I frontlinjen
Väntrummet till den allmänna intensivvårdsavdelningen på US är helt tomt när vi kommer. Besöksförbudet under pandemin innebär att anhöriga till patienter endast tas emot i undantagsfall, till exempel för att ta farväl i livets slutskede. Receptionisten tittar frågande på oss innan överläkaren Carl Hildebrand dyker upp och leder oss fram till konferensrummet där intervjuerna ska ske. Rummet är luftigt för fem personer, ändå sitter vi med väl tilltaget avstånd på varsin sida av bordet. Kamerazoomen får jobba.
Innan vi släpps in i patientrum måste skyddsutrustning på. Händerna spritas noga innan munskyddet försiktigt kan dras ur plasten och monteras efter personalens noga instruktioner. Händerna spritas igen innan visiret knäpps. Handsprit en tredje gång. Att fotografera med kameran tryckt mot visirplast är en utmaning, men något annat är inte aktuellt.
Personalen har dragit upp täcket över patienten så bara en kalufs sticker upp. Hen, som ligger i respirator, ser ut att sova gott – men kroppen kämpar för att leva. Anhöriga har gett oss tillåtelse att fotografera anonymt. Vi rör oss långsamt runt sängen. Känner allvaret och andas tungt i munskyddet som klämmer.
Tio minuter senare går vi mot dörren igen. Innan vi lämnar salen tas skyddsutrustning av och slängs i soptunnan, handsprit före och efter. Vi kan det här nu. När handväska och kamerautrustning är avtorkad öppnar skjutdörrarna vid södra entrén och släpper ut oss i decembersolen.