukvård ingår i en hälso- och sjukvårdsenhet. Nu har vi Regiondirektören som närmaste chef, centrumcheferna har oss, och vi ansvarar för verksamheten tillsammans.
Vilka är de då? Ninnie Borendal Wodlin är 57 år, i grunden gynekolog och obstetriker, forskarutbildad och har jobbat i regionen i 25 år och bor i Linköping. Innan hon klev på uppdraget som vårddirektör var hon verksamhetschef på Kvinnokliniken på US. Jessica Frisk, är 48 år, överläkare i kirurgi och forskarutbildad, bor i Norrköping, och har tidigare varit både verksamhetschef och biträdande verksamhetschef på kirurgiska kliniken på Vrinnevisjukhuset under nio år. I januari 2019 började hon som vårddirektör på Vrinnevi som stått utan sedan våren 2017.
– Vi har en bakgrund från golvet nära medarbetare och patienter. Det är en fördel att vi förstår verksamheten i grunden, säger Ninnie.
– Man är fortfarande en del av verksamheten, vi har aldrig klivit ur den, tillägger Jessica.
De är noga med att påpeka att deras ansvar inte är uppdelat geografiskt trots att de sitter i varsin länsdel. Deras vision – och uppdrag – är att länets fyra sjukhus samt kliniker och personal ska se hälso- och sjukvården som ett sjukvårdssystem, likt en koncern.
– Det är nödvändigt att hela hälso- och sjukvården jobbar mer tillsammans och över gränserna för att klara sitt uppdrag och stå starka i framtiden, det gäller även forskning och utveckling, säger Ninnie.
Har man inte sett det som ett system?
– Vi kan bli mycket bättre på det på våra sjukhus, vårdcentraler och enheter. Vi måste också bli bättre på att lyfta fram det som sjukhusen är bäst på så att vi alla kan känna stolthet för det vi gör, säger Jessica.
– Men samarbete handlar absolut inte bara om att flytta patienter mellan sjukhusen, tillägger hon. En del uppdrag kanske också bör flyttas för att finnas så det bäst gagnar patienterna.
Kommer ni flytta på personal?
– Det är inte meningen att personer ska flyttas men man kan bjuda in och fråga vad man är intresserad av, säger Ninnie och drar paralleller till kvinnoklinikerna som har en bättre bemanningssituation och är oberoende av hyrpersonal efter att ha ökat utbytet och samverkan mellan klinikerna.
– Läkare fick ett utbyte mellan sjukhusen, läkare från US fick fördjupa sig i vissa områden på Vrinnevisjukhuset. Och läkare från Norrköping fick till exempel möjligheter till forskning och specialisering inom vissa medicinska områden på US.
Genom att ge personal en bredare kompetens vill de säkra upp en sjukvård som kräver att man hjälps åt att ta hand om utlokaliserade patienter som flyttas till andra avdelningar.
Att rekrytera personal till tjänster där den behövs bäst är ett måste för att stärka bemanningen så att östgötarna kan få vård i rätt tid, enligt Ninnie Borendal Wodlin som vill se mer individuella lösningar för medarbetare.
– Då kan man vara förälder och ändå jobba väldigt hårt och tycka att det är roligt, och få ihop ”livspusslet”.
Deras uppdrag är att rigga vården för många år framåt. Antalet yrkesamma är färre än dem som behöver vård och omsorg – så kommer det vara för de flesta sektorer inklusive sjukvården fram till slutet av 2030-talet enligt prognoserna.
– Därför behöver vi börja jobba och utbilda annorlunda, både på sjukhusen, i primärvården och kommunerna. Och jobba mer förebyggande med hälsa, säger Jessica Frisk.
