I början av 2020 hade staden Wuhan i Kina ett större utbrott av en ny virussjukdom. Sverige sneglade på rapporterna som började komma från Asien, det nya viruset var av sorten corona. Coronavirus är en familj av olika virus som bland annat kan ge enklare förkylningar. Men det här skulle visa sig vara något helt annat.
Folkhälsomyndighetens stadsepidemiolog Anders Tegnell och hans kollegor trodde till inte till en början att coronaviruset skulle spridas inom Sverige. Några enstaka importfall kunde vi nog få, de där virusen brukar ju hålla sig på andra sidan jordklotet.
Men snart var viruset även i Sverige. Det första fallet bekräftades 31 januari då en kvinna i Jönköping fick diagnosen. Kvinnan hade varit i Wuhan, där coronaviruset tros ha sin början. Dagen innan hade WHO utlyst ett globalt nödläge, men i Sverige var budskapet fortfarande att risken för samhällssmitta var liten. Sedan följde två månader då en alltmer oroad omvärld såg hur många som dog i främst Italien och Spanien.
Den 26 februari bekräftades det andra coronafallet i Sverige. Den 8 mars fick Östergötland sitt första fall. Det var en person som varit i norra Italien runt sportlovet. Personen uppgavs vara lindrigt sjuk och satt i frivillig hemkarantän. Då fanns totalt 260 smittade i Sverige. Den 22 juni, har 56 043 svenskar fått smittan bekräftad och 5 053 personer har dött. I Östergötland är dödstalet uppe i 229 (22 juni) och antalet som fått covid-19 bekräftat uppgår till 2 980.
Det dröjde till 10 mars innan Folkhälsomyndigheten höjde risknivån till den högsta. Nu var risken mycket hög för att det skulle bli en samhällssmitta även i Sverige. Rekommendationerna var att fortsätta tvätta händerna, nysa i armvecket, hålla avstånd och stanna hemma vid sjukdom. Friska skulle gå till jobbet som vanligt och besök på äldreboenden skulle undvikas. Dagen efter klassade WHO covid-19 som en pandemi.
Övriga regioner i Sverige såg hur smittan spreds snabbt i Stockholm och från sjukvården vittnade anställda snart om kaos. Det var brist på skyddsutrustning och plötsligt blev det tydligt att Sverige avskaffat stora lager med medicinsk skyddsutrustning och även minskat antalet intensivvårdsplatser. Stapeln med smittade, inlagda och avlidna började peka brant uppåt. Budskapet om att covid-19 liknade en vanlig influensa som smittskyddsläkarna sagt en tid visade sig bara stämma till viss del.
Smittan spreds sedan från Stockholm till Södermanland och Östergötland. En särskild sjukvårdsledning tillsattes och i den ingår smittskyddsläkaren Britt Åkerlind och sjukvårdsledaren Rickard Lundin från regionens smittskyddsenhet respektive Katastrofmedicinska centrum (KMC). Under våren har de båda blivit välbekanta ansikten för östgötarna. I takt med att smittan spreds i länet arrangerade regionen regelbundna pressträffar för att ge den senaste uppdateringen av pandemin i Östergötland.
Vi träffar dem när de precis har avslutat den sista presskonferensen inför sommaren. Som vanligt har den hållits i den fyrkantiga byggnaden i Linköping som Katastrofmedicinskt centrum huserar i, där man från entrén ser stadsdelen Vallastaden.
Den här dagen ska vi spela in vår podd. De har fått frågan för flera veckor sedan, men har av naturliga skäl inte haft tid. Nu har vi desto mer att se tillbaka på.
Britt Åkerlind, som även är verksamhetschef vid enheten för smittskydd och vårdhygien i regionen, minns när hon fick höra talas om viruset.
– Jag tänkte det är Kina, marknader, det är ett nytt virus, det kan bli stort, säger hon.
Hon tog kontakt med regionens enhet för kris och katastrofmedicinsk beredskap och Rickard Lundin, som är centrumchef på KMC samt säkerhetschef för Region Östergötland.
De höll kontakt för att bevaka situationen och till en början utgick insatserna från den lilla smittskyddsenhet som finns i Östergötland. Sedan gick det fort och den särskilda regionala sjukvårdsledningen klev in.
– Det var bara att börja jobba och växla upp. Vi tvivlade aldrig på att vi skulle klara av det, säger Britt.
Katastrofmedicinskt centrum är en enhet inom Region Östergötland som har både ett nationellt och internationellt uppdrag. Sedan det startade 2001 fungerar det som ett kunskapscentrum inom katastrofmedicin och traumatologi.
– Vid en sådan här särskild händelse, som är så omfattande och allvarlig, så är det vår beredskapsorganisation som leder arbetet, säger Rickard.
Britt och Rickard skulle kunna kallas Östergötlands motsvarighet till Anders Tegnell. Britt Åkerlind har haft fokus på det medicinska och Rickard har koncentrerat sig på organisation och logistik. De har samarbetat tidigare, bland annat när det var aktuellt med vaccinationer i samband med svininfluensan 2009-2010. Att hantera en pandemi skiljer sig stort från andra särskilda händelser de har varit med om. Rickard nämner bombattentatet i Linköping som exempel.
– Vid en sådan händelse jobbar vi intensivt under en kortare tid. Den här händelsen har varit väldigt långdragen och det har inneburit utmaningar för vår organisation. Även om vi i grunden har en väldigt kraftfull organisation, just eftersom vi är ett nationellt och internationellt centrum inom det här området, säger Rickard.
Om ni får backa tiden lite, finns det något ni skulle göra annorlunda?
– Det finns det alltid, och man ska utvärdera och vara självkritisk i de här lägena, säger Britt. Man kunde ha önskat sig andra förutsättningar inom vissa områden. Vi har jobbat på och försökt göra det bästa i varje situation, men absolut kunde man göra saker bättre.
Med förutsättningar, tänker du på skyddsutrustning då?
– Exempelvis, vi har i flera år gått ifrån att ha lager på skyddsmaterial till att faktiskt ha väldigt små förråd och beställa vid behov. Men nu helt plötsligt skulle hela världen ha samma produkter och då blev ju det svårt. Inom regionen så är en del av den katastrofmedicinska planen just att tillse materialtillgången. Och där var det team som gick igång väldigt tidigt och var väldigt framgångsrika.
Rickard berättar att Region Östergötland var på gång att gå ifrån det som kallas ”just in time-system” där leveranser kommer flera gånger i veckan.
– Generellt är vårt samhälle uppbyggt just så, man går och handlar när det är tomt i kylskåpet. Vi lever lite naivt som gemene personer i Sverige. Det hade varit skönt att få komma lite längre i den planen vi jobbade med, för där låg just strategierna kring hur stora lager man ska ha, hur mycket läkemedel vi ska förvara hos oss och vilka lager som ska finnas på apotek. Alla de här frågorna bygger bland annat på den försvarspolitiska inriktningen att bygga upp totalförsvaret igen där vi ska ha ett robust samhälle och hälso- och sjukvård. Nu fick vi speeda upp det arbetet.
Är det någon händelse eller period ni minns särskilt mycket?
– Det är flera delar, det första är när vi funderade på när vi skulle få den första patienten inom Region Östergötland, säger Rickard. Det blev startskottet för vår planering. Det är en stor organisation att jobba i med 13 500 anställda och många verksamheter. Och vi vill sätta in rätt insatser i rätt tid. Vi vill inte ändra för mycket av den normala sjukvården för tidigt, för när vi gör det så påverkar det de andra flödena och den andra vården. När vi var i det läget satte vi in ganska kraftfulla åtgärder genom att öppna fler intensivvårdsplatser. Pandemiavdelningar och annan typ av vård drogs ned. En annan sak är när vi såg den stora spridningen i samhället, när man började prata om när vi skulle nå toppen, det var en väldigt intensiv period.
Har ni någon gång tvekat över om ni haft rätt strategi?
– Vi har verkligen fått jobba i nuet, det är ett nytt virus. Ingen vet hur det kommer att bete sig. Vi har försökt följa världsläget men det var inte säkert att det skulle se likadant ut i Sverige eftersom det har sett olika ut i olika länder. Så vi hade flera om-ifall-planer, om det skulle utveckla sig åt det hållet så gör vi så och om det utvecklar sig åt ett annat håll gör vi si. Vi har utgått från nuläget och det har gått bra även om det har varit väldigt jobbigt.
Hur har det varit att vara frontfigurer som representerar hela sjukvårdsledningen?
– Ja så har det varit, och det var också en strategi som vi har valt, att just Britt och jag är talespersoner för den här särskilda händelsen. Men vi har ett helt team bredvid oss som man inte ser lika mycket offentligt. Vi har till viss del även i våra vardagliga jobb möten med media och besökare, men det här är en annan typ av händelse och det har varit ett större fokus på oss som individer, säger Rickard. Det jag känt mig trygg med är att vi har varit två.
Du som jobbar med smittskydd till vardags, Britt, hur känns det att ditt specialistområde är så i fokus? Är du glad när du går till jobbet?
– Ja, jag trivs med jobbet och har en gång sökt det. Det här är en väldigt intensiv period, så man kanske inte ställer sig alla detaljfrågor under gång. Man jobbar på och jag måste säga att i kris och katastrof så kliver människor framåt och man får fantastisk hjälp och uppmuntran för att man ska orka som individ. Då har vi det här teamet, vi är väldigt många och ibland kan man få avlastning, ibland är det bara att fortsätta.
Kan ni stänga av jobbet när ni går hem?
– Nej, det har varit svårt. Men vi har inte jobbat dygnet runt, även om vi jobbat mycket. Tidvis kan det vara svårt att släppa frågorna, vi är fortfarande mitt i pandemin, det får vi inte glömma även om vi har en nedåtgående kurva. Även om vi har levt med den här pandemin sedan i mars så är den kvar när jag åker från jobbet.
Har ni mött folk i er omgivning som inte tar restriktioner på allvar?
– Jag måste säga att de flesta i vårt samhälle har förstått det här. Jag tycker efterlevnaden är god och den har visat sig ge bra resultat så nu hoppas vi att det kan fortsätta så att vi kan slippa en andra topp.
Men om ni står på Ica och någon står nära, säger ni något då?
– Jag är förvånad över att det gick så fort att etablera, det finns märken i golvet och jag tycker att folk betett sig på annat sätt, säger Britt. Det kan vara vissa tillfällen, som nu när det börjar bli varmt och man vill vara ute.
Rickard, har du läxat upp någon?
– Nej, jag tänker oftast att det är många som känner igen mig som gör att när de ser mig så tar de lite avstånd. Däremot pratar jag med mina barn mycket. Många har tagit till sig budskapet, men ibland ser vi folk som hostar utan att tänka sig för. Bland vårdpersonal i stort tror jag man är mer frustrerad. Vi ser att man går ut med budskap i sociala medier att folk ska ta ansvar för att vården ska räcka till.
Vid den här tiden förra året, vilka frågor vad störst då?
– Då är det alltid tarm- och magsjukdomar så då brukar vi prata om att man ska tvätta händerna, precis som nu. Man ska vara aktsam hur man sköter köket. Inte låta maten stå framme för i värmen och vi märker att svenska befolkningen har lärt sig det. Vi har mycket färre sådana infektioner.
Vad tänker ni när ni ser alla demonstrationer mot polisvåldet runtom i världen som lockar flera tusen?
– Det överensstämmer ju inte alls med de rekommendationer vi har, säger Britt. Sedan finns det ju grupper i samhället som inte följer alla rekommendationer tyvärr. Den här tragiska händelsen har sammanfallit med covid-19-pandemin, det är klart att det inte var en idealisk tidpunkt. Planering och intentioner är det bästa men sedan är det svårt att veta resultatet av allt.
Om och när ett vaccin finns, hur prioriterat kommer Sverige att vara, inte minst med tanke på att vi fått kritik i andra länder för vår strategi?
– Sverige är ett litet land om man tittar i världen i övrigt och det finns väldigt stora producenter av vaccin, säger Britt. Det finns ingen stor aktör i Sverige. Det är också en typisk sak där man förlitar sig på världsmarknaden då man tog beslut om att lägga ner den egna produktionen. Med erfarenhet av att köpa influensavaccin har det ofta kunnat täcka behovet. På senare år har vi sett en brist, men då har vi heller inte kunnat förutse efterfrågan. Därför är det en svår fråga att svara på.
Intervjun hör du i sin helhet på vår podcast ”Correns Nyhetspodd” som du hittar på vår sajt eller där du brukar lyssna på poddar.