Cancerbeskedet kom den 3 oktober förra året. Det var väntat eftersom Petra hade känt en stor knöl i bröstet under sommaren. Ändå blev det en chock.
Hon opererades 18 oktober.
– När jag vaknade såg jag direkt på klockan att det gått många timmar mer än vad de sagt från början. Då förstod jag att cancern spridit sig.
12 december gjordes nästa operaton, och även där kunde man konstatera att cancern spridit sig. 11 februari började Petra cellgiftsbehandling. Då hade hon drabbats av andra tråkigheter i livet också, och bönade och bad om att få skjuta upp cellgiftsbehandlingen tills hon hade mer ork. ”Inte en chans”, sa läkaren. Det hade redan gått för lång tid.
– Första gången kom min styvdotter från Norge hit och satt med mig. Andra och tredje gången fick jag sitta ensam i väntrummet, när alla de andra kvinnorna hade sina respektive med sig. Det var hårt. Gången efter det följde en väninna med.
Klippte sig kort
När vi träffas är klockan kvart över åtta en fredagsmorgon, på strålbehandlingen på Bröstenheten på US. Det är en lugn och fridfull miljö, som kanske hjälper till att lugna förtvivlan och ångest hos patienterna som väntar. Fiskar i glada färger simmar runt i ett stort akvarium.
Planen är att Petra skulle vara klar med sin dagliga dos, men en maskin är trasig så allt är försenat. Precis när vi kommer blir hon uppropad. Sen går det fort. Av med tröja och bh, lägga sig på en brits och så själva strålningen som tar ett par tre minuter. Maskinen är gigantisk och kostar tiotals miljoner. Själva strålningen är inte så jobbig, tycker Petra. Värre var det med cellgifterna.
– Min första tanke var – håret. Det var en process i sig det här med håret, att veta att det skulle falla av. Jag hade långt lockigt hår.
Petra visar bilder i mobilen på en svallande mörkt hår, en bra bit nedanför axlarna.
– Jag klippte mig kort till slut. Sen efter två, tre dagar med cellgifter skalade jag av det. Att bli flintskallig var ett svårt slag men jag vande mig. Jag gick till och med på dans som ”skalliga damen”.
Slutade med ersättning
I somras slutade landstinget att betala reseersättning för sjuka som behöver åka in till behandling. Det slår hårt mot såna som Petra, som har svag ekonomi och behöver behandling ofta.
– Förut fick jag 18:50 milen i reseersättning, berättar Petra Andersson. Sen drogs det utan förvarning in, det kom nya regler 1 juli. Jag ringde landstingsdirektören Barbro Naroskyin och frågade ”Vad är det ni har hittat på nu?” Men hon hänvisade vidare till en politiker i hälso-och sjukvårdsnämnden (se artikel här bredvid) som sa att det här var mest rättvist och att nämnden varit helt enig.
– Jag tror inte att han kan tänka sig in i en situation där man blir ekonomiskt bankrutt. Men det har hänt att jag ringt återbud till strålningen och låtsats att jag hade feber.
Petra Andersson bor i Mjölby. Hon behöver köra 8,6 mil, det har hon noga mätt upp. Första gången vi träffar Petra har hon nyligen haft bilen utlånad till en kompis, som fyllt upp tanken som tack. Men snart är den bensinen slut, och då vet hon inte hur hon ska få råd att tanka.
Kan du inte åka pendeltåg eller buss?
– Det kostar över tusen kronor att köpa ett sånt kort. Pengar som jag inte har. Det är det här att summorna kommer så stora på en och samma gång.
Kan du låna pengar?
– Jag har redan lånat både här och där. Till exempel av exet för att kunna betala medlemsskapet i Moa-Lina, bröstcancerföreningen, som har hjälpt mig så mycket. Jag är så tacksam mot dem och har säkert pratat i telefon med dem 100 gånger. Min dotters pappa ser till att hon inte behöver sakna något, för jag har inte ens råd att köpa en tröja till henne.
Mycket smärta
Till vardags arbetar Petra som skolrestaurangbiträde på Folkungaskolan i Linköping. Hon hälsar på sina arbetskollegor då och då, och siktar på att komma tillbaka.
– Självklart! Det behövs någon som drar ungarna i öronen ibland, haha. Jag är nog en rätt kul mattant.
Petras tjänst är på 75 procent. Sen hon blev sjukskriven ska hon klara sig på 80 procent av lönen. Det är tufft. Nu får hon ut 8 200 kronor i månaden från försäkringskassan. Då betalar hon hyran och räkningar och handlar mat. Det blir långkok. Frysen fylls av lådor med lasagne och köttfärssås.
Skulle inte socialförvaltningen kunna hjälpa dig med pengar till sjukresorna?
– Jag har pratat med dem. De säger att de kan betala i efterskott mot att jag visar upp kvitton, men jag kan ju inte lägga ut pengarna.
Andra gången vi träffas har Petra haft en jobbig helg med mycket smärta. Det stack som av nålar vid hjärtat, och till slut tvingades hon åka in till akuten. Hon har röntgats men ännu vet ingen vad smärtorna beror på.
– Jag längtar efter att kunna gå i skogen. Plocka svamp. Men jag vet att jag får lida för det flera dagar efteråt, konstaterar Petra. Sämre syn har jag också fått. Och humöret är helt hopplöst. Fel tonfall på ett ord så kan tårarna spruta.
en livlina
Facebook-gruppen "Bröstcancer – den ovälkomna gästen" har blivit en livlina för Petra Andersson. Mobilen med rosa skal har hon fått ärva och den sitter klistrad i handen.
– Där får jag alltid pepp. Vi stöttar varandra, jag har blivit värsta Facebooknörden. Jag vet inte vad jag skulle göra utan den gruppen. Jag får meddelanden och push varje dag. Men varje vecka är det ju någon som dör också, så är det.
Efter operation, cellgifter och strålning är det meningen att Petra ska äta hormontabletter i fem-tio år för att kompensera att östrogen försvunnit med cellgifterna.
– Men det passar inte mitt liv. Biverkningarna är så stora. Humöret blir jämngrått, man går upp i vikt och tappar sexlusten och får uttorkade slemhinnor. Jag är 51 år och singel, ska jag bara gräva ner mig?
Värre än smärtorna och oron för ekonomin är oron för vad som händer i den egna kroppen.
– Jag tror att det är något kvar i min kropp. Jag ångrar att jag inte tog bort brösten. Det gick så fort alltihop, jag var tvungen att bestämma mig på 14 dagar och då skulle jag hinna pratatmed familjen, döttrarna, och vänner i Sverige och Norge. Nu önskar jag att jag tagit bort båda brösten.