När Göran, 71, fick sina första symptom på covid-19 tog det bara en vecka innan han låg i respirator. Nu, i början av augusti, vill han och hustrun Anne-Marie, 68, berätta sin historia för att försöka få folk att förstå hur lömsk sjukdom covid-19 är. Och få folk att förstå att de måste ta situationen på allvar.
– Jag blir galen när jag ser hur folk inte bryr sig längre och hur de ligger på stränderna och står nära i affärerna, säger Anne-Marie.
Vi ses i makarnas villa i det lilla samhället utanför Linköping, de har valt att inte ha sitt efternamn med. Rösten brister stundtals när Anne-Marie pratar om allt som hänt. Hela situationen väcker känslor som både går upp och ned. Glädje för att de överlevt men också obehag och sorg över det faktum att Göran faktiskt höll på att dö två gånger under tiden på sjukhuset.
– Det hade varit fruktansvärt, då hade jag inte ens hunnit ta farväl, säger hon och tittar på sin make.
Det var i början på april som de första symptomen kom. Anne-Marie och Göran som båda är pensionärer hade åkt till Öland inför påsk där de har sitt sommarhus. Makarna var inte överens om att åka dit med tanke på osäkerheten som rådde kring det nya coronaviruset. Anne-Marie hade fram till då gått in som timvikarie som farmaceut på ett apotek i Linköping där hyllorna började gapa tomma både på läkemedel och handsprit. Men på tomten vid sommarhuset lågt ett omkullblåst träd som behövde tas om hand så Göran ansåg det nödvändigt att åka dit.
Dagen efter de kom fram fick Anne-Marie en migränliknande huvudvärk. Hon hade ingen matlust och låg mest i soffan. Därefter fick hon en väldigt svår diarré.
– Jag hade inga andra symptom, inga förkylningssymptom, ingen hosta men nös någon enstaka gång.
Efter några dagar piggnade hon till. I det läget hade hon ingen tanke på att det kunde vara covid-19.
Efter att ha jobbat i högt tempo i trädgården blev Göran väldigt trött. Han var dock inte sitt vanliga jag och var allmänt låg, berättar Anne-Marie. Därefter fick han hög feber och frossa och fick även en rejäl rethosta.
– Då begrep man ju vad det handlade om. Då ville vi hem till Linköping för att få nära till sjukhuset. Men han var så ledlös att jag fick hjälpa honom med kläderna.
Väl hemma ringde Anne-Marie till 1177 och där uppmanades de att åka direkt till sjukhuset. I ett av tälten utanför Universitetssjukhusets entréer fick de svart på vitt att han hade covid-19.
– Hans syresättning låg på 80 procent. Han blev inlagd och jag gav honom en klapp på axeln där vi skildes åt i tältet och tänkte att om tre, fyra dagar är han hemma igen.
Men det skulle dröja betydligt längre. Det blev hård kamp för att överleva. Inom ett dygn hade Göran sövts ned och kopplats till respirator. Det skulle dröja 17 dagar innan de kunde koppla ur respiratorn och ytterligare 14 dagar innan han vaknade ordentligt från narkosen.
– De har svårt att förstå att han blev så dålig, några timmar innan hade Göran ringt och sagt att han kände sig skaplig.
– Jag minns ingenting, säger Göran.
Någon dag senare fick Anne-Marie besked om att Göran inte hade klarat sig så länge till. Syresättningen var livshotande.
Första minnet av sjukhustiden har Göran från när han flyttas till specialistavdelningen Pandemi blå där covid-19-patienter får sin första rehabilitering.
– Benen bar inte. Bara att sätta sig upp på sängkanten var jobbigt. I två veckor åt jag bara mos, säger han och tar sig för halsen.
Nu har det gått drygt tre månader. I hallen står rollatorn som har varit bra att ha under hundpromenaderna.
– En del har svårt att acceptera rollatorn, men det har inte jag.
Han orkar gå allt längre och nu har han också börjat läsa sin journal på 263 sidor. Dit hör även den dagbok som personalen på IVA har dokumenterat hur han har mått och vilken behandling han har fått. Vid två tillfällen under tiden på sjukhuset var Göran nära att dö.
– Det är när man läser som man förstår hur illa det har varit. Tack och lov har jag inte vetat allt. Ibland orkade jag inte ringa utan då fick min son och hans sambo som är läkare ringa, säger Anne-Marie.
Är du tacksam för det i dag?
– Ja, jag hade inte orkat. Jag hade ett helvete, jag planerade begravning och vad som skulle säljas. Tack vare vår hund var jag tvungen att ta mig ut.
I början var det många vänner, bekanta och tidigare kollegor som ville veta hur Göran mådde. Då började en av parets söner skriva om deras situation på Facebook. Nu ligger texterna utdragna på papper ihop med journalen.
Hur känns det när du har läst det här?
– Nu går det bra, men det var tufft i början, säger Göran.
Vilken hjälp har dokumentationen varit?
– Det har varit mycket bra. Det är så konstigt att man inte kommer ihåg något. Man kan läsa i journalerna att de har pratat med mig men jag minns inget.
Har du haft några mardrömmar som vissa har vittnat om?
– Nej, däremot är mitt första minne när jag kom in på en avdelning var att jag varit i Hästholmen av alla ställen. Jag har ingen koppling dit.
Anne-Marie funderar på hur olika sjuka de blev. Hon är övertygad om att det beror på att hon har blodgrupp O, den som blir alltmer omskrivs som en faktor som leder till mildare sjukdom. Göran däremot har A och i kombination med lite övervikt och var han en typisk riskpatient. Men den svåra sjukdomen har gett oväntade följder.
– Min diabetes har försvunnit tack vare att jag gått ned i vikt. Jag har också blivit av med lite medicin för mitt blodtryck.
Vid ett återbesök på vårdcentralen visade det sig att de båda hade antikroppar mot det nya coronaviruset.
– Så här i efterhand har jag tänkt på att det måste ha varit jag som smittade Göran. Hade han dött så hade jag haft det på mitt samvete.
Efter att ha sett covid-19 på så nära håll så blir de väldigt provocerade av personer som inte håller avstånd i affärer, som trängs på stränder och restauranger.
– Vi har haft ett helvete på grund av det här. Folk förstår inte vad det handlar om, det visste inte vi heller, säger Anne-Marie. Jag får migrän av alla som ska ut och resa till andra länder.
– Det är en väldigt lömsk sjukdom, tillägger Göran.
– Den kan visa alla möjliga symptom, många kanske inte tänker på att diarré är ett typiskt symptom för covid-19, säger Anne-Marie. Jag har antikroppar, men om det är som de säger att man har antikroppar i drygt ett halvår så har jag ju bara två månader kvar. Och ingen vet vad som händer framöver.