Josefina Syssner har intervjuat många representanter för kommuner som minskar i befolkning. "För många kommuner har det här varit förknippat med en stor skam. De har skämts över att de inte är den där dynamiska, innovativa tillväxtkommunen i framkant."
Onsdagsintervju
45 procent av Sveriges kommuner hade fler invånare 1975 än de har idag. Trots att Sverige under samma period vuxit med två miljoner invånare.
Det är dessa kommuner, den svenska avfolkningsbygden, som Josefina Syssner riktat in mycket av sin forskning på. Det är ofta till henne svenska politiker och departement hör av sig när de vill diskutera urbaniseringens effekter.
Vi träffar Josefina på en brygga intill Motala ström, i industrilandskapet i Norrköping, ett stenkast från den nystartade Liu-institutionen för kultur och samhälle där hon är prefekt.
Vi talar om stad och landsbygd och varför så många väljer att lämna den senare.
– Det är inte så att människor idag lämnar landsbygden i någon stor omfattning. Den främsta grunden till urbaniseringen är att unga människor flyttar. De flyttar när de är 19-27 år och sen kommer de inte tillbaka. De blir kvar i stan och föder sina barn där. Så urbaniseringen drivs mycket av barnafödande.
Vad mer driver urbaniseringen?
– Mycket av det vi tycker är bra får urbaniseringen som en bieffekt. Vi tycker ju att det är bra att vi har ett mer effektivt jord- och skogsbruk. Att vi har maskiner som klarar av sånt som människor tidigare riskerade liv och hälsa för. Men det gör också att arbetstillfällena på landsbygden blir färre.
– Vi tycker det är bra med hög utbildning och att människor i hela landet vill utbilda sig. Men det får bieffekten att unga flyttar från landsbygden. Vi tycker också det är bra med jämställdhet, men det innebär att vi har ett tvåförsörjarsamhälle. Då vill det till att man bor på en plats där det finns jobb för båda två. Det var enklare i ett samhälle där en i varje hushåll skulle ha jobb och den andra var hemma och skötte familj och markservice.
– Allt det där är ju bra, men konsekvensen blir att delar av landsbygden får allt färre invånare.
Vad händer i de kommuner där de unga flyttar?
– För många kommuner har det här varit förknippat med en stor skam. De har skämts över att de inte är den där dynamiska, innovativa tillväxtkommunen i framkant. Det är svårt för en liten kommun att vända urbaniseringstrenden. Det är inte den enskilda kommunledningens fel att vi har den utvecklingen.
Så kommunerna kan inte påverka urbaniseringen?
– Nej, urbanisering, globalisering och strukturrationalisering är inget man rår på som kommunledning. Därför är det inte särskilt sannolikt att den lokala tillväxtpolitik som bedrivs på dessa orter leder till en ökad inflyttning. Däremot kan lokala insatser göra att så att platsen blir trivsammare och bättre för de som redan bor där.
Hur då?
– De borde ta fram en utvecklingspolitik som är mer inriktad på att använda de resurser man har på bästa möjliga vis och på att göra det bra för de som redan bor där. Det innebär inte att man måste ge upp försöken att få fler att flytta dit, men det behöver inte vara huvudmålet.
Hur skulle du beskriva östgötsk landsbygd?
– Den är ett jättebra exempel på att landsbygd kan vara så många olika saker. Här finns skogslandskap och slättbygd och här finns skärgården som fylls av sommarboende på sommaren. Här finns områden som sjuder av kreativitet, som har ett levande föreningsliv och många nya och etablerade företag. Men det finns också områden där befolkningsunderlaget minskar och där skolor och affärer läggs ner, och där tillgängligheten är ganska så dålig.
I Östergötland har sex kommuner – Kinda, Vadstena, Valdemarsvik, Ydre, Åtvidaberg och Ödeshög – minskat i befolkning mellan 2000 och 2019. Övriga sju har ökat.
Borde regering och riksdag ha gjort något annorlunda med landsbygden?
– Kanske borde de ha prioriterat annorlunda i investeringarna i infrastruktur. Hade de haft en hela-Sverige-strategi i de investeringarna så är det möjligt att det hade haft konsekvenser. Statliga investeringar blir en motor i de områden de görs, då både efterfrågan på arbetskraft och konsumtion ökar.
Det finns ju debattörer som menar att pojkar och unga män på landsbygden är vår tids stora förlorare. Att de känner sig utanför samhället. Ser du det i ditt arbete?
– Jag har ett par kollegor som har undersökt vilka värderingar som finns i befolkningen och vilken tillit till politik och samhälle som finns där. De kan inte se någon skillnad mellan täta och glesa geografier. Så det finns en risk att man överdriver klyftan mellan stad och land. Vissa landsbygdsdebattörer talar också om staden som att det vore en och samma sak. Men det är enorma skillnader i vad staden erbjuder människor för livsmöjligheter, beroende på vilka resurser och vilken bakgrund man har. Klass, utbildningsnivå och migrationsbakgrund spelar stor roll. Det är samma sak på landsbygden. Det finns en enorm rikedom och trygghet, men också en utsatthet.
Tror du att innovationer, som till exempel östgöten Edvin Johanssons obemannade butiker (auto_mat), kan påverka landsbygdsutvecklingen?
– För många platser skulle en sån butik vara fantastisk, och det går säkert att utveckla liknande koncept på många områden, men ska jag vända och vrida på det så tror jag vi förlorar något om vi automatiserar och digitaliserar allt sådant som tidigare byggde på mellanmänskliga möten. Vad är det som gör en plats till en plats och vad gör att vi vill leva där? Jag tror att relationer är en viktig sak. Vi behöver känna att vi befinner oss i ett sammanhang med andra människor på något sätt. Det är viktigt för känslor av ansvar, gemenskap, trygghet och tillhörighet på en plats.
Har du i ditt arbete intervjuat många landsbygdsbor?
– Ja, invånare och politiker och tjänstemän. När de säger vad de värdesätter på landsbygden så är det ofta trygghet, att man känner varandra och en känsla av solidaritet. Jag är själv uppvuxen på landet och såhär i efterhand har jag funderat på att många av de människor man mötte hade någon form av servicefunktion. När jag handlade i affären eller lånade böcker i bokbussen så kände jag de som jobbade där och de kände mina föräldrar. Satte jag in pengar på banken eller handlade hos skohandlaren så var det samma sak. Och man visste var folk bodde, vad de hade för hund och var deras barn gick i ridskola. De som stod för servicen var inte bara en funktion som lätt kan automatiseras, de var en jätteviktig del i lokalsamhället även om jag inte tänkte på det då.
– Det var människorna tillsammans som gjorde platsen till det den var och som skapade känslan av att vi ingick i en gemenskap och ett samhälle. Man kan ersätta väldigt mycket med distanslösningar, eller obemannade lösningar, men då försvinner en del mellanmänskliga möten, och jag tror det får konsekvenser för hur platserna blir och upplevs.
"Vi kommer nog också se hur den offentliga sektorn får allt svårare att tillhandahålla bra service, skola och omsorg i de allra glesaste geografierna" tror Josefina Syssner.
Coronapandemin har ju drivit på arbete och utbildning via distans. Kan man tänka sig mer skola på distans för barn och ungdomar i den glesa landsbygden?
– Utökad distansundervisning skulle göra utbildning mycket mer tillgänglig i hela landet och det är väldigt positivt naturligtvis. Men jag tror att närvaron av en fysisk skola, där lärare och där elever möts, är viktig ur ett samhällsperspektiv. Vi kan leka med tanken att lägga ner alla fysiska skolor, stänga ner skolbyggnaden, centralisera skolpersonalen och låta alla barn sitta hemma vid skärmen. Då skulle man kunna ha en enda skola i Sverige, som skötte all undervisning i hela landet.
– Fullföljer man den tanken så blir det väldigt uppenbart att man förlorar något oerhört viktigt på distanslösningar. Så det korta svaret är: Ja, det finns enorm potential i alla distanslösningar, men vi ska kanske också tala om vad det blir för samhälle av det.
Så vad tror du, hur ser Sverige ut om 20-30 år?
– Ska jag vara pessimistisk så tror jag att vi får ett samhälle där klyftorna ökar. Där de som har resurser kan bosätta sig på landsbygden och få ett liv fullt av livskvalité. Där de är uppkopplade mot den globala ekonomin och fakturerar sina kunder hemifrån. Vi kommer nog också se hur den offentliga sektorn får allt svårare att tillhandahålla bra service, skola och omsorg i de allra glesaste geografierna. Så det kan bli en ännu större polarisering på den svenska landsbygden.
– Om mer och mer sker på distans, om affärer och bibliotek inte finns för att vi köper och läser allt på nätet. Vad blir det då för platser vi bor på? Grundtanken med den lokala demokratin är ju att vi vill något med platsen där vi befinner oss. Vi bildar partier, är med i fullmäktige och röstar för att driva platsen åt något håll. Men om vi på platsen inte delar så mycket. Om alla mötesplatser är någon annanstans, om vi till exempel går i skolan via nätet i olika länder. Vad kommer det att innebära för vår vilja att engagera oss i lokalsamhället?
Vad tror du?
– Jag vet inte. På ett sätt har det redan vuxit fram ett digitalt och platsoberoende samhälle. Mina barn är en del av det och det är väldigt självklart för dem. På sociala medier förekommer det ju opinionsbildning på en samhällelig nivå där det inte spelar så stor roll om man bor i Florida, Flen eller Falkenberg. De globala, politiska rörelserna kanske blir starkare av en sån utveckling. Det som har hänt i USA i år har ju fått följdverkningar i många städer utanför USA. Så det kanske är så att de sociala rörelserna kommer fortsätta ha en global räckvidd. Men det kan också bli en motreaktion där människor inser att det spelar roll hur de har det när de går ut genom dörren; då kanske det lokala politiska engagemanget ökar?