Utmärkelsen delas ut av LRF och Östra Nötköttsproducenterna och de bönder som nomineras bedöms enligt ett antal förutbestämda kriterier. I år var det alltså Christopher Danielsson och Emilia Södling som drog det längsta strået och vann i Östergötland. Det innebär också att de representerar länet i riksfinalen senare i år.
– Jag blev chockad när jag fick samtalet, säger Christopher som inte visste om att han var nominerad.
– Men det känns kul att vi har gjort något bra.
För att ta sig till Lilla Rimmö utgår man från Stäk på Vikbolandet, men öarna som djuren betar hör till Sankt Anna skärgård och Christopher och Emilia och deras två barn, bor i Söderköping. De har inga släktband till gården utan arrenderar marken av Jörgen Wastesson som bor på ön.
– Jag kom hit på heltid 2014. Jag äger djuren, maskinerna och företaget, säger Christopher.
Jörgen Wastesson som tidigare drev gården är till stor hjälp och de samarbetar mycket.
– Jag brukar säga att han är min privata lärare, han är uppvuxen här och kan allt. Jag tror det är bra med en gammal och en ny, så vi blandar erfarenhet med nya idéer.
Efter en kort båttur är vi framme på Lilla Rimmö och uppe på berget tronar ett stort gult hus. Direkt nedanför huset ligger en gigantisk tjur, och några kor och kalvar står och betar innanför ett provisoriskt elstängsel. De var på rymmen i natt, berättar Christopher, och har därför fått en tillfällig hage.
– Det är bra för då slipper man klippa gräset, säger Emilia.
Utspridda på öarna runt om finns betydligt fler kor och kalvar, som flyttas med en eller två veckors mellanrum till nya beten. Christoffer uppskattar att de totalt betar mellan 30 och 40 öar. Två grupper djur går på två stora öar hela sommarhalvåret, medan tre grupper flyttas runt.
– Det är bra att flytta dem ofta för då blir de vana och lätta att flytta. Vi behöver inte mota på dem på pråmen utan när vi fäller ner lämmen så springer djuren på.
Utöver flyttandet av djur på sommaren ska det också skördas ensilage för att säkra fodertillgången i vinter.
– Vi försöker vara 100 procent självförsörjande och allt är producerat på öar. Jag vill visa att det går, säger Christopher.
Blir det inte väldigt mycket jobb med transporter av maskiner mellan öar?
– Det är klart att det blir ett extra moment, men om man planerar så går det ihop sig.
Han har också lagt ned mycket arbete på att restaurera naturbetesmarker i skärgården.
– Det är gamla igenväxta beten som det en gång i tiden gått djur på. De kanske hade fem, tio kor på en ö och så kom en ny generation som inte ville ta över.
Nu ser Christopher ett behov av betesmarken och kan också söka bidrag från länsstyrelsen för restaureringen.
– Man ska först röja och sen underhålla det i minst fem år innan det är slutbesiktning. Jag gör en restaurering om året. Det är min vintersyssla egentligen.
Utöver att det finns ekonomiska intressen tycker han också att restaureringen är bra för att hålla markerna öppna och gynna den biologiska mångfalden.
– Det är kul för de som turistar att det är betat. Sen ser man ju att blommorna gynnas. Inte för jag bryr mig så mycket om blommor, men jag har sett att Adam och Eva har börjat växa upp och de är ju väldigt sällsynta.
Vad är det bästa med att leva så här?
– Friheten. Och att ingen dag är den andra lik.