Vårsolen lyser stark över Linköping och vanligtvis hade vi där vi går, Ågatan upp mot stiftskansliet, mött mängder av glassätande Linköpingsbor.
Men inte denna eftermiddag, i april 2020 är ingenting som vanligt.
Vi kliver in på stiftskansliet där vi stämt träff med biskop Martin Modéus för att höra hur han, Svenska kyrkans högste ledare i vår region, ser på coronakrisen.
Hur upplever du den här tiden?
– Det är en svår tid. Vi måste bottna i medkänslan för varandra och det rent praktiska stödet som vi kan ge varandra för att bygga ett gott samhälle. Det handlar om allting från att le vänligt mot varandra, vinka, till att göra vad man kan i sitt arbete för att få samhället att rulla på, och hämta matkassar eller ringa telefonsamtal till äldre och även bottna i bön för varandra och be för samhället. Det är ett brett spektrum av vad vi kan göra, men i grund och botten är det en ovan situation för oss.
Går den här krisen att jämföra med något annat du upplevt under din tid inom kyrkan?
– Det är ju inte så att landet inte har varit utsatt för prövningar, som tsunamin, Estonia och politiker som blivit mördade, men ett virus som bara fortsätter och fortsätter, där vi inte vet hur det tar slut, det är nytt.
Vad händer med människor i kris, enligt dina erfarenheter?
– Det första som händer är att man förlorar orienteringen lite grann. Det känner jag igen från de här olika kriserna. Där måste vi vara glada och tacksamma att vi lever i ett så välordnat samhälle som vi gör. För även om förvirringen blir stor så sätter samhället igång, det har vi sett även under den här tiden.
– Sen finns det ju en existentiell sida av det hela, att livet är sårbart, att livet är ändligt. Mina anhöriga kan tas ifrån mig, vad gör jag då? Det ställer oss in i alla stora frågor, Gud, meningen med livet och bön. Hur talar vi med varandra och hur talar vi med det vi inte förstår, Gud – om vi nu vill använda det namnet.
Tror du att människor reagerar likadant i samhällelig kris som i en personlig kris?
– Ja, det tror jag. Det är i grund och botten samma reaktionsmönster. Sen finns en del skillnader. På ett sätt är man mer utlämnad i den personliga krisen, om man inte har starka band omkring sig. I samhället är alla i samma kris. Vilket ger ett annat sätt att stödja varandra. Jag vill gärna uppmana alla som är med i kyrkan, eller som tycker om kyrkan, att vara med som bärare i bönen och omtanken. Hela samhället behöver kroka arm på så många sätt som möjligt och ju fler armar vi krokar i, desto starkare blir vi i nödens tid. Vi har inte råd att säga att "dom men inte dom", vi måste hjälpas åt.
Hur har din arbetssituation påverkats de senaste veckorna?
– Mängder blir inställt, som inte går att genomföra, och mängder kommer till, när vi behöver tänka om och göra nytt. Väldigt mycket gör vi på ett annat sätt. Gudstjänster kanske inte går att genomföra, för att man inte kan vara så många i en lokal, men då kanske kyrkan står öppen och där finns en präst som man kan be tillsammans med. Man spelar in gudstjänster och lägger ut på nätet.
På söndag leder Martin Modéus en gudstjänst i Askeby kyrka som direktsänds i SVT2 kl 10.00.
– Det känns meningsfullt, det talar rätt in i en tydlig tid. Predikan och budskapet fungerar som vanligt, vi ställer vår tid och vår tids frågor bredvid Bibelns människor i deras tid. Och så får de prata med varandra. Det är en av kyrkans stora skatter, att vi har en massa vänner som vi tänker och ber tillsammans med, inte bara i rummet utan även i historien. Helgonen, människor i den bibliska historien som grät och skrek och var arga på Gud, och stödde och var arga på varandra.
Hur reagerar du personligen i såna här tider?
– Jag ber. Jag försöker fråga människor hur de har det, försöker höra av mig. Sen har jag vissa behov av handlingskraft i mitt arbete. Men arbetet i kyrkan är upplagt så det ska fungera och att alla vet vad de ska göra utan att chefsledet ger detaljinstruktioner. Sen är jag som alla andra orolig för nära och kära.
Hur har kyrkorna i stiftet påverkats av förbudet mot allmänna sammankomster med fler än 50 personer?
– Varje församling och pastorat är självständig och tar egna beslut. I vissa församlingar i Linköping, till exempel, har man ställt in offentliga gudstjänster, man bedömer att risken för smittspridning skulle vara för stor. Det kan fortfarande finnas någon som leder en kort bön vid gudstjänsttiden, men man annonserar inte ut det som gudstjänst.
Hur tror du människor ska tänka, när den värsta krisen är över, för att komma igen mentalt efter en sån här tung tid?
– Framför allt genom att koppla upp sig mot andra människor och mot Gud. Vi behöver varandra väldigt mycket. Dela tankar och komma ihåg att sorg och omskakning i livet inte går över direkt bara för att den yttre påverkan är borta. Har man fått sin grundtrygghet rubbad genom att nära människor har dött, eller att man förlorat arbetet eller att man insett sin egen ändlighet, sånt sitter kvar. Det är jobbigt, men det är också portar in i det inre livet som har öppnats. Man kan kanske våga gå in i den porten. Plötsligt behöver man läsa sitt liv utifrån ett sammanhang som inte bara handlar om den vanliga vardagen. Att man som människa är en del av ett sammanhang som både finns här och i tidens djup.
Är det du beskriver en positiv effekt av krisen?
– Jag vill inte tala om detta som något positivt, men däremot tror jag att människan har en läkande kraft som man kan använda nu och i efterhand. I nöden öppnas vissa dörrar som annars är stängda. När jag tvingas möta tanken på mitt livs ändlighet händer det något med mig – det behöver ju inte innebära att man blir religiös, men man kanske börjar se på livet på ett nytt sätt.
– Om man tittar på de kriser vi har levt i, flyktingkrisen, klimatkrisen och coronakrisen, egentligen är vi ju mitt uppe i alla tre, så ser vi att det som spontant sker är att människor förs närmare varandra – hjärta till hjärta, också när vi inte kan mötas. Det finns somliga som vill sära på oss, men den spontana reaktionen är ”nu hjälps vi åt”. Det säger något om människan och hur Gud har skapat människan. Det finns latent i oss att sträcka oss mot varandra och kyrkan har en uppgift att finnas som en tröstare och medbedjare i så här svåra tider.
Vi går ut till domkyrkan för att fotografera och när vi är klara och har sagt tack och hej avslutas vårt möte med biskopens ord:
– Guds frid.