Tord Carlsson, eller Torda som alla i byn - inklusive han själv - kallar honom, har precis ätit upp två skogaholmsmackor med leverpastej. Han häller upp kolsvart kaffe från den avslagna bryggaren och stoppar in koppen i mikrovågsugnen. Genom de spröjsade fönstren bryts majsolens strålar. Lyser in i ett rum som fungerar som både kök och kontor. Och lager. Och charkdisk.
– Just det, vill ni också ha kaffe förresten?, säger han till Correns reportrar och ställer in två koppar till i micron.
Vi befinner oss i Önnebo lanthandel som har en total butiksyta på 60 kvadratmeter. Här får de färgstarka förpackningarna inte bara konkurrera om kundernas uppmärksamhet utan också om utrymmet på hyllorna. Idealmakaroner trängs med papperstallrikar, tacochips med Oboy-refill. Vill invånarna ha någon produkt från frysarna ute på lagret, de som inte får plats inne i butiken, får de be personalen att hämta. Personalen förresten, det är för det mesta Torda. Hans fru Marlene, eller Marre som alla i byn - inklusive hon själv - kallar henne, brukar stå i kassan under kortare stunder när han själv kör ut varor på måndagar och onsdagar. Men senaste utkörningen gick bara till en enda kund så det tog inte särskilt lång tid.
Ibland hjälper också Marres systers barn till i butiken, om det skulle behövas. Men för det mesta är det Torda som står bakom kassan, packar upp nya varor, delar ut paket, räknar dagskassan och svarar så gott han kan på kundernas frågor. Han trivs med att göra det mesta själv, att vara sin egen lyckas smed. Nyligen beslutade han att lämna varumärket Handlarn, Axfoods småbutikskoncept, för att kunna driva butiken helt självständigt.
– Den främsta anledningen var deras kampanjer som man var tvungen att ha. Det var ofta varor som skulle vara på kampanj som inte funkar här. Här vill kunderna ha det vanliga sortimentet, det man känner igen. Man är inte så mycket för nymodigheter, säger han med ett snett leende.
– Dessutom sparar jag 2500 kronor i månaden som jag annars behövde betala till dem. Jag får ändå ta del av Axfoods avtal fortfarande.
För 13 år sedan sade Torda upp sig från sitt arbete som materialansvarig på Ericsson i Linköping och tog över den lilla butiken i Önnebo. Orten där han är född och uppvuxen. Orten där han fann kärleken i Marre för många år sedan. Orten som betyder så mycket för honom. Han pekar ut genom kontorets fönster, blickar upp mot vägen. Visar i vilken riktning familjens hus ligger.
– Det är bara 80 meter mellan butiken och huset.
Smidigt, med tanke på hur mycket arbete det blivit för Torda genom åren. Åtminstone 60 timmar i veckan lägger han ner här.
Det närmast lyser i Tordas ögon när han pratar om sin hembygd Önnebo. Han berättar om ett stort engagemang bland de som bor här - om fotbollsklubben och byalaget. Om hur man lyckats få dit kändisar som Bosse bildoktorn till pubkvällar i festlokalen Kulladal.
Men hur mycket solen än skiner in genom de gamla fönstren finns där också orosmoln på himlen. För de senaste månaderna har varit kärva hos Önnebo lanthandel. Butiken har aldrig varit en kassako, men pandemin innebar trots allt en rejäl ökning i omsättningen. När restriktionerna försvann i februari gjorde en del av kunderna detsamma.
– Jag tror inte att jag kommer kunna hålla på med det här i hela mitt yrkesliv, så länge kommer det inte att kunna vara tillräckligt lönsamt. Men jag ska kämpa på, så länge det går.
Han väger orden varsamt när han pratar om oron. Vill inte att någon på orten ska tycka att han klagar. Men den är trots allt ett faktum, oron. Gröna siffror i bokslutet är en omöjlighet när kunderna kommer in och bara köper två paket jäst.
– Jag har full förståelse för att många kommer hit för att komplementhandla, men det är nog lite lätt att ta den här butik för given. Man räknar med att den ska finnas och att vi ska ha ett bra utbud, men för att det ska fungera så måste man faktiskt också handla här.
Torda har levt hela sitt liv i Önnebo. Sett gamla försvinna och barn växa upp. Sett människor som längtat bort och flyttat, sett andra rota sig i det lilla samhället.
– Personer som flyttar hit känner nog inte samma anknytning till byn som de som fötts och vuxit upp här. Det är ju helt naturligt men det innebär att man inte heller känner att man behöver stötta det lokala på samma sätt. Samtidigt flyttar folk härifrån, andra går bort. Jag tappar trogna kunder och får personer som handlar mer sporadiskt.
Vad får dig att fortsätta då?
– Just i dag vet jag faktiskt inte. För att jag behöver ha ett arbete antar jag.
Andrea Karlsson skrattar nästan till av sitt eget svar och tillägger sedan att hon gillar sina kunder och sitt arbete. Men hon längtar till semestern nu, räknar ner. De senaste månaderna har stressen stegrat i takt med att omsättningen i hennes butik sjunkit.
Vi befinner oss två mil från Önnebo, närmare bestämt hos Handlar´n i Nykil där butiksägaren Andrea Karlsson är i färd med att visa upp den nya bake off-ugnen i bakre delen av lokalen för två okunniga reportrar.
De mörka molnen tornar upp sig även här, och några av Andreas svar är i stort sett identiska med Tordas. Ett uppsving under pandemin, en kraftig nedgång under senvintern och våren. En förhoppning om att sommaren ska ge klirr i kassan. Men där Torda tassar på tå skräder Andrea inte orden:
– Fortsätter det som nu så kommer det inte dröja särskilt länge innan vi får stänga. Det är ohållbart. Jag blir faktiskt förbannad när folk bara kommer in och hämtar paket och aldrig köper någonting. Ibland har jag bara lust att säga: “Jaha, vill du kanske handla någonting också?”.
För några månader sedan skrev hon ett inlägg på Facebook, talade klarspråk med sina kunder. Inlägget inleddes enligt följande:
“Om ni vill ha kvar eran butik med alla ombudstjänster så räcker det inte med bara ersättningen för era paket, ni får gärna handla också.”
– Jag visste det väl redan innan, men det där inlägget ledde mest till att de som redan handlar allt här handlade ännu mer. Det var ju egentligen inte dem jag ville åt.
Handlar´n i Nykil och Önnebo lanthandel är två av de 30-tal småbutiker i länet som Region Östergötland anser vara extra prioriterade. Genom ett så kallat regionalt serviceprogram har de därför möjlighet att få ekonomiskt stöd i form av servicebidrag, driftstöd och investeringsbidrag. Genom deras respektive kommuner får de också ett så kallat hemsändningsbidrag, som gör det möjligt att leverera varor till personer i trakten som är över 70 år.
För Andrea är stöden helt nödvändiga för att hennes verksamhet ska gå runt. Hon förstod, när hon tog över butiken för tre år sedan, att det inte skulle bli några sötebrödsdagar framöver. Hon har drivit företag förut och vet att det krävs mycket och hårt arbete. Men tolvtimmarsdagar och sjudagarsveckor med jobb, jobb, jobb har slitit på henne. Då är det inte alltid enkelt att bjuda på ett leende när en kund kommer in och köper en banan.
– Betalar de dessutom med kort så kostar det pengar för mig. Då är det billigare att jag ger bort den där bananen.
En kompressor till en av de gamla kylarna i butiken drar plötsligt igång och sprider ett högljutt dån över hela lokalen. Andrea höjer vant rösten och lyckas överrösta mullret. Hon är pratglad. Berättar om veteranbilsträffar och traktorrallyn i bygden, om roliga och kufiga kunder. Om sitt behov av att få vara privat ibland. Det är därför hon inte bor i Nykil, utan några kilometer utanför, säger hon.
Är du något av en kändis här?
– Ja, så blir det ju. Min son lånade min bil en gång och åkte genom Nykil. När han kom hem sa han “herregud, jag fick ju vinka hela tiden.” Alla känner igen bilen.
Vad är egentligen en liten butik på landsbygden? Är den bara just det - en butik - eller är den i själva verket något mer? Något viktigare?
Inger Karlsson, flyttade till Åtvidaberg en gång. Gav det en ärlig chans, men kände sig aldrig riktigt hemma. Så efter några år flyttade hon hem igen. Till Grebo. Orten där hon föddes och orten där hon hoppas få bo kvar i så länge hon lever. Här kan hon alla gatunamn och vet vem som bor var. Hon har handlat i ortens enda butik i hela sitt liv. Sett hur utbudet på hyllorna förändrats, sett mattrender komma och gå. För henne är butiken en trygghet, en fast punkt i tillvaron. En plats där personerna bakom kassan, just i dag Lotta Ackerhus, vet vem hon är och som mer än gärna talar en liten stund med henne.
– Jag tror att det där är cellofan, och inte omslagspapper. Kom här så ska jag visa dig så det blir rätt, säger Lotta när Inger kommer gående med en röd korg i ena handen och en genomskinlig rulle i den andra.
– Jaha du, det var bra att du sa, svarar Ingrid och tillsammans går de tillbaka genom butiken.
– Ingrid är en av våra mest frekventa stamkunder, berättar kollegan tillika butiksägaren Victoria Ericsson.
Det är hon och den tredje kollegan Patrik Ackerhus som tog över butiken med det lite ovanliga namnet Pepparkvarnen för två år sedan. Trojkan sköter ruljansen i butiken, tätt sammankopplade av kärlek till bygden. De är, som de själva säger, uppväxta och inbitna här.
– Det är nog lite speciellt här i Grebo. Det är ett bra ställe, man håller ihop och hjälps åt.
Victoria och Patrik förstod redan när de tog över butiken att det inte var en pengamaskin på något sätt. Men det är inte heller det som är deras driv. Victoria är den som på ett krasst och rakt sätt förklarar tydligast:
– Butiken har alltid funnits här och den ska fortsätta finnas här. Så enkelt är det.
En gul triss-flagga utanför entrén rör sig sömnigt, liksom motvilligt i den svaga vinden. Kvällstidningarnas gula löpsedlar lyser i skarp kontrast mot den faluröda väggen på vilken de satts upp.
En äldre man i flanellskjorta och gubbkeps stannar till på sin väg in i affären och scannar snabbt av löpsedlarna. Feta bokstäver om kriget i Ukraina och det senaste kändisskvallret slåss om utrymmet. Den stora världen känns avlägsen här, bland cykelställ och blomjordssäckar.
Vid kassan står en stor pumptermos med kaffe. Blir du igenkänd av personalen är kaffet gratis. Om inte får du betala.
– Butiken är en mötesplats för bygden. Det är hit man går för att vara lite social, för att få veta vad som händer i området, säger Patrik samtidigt som han visar upp puben i det gamla husets källare.
Till nästa sommar kommer det anordnas pubkvällar här för alla som vill komma. En garagedörr leder ut till affärens baksida där bänkar satts upp på en träaltan. I ena hörnet tornar en hemmasnickrad scen.
– Det här är också det enda som finns, säger Victoria. Det är klart att det blir här man hänger.
Asfalten på parkeringen utanför den lilla Ica-butiken i Horn är het, solen sticker i ögonen. På den gula putsfasaden har två av bokstäverna på den gamla neonskylten "Vahlströms" slocknat.
Jimmy Melkersson möter upp i en kortärmad Ica-skjorta. I 24 år har han drivit den gamla butiken med anor från 1800-talet. Han var bara 21 när han blev den yngsta Ica-handlaren i Sverige och på hans kontor hänger löpsedeln från Kinda-Posten fortfarande uppe. "Prao tar över lanthandeln i Horn".
Mycket har hänt sedan dess. Butiken är utbyggd. Han har gift sig och fått två barn. Han har hela tiden nya planer för sin butik, men att lämna och göra något annat? Nej det är inte hans stil.
– Jag trivs verkligen jättebra här, säger han.
Att vara handlare i en liten affär, på en liten ort tycks närmast vara ett slags livsstil. I likhet med Torda, Victoria, Andrea och de andra lanthandlarna som Corren träffat berättar också Jimmy om långa – och många – arbetsdagar med sena kvällar och tidiga morgnar. När Jimmy själv syns till någon annanstans än i butiken är det inte sällan han får frågan om hans butik är stängd.
Men inte ens Torda kan konkurrera med Jimmy om att ha kortast avstånd till arbetet. När Jimmy arbetat klart för dagen tar han varken bilen eller cykeln hem. Han tar trappan. På övervåningen av huset har han nämligen kontor, personalrum – och sin bostad. Familjens fredagsmys ackompanjeras av dova ljud från lagret under dem. Men det stör inte. Tvärtom – ljuden är en förnimmelse om att saker är som de ska.
– Om det är för tyst från lagret när jag har sovmorgon vaknar jag och börjar fundera på om det har hänt personalen någonting.
Det som skiljer Jimmy från många andra lanthandlare i Östergötland är också att hans butik faktiskt är förhållandevis stor. Här arbetar cirka tio personer och under sommarhalvåret fylls Horn – och butiken med många båtturister. Det ger gröna siffror i årsredovisningen - även om så inte alltid varit fallet.
– Det är farligt att stanna upp, bli lite för bekväm och tänka att det här funkar några år. För det gör det inte. Det finns alltid någon konkurrent som är mer på hugget.
Antalet lanthandlar i Östergötland har minskat kraftigt genom åren. I dag räknar regionen att det finns 30 stycken fullgoda dagligvarubutiker på den östgötska landsbygden. I skrivande stund arbetar Region Östergötland, tillsammans med kommunerna i länet, med ett nytt regionalt serviceprogram som ska stötta och stärka handlarna i Önnebo, Nykil, Horn, Grebo och alla andra små orter inom landskapsgränsen. Man pratar om vikten av en levande landsbygd. Om tillgänglighet till fullgod service utanför städerna. Om goda livsvillkor och målbilder. Förhoppningen är att ett färdigt program ska kunna presenteras i början av 2023.
Andrea Karlsson tittar upp när en kvinna kliver in genom de bruna entrédörrarna hos Handlar´n i Nykil.
"Hej, jag tänkte hämta ut ett paket."