Gängledarna kunde delas in i fyra typer: entreprenören, profeten, realisten och samhällsoffret.
– Det handlar inte om de är bra eller dåliga ledare, det handlar om varför de är gängledare. Vad som driver dem, förklarar Amir Rostami.
Entreprenören är en pragmatisk affärsman. Han intresserar sig för pengar och status, men är främst intresserad av att skapa något eget. Han är självisk och girig, alltid på resa, ska alltid vidare, och blir inte särskilt omtyckt av andra medlemmar.
Profeten har en ideologi, en mission. Han tror på gängets broderskap och gruppen är känslomässigt viktig. Han vill ha beundran och kräver lydnad och lojalitet av sitt gäng, som han betraktar som sin familj. För den här typen av gäng kan ett icke-materiellt mål vara huvudsaken.
Realisten är flexibel och anpassningsbar och kanske inte ens ville bli gängledare. Han har sina egna mål, kanske att knarka och festa, och tar den lättaste vägen dit. Som kriminell kan det vara att gå med i ett gäng.
Samhällsoffret ser sig som en arg rebell som förkastar samhällets normer. Han anklagar andra för att de tvingat honom att bli kriminell samtidigt som han ser sig som överlevare och inte visar något intresse för att ändra på samhället i stort. Han agerar efter en dubbel standard och grubblar mycket. Ofta ser han världen som en farlig och osäker plats, medan han själv säger sig vara säker.
Vilka är vanligast?
– Entreprenören och realisten. De liknar varandra på så sätt att det är de etablerade målen som styr. Det handlar inte alltid om pengar, utan om att vara någon: statusen och respekten ska vara där. ”Jag vill också ha en BMW.”
Hur ska man jobba mot de här olika typerna?
– Det gäller att inse att man behöver olika metoder. Man kan inte bara ha en strategi mot gängkriminalitet och våldsbejakande extremism för att lyckas, slår Amir Rostami fast. Ta realisten till exempel, han är en bra kandidat för att bli avhoppare. Han kan tänka rationellt om man presenterar alternativ. Samhällsoffret med alla sina aggressioner kanske polisen kan nå via föräldrarna. Med profeten är det värre, i vissa fall går det inte. Han ser sig som en krigare. Rent polisiärt kan den enda metoden vara att sätta honom bakom galler. Men det finns exempel där profeten kan engageras i förebyggande åtgärder och ändra sitt gäng i mer positiv riktning.
Problemet med gängkriminalitet är komplext, det återkommer Amir Rostami till hela tiden under min intervju. Det gäller att kunna se det som är gängens gemensamma nämnare men också att ta hänsyn till skillnaderna.
Under sin yrkeskarriär har Amir Rostami mestadels kommit i kontakt med de större gängen i storstäderna. Men han har även viss koll på vad som händer i Linköping, och kände till exempel Arash Sharafadin, en avhoppad gängledare som blivit prisad ungdomssamordnare när han dog i en motorcykelolycka 2013.
– Arash var en karismatisk ledartyp. De egenskaperna kunde han ta med sig in i sin nya roll. Han kunde släcka bränder.
Kan vi prata lite mer om våldet? Du citerar en av dina informanter som säger att:”Begår du inte våldsbrott så överlever du inte som gäng”. Hur tolkar du det?
– Det handlar om hur omvärlden ser på ens varumärke. Våldskapitalet är det kapital man har. Det handlar om makt. Att visa sin förmåga – jag kan skada dig och försvara mig själv. Det kan också vara att visa att man har pengar – jag kan köpa andra som kan skada dig. Som en annan gängmedlem berättade: gängen är beroende av att då och då utföra spektakulära våldshandlingar för att visa att de finns. De skapar ett rykte, de visar sin image och att de har vapen. Därför är våldshandlingar extremt viktiga. De har också en enande effekt för medlemmarna, våldet bygger broar och skapar gemenskap.
Det låter som lojaliteten mellan soldater i krig.
– Absolut. ”Jag står bakom dig.” Medlemmarna vet att de andra inte backar.
Östergötland. Linköping. Vi har sett en upptrappning de senaste åren, senast med en dödsskjutning av en 18-åring. Vad tror du om gängkriget här?
– De flesta gängkrig slutar med att man sluter fred. Antingen är det nån som backar eller så sluter man fred och båda finns i området tillsammans.
Amir Rostami påminner om att gängkonflikter ofta handlar om personliga relationer. Det kan vara enskilda individer som har något gammalt groll. Till exempel var tre av Sveriges största gatugäng under en period styrda av tre gamla barndomskamrater som vuxit upp i samma område i Uppsala.
– Finns det gamla konflikter så blir det mer komplicerat. Men handlar det om rena maktanspråk och marknadsandelar blir det enklare.
Ska vi hoppas på att gängen i Linköping leds av entreprenörer och realister?
– Absolut! Men det första man ska ta reda på är: Vad handlar konflikten i Linköping om? Är det makt- eller personrelaterat?
Amir Rostami berättar om en metod som tillämpas i Norge: Konfliktdialog. Där kan polisen eller kanske socialtjänsten gå in som medlare i gängkonflikten.
– Det kanske kunde vara en lösning för en stad som Linköping, där många känner varandra? Det är förstås också lite tabu att säga att man ska förhandla, men det har fungerat i Norge. Att däremot bara bura in alla som i USA, eller på andra sätt ta till hårdare tag, det finns ingen forskning som stödjer att det skulle vara effektivt.
Jag intervjuade förre chefsåklagaren Sven-Erik Alhem nyligen, och han funderade på om helgavskiljning kunde vara en åtgärd att ta till för de yngre medlemmarna. Alltså att de bodde hemma under veckorna men på ett boende under helgerna. Vad tror du om det?
– Om ungdomen är kapabel att misshandla människor så har föräldrarna redan tappat kontrollen. Och hur bra är egentligen våra ungdomshem? Men jag avfärdar inte idén. Om man tittar internationellt, i Manchester och London, så har de en del vettiga saker. När en ungdom har problem så tittar de på hela familjen. Är pappa arbetslös? Kanske han kan få jobb. Finns det syskon? Syskon har en överrisk att bli gängmedlemmar om ett av dem är det. Ska vi kanske flytta på hela familjen? Det är bättre att göra något ordentligt än små insatser här och där utan vidare effekt.
Att gå in och jobba med en hel familj låter krångligt och dyrt.
– På kommunnivå i Linköping kan det inte handla om så många individer. Det blir inte så himla mycket dyrare. Säg att det är 20 individer i en stad som Linköping. Vilka är nyckelpersonerna som vi ska sätta in åtgärder emot? Vilka fem är viktigast för att splittra de andra? Med ett familjeperspektiv där gängmedlemmen får ett längre program med nya rutiner i livet och man funderar på hur man kan skapa bättre förutsättningar för familjen. Kanske börja ett nytt liv på annan ort.
I avhandlingen citerar Amir Rostami en forskare som heter Robert J Bursik. Bursik talar om hur ett bostadsområde kan ärva normer och värderingar som leder till gängbrottslighet. Det handlar om bostadsområden med hög in- och utflyttning, fattigdom och förfallna bostäder, med icke-fungerande formell och informell kontroll. Det skapar en subkultur som är positiv till brott, där man umgås med andra kriminella. Brottsligheten håller sig konstant över tid oavsett vem som bor där, just för att de sociala kontrollerna inte fungerar. Det är svårt att etablera social kontroll eftersom alla som bor där kämpar för att komma därifrån. Förorten skapar den man blir.
I sådana områden är grogrunden för ett avvikande beteende ganska hög. Och begår man brott i grupp är det lätt att starta ett gäng, i synnerhet när idén om gäng finns i samhället. Det blir en spiraleffekt, finns det ett gäng så ökar sannolikheten att andra också bildar gäng. Den gemenskap som inte finns försöker man skapa i gänget, och betraktar området som sitt. Till exempel Skäggetorp. Man försöker skapa en gemenskap kring någonting som enar, förklarar Amir Rostami.
Men om ett helt bostadsområde kan ärva en kriminell livsstil och gängen komma och gå, vad finns det då för hopp?
– Vi måste bygga bort de här områdena. Bygga bort samhällsproblemen. Få sociala organisationer som fritidsgårdar, religiösa organisationer och andra frivilliga krafter att fungera. Få invånarna att engagera sig mer i det egna området. Vi kommer inte åt strukturer genom att släcka bränder.