Sjöräddningssällskapet (SSRS) bogserar båten till hamn efter olyckan.
– Man kan bara leka med tanken på om vi hade haft dörren intill akterruffen öppen, då hade eldslågorna inte tryckts bort av dörren och i stället blåst rakt ut på oss som en eldkastare, säger Mathias Stern.
Den 21 juli var för Mathias Stern och Lena Almne den första dagen på en planerad semestervecka.
Morgonhimlen är hög ovanför hemmahamnen i Bråxvik och inne i förruffen kan Mathias Sterns barnbarn – tre och sju år gamla – se på sin Ipad att lunchtimmen kommer bli 23 grader varm.
Dagen spenderas med bad, grillning och skratt på yttre Olsöarna innan det är tid för att ta kurs mot fastlandet.
– Vi skulle åka in till Tyrislöt och lämna av mina barnbarn till sin mamma när vi i fjorton–femton knops fart går ut genom Olsösundet och det smäller, säger Mathias Stern.
Lena Almne förtydligar hur barnen vid tillfället ligger i förruffen, att Mathias Stern står körandes i båtens mitt och hur hon befinner sig mellan honom och akterruffen i ögonblicket explosionen går av.
– Jag stod ju närmast när det smäller så jag får dörren på mig av tryckvågen, säger hon varefter Mathias Stern fortsätter med beskrivningen.
– Den blir bortsprängd så hela gångjärnslisten skjuts bort. Luckan ovanför akterruffen blir också bortsprängd och landar 20 centimeter bakom mig på kapellet. Samtliga rutor i aktern är bortbrända och allt som är vid motorn är det bara sopor kvar av.
Hittills vet ingen vad som faktiskt föranledde olyckan, fastän spekulationerna pekar på ett bensinläckage som antändes och brann av i en bränsleexplosion.
Efteråt är stämningen omtöcknad. Lena Almne tror att hon reser sig upp och varnar för att det brinner medan hon rör sig mot barnen i fören.
Båda är mirakulöst nog oskadda utan en skråma.
– Jag hann tänka: Jag hoppar i med dem i sjön och simmar i land, minns Lena Almne.
I stället lyfter hon upp barnen på fördäck samtidigt som Mathias Stern hastigt fattar en brandsläckare och rör sig mot det brinnande motorutrymmet.
– Därinne är det så pass mycket rök att jag blir desorienterad och får gå på deras röster för att hitta ut.
Efter att lågorna är släckta konstaterar han att båten inte tar in vatten. Han greppar tag i ett ankare och klättrar upp på fördäck till dem andra och ringer sjöräddningen.
Nu är båten uppankrad i fören mitt i sundets farled. Längst fram på fördäck sitter de vuxna och tröstar flickorna – längst back i aktern ryker det förfarande om det nysläckta utrymmet.
Om 30 minuter kommer sjöräddningen. När de båda ser tillbaka på händelsen är det många minnen och känslor som väcks. Dels den skärrande insikten något långt värre hade kunnat hända. Dels den krassa åminnelsen av att deras nödställda situation inte var tillräckligt för att få de flesta förbipasserande att stanna upp.
– Bara en av tio båtar som passerar svänger upp och frågar hur det är, resten kör bara förbi.
När sjöräddningen möter dem är det med lättnad.
– Det är ett udda larm, en båtexplosion är ingen vardagshändelse direkt, säger Jim Karlsson från SSRS och tillägger:
– I det här fallet har de haft extremt tur att de inte skadade sig värre, eftersom de stod på rätt ställe och inte vid explosionen.
Ombord på sjöräddningssällskapets båt får Mathias Stern syrgas medan Lena Almne blir omplåstrad efter att ha fått dörren skjuten på sig. Barnen hade änglavakt och kom undan helt oskadda.
Även efter olyckan har barnbarnen klarat sig från mardrömmar och deras säkerhetskrav har förblivit rimliga.
– Vad de spontant sagt är att om de ska åka igen måste det vara i en båt som inte exploderar, säger Lena Almne som berättar att vidden av vad som kunnat hända först hann ikapp henne efter några dagar.
Två dagar senare var vi vid båten kom några fram och frågade vad som hade hänt. Då brast det – då landade det för mig att vi hade kunnat strukit med.
Trots det berättar hon att de båda redan går i köptankar.
– Vi är överens om att vi vill och kommer köpa en båt, sedan vet man inte hur man reagerar när man ska gå på för första gången.
Mathias Stern poängterar att han kommer vara mycket noggrann vid nästa båtaffär, men att viss risk aldrig går att undkomma.
Framförallt allt tar han med sig en svårmätt respekt och tacksamhet till dem han själv kallar havets hjältar.
– Jag tog ett beslut att oavsett om jag har båt eller ej fortsätta att betala Sjöräddningssällskapet årligen, för andras skull och inte bara min egen.